#metoo

– Vi behöver prata mycket mer, och djupare, om hur vi beter oss.

Vid ett av många runda bord i församlings­hemmet i Åmål träffas Amilia Uttersäv, Isabell Arvidsson och Theo Svensson. De är alla födda i början på 2000-talet och har valt att efter konfirmationen stanna kvar som unga ledare i kyr­kan. För dem är vägen framåt om inte enkel, så ändå självklar.

– Om vi tidigt lärde oss att på riktigt respektera och lyssna på människor skulle så mycket vara annorlunda.

Theo tycker att tiden som ung ledare har gjort att han möter andra på ett nytt sätt.

– Jag kanske inte håller med, men jag försöker förstå. Och då dömer man inte lika lätt.

För att möten ska bli trygga och trakasserier ta slut behövs respekt.

– Det går inte bara att utgå från det man själv tycker, säger Isabell. Man måste lyssna på fler.

Var behövs samtalen?

– Överallt!

De svarar i mun på varandra.

– Hemma, i skolan, i me­dierna, i idrottsfö­re­ningar, i kyrkan – ja, verkligen överallt. Re­spekt för andra får liksom inte missas i något sam­man­­hang.

– Fast det är ju det som sker hela tiden, på­minner Theo.

00-talisterna har växt upp med ordet vär­degrund, från dagis till gymnasiet. Vuxenvärldens styrdokument är fyllda av rutiner för hur kränkningar ska förebyggas och hanteras.

– Men det betyder inte att det funkar. Det har väl hela den här hösten visat.

När Isabell, Theo och Amilia säger eller tän­ker metoo är det inte främst sexuella övergrepp de hänvisar till – utan till mobbning. Normerna är snäva. För både killar och tjejer. Alla tre har sett eller själva varit utsatta för olika grader av utfrysning och sårande behandling.

– Det är extremt vanligt, inte så mycket fysiskt som psykiskt. Men vuxna märker sällan, åtminstone inte i tid.

Mobbning måste tas i tu med direkt. Och att flytta den som är utsatt är ju bara konstigt, tycker ledarna. Som om problemet då skulle vara löst.

Makt är ett annat ämne som borde diskuteras tidigt, menar de. Innan saker har hänt. Barn möter och hanterar hierarkier hela tiden.

– Men det är något vi aldrig har pratat om i skolan. Härskartekniker och sätt att missbruka makt är ju jätteviktigt att ta upp, tycker Amilia.

Respekt handlar också om att vuxna ska lyss­na på barns berättelser. De unga ledarna tycker att det lyssnas för lite överallt, att det är ett genomgående problem i vår tid.

– I skolan lär vi oss att argumentera. Jag tror att det vore bättre om vi diskuterade mer och lärde oss lyssna istället för att övertyga andra om vår egen åsikt, säger Amilia.

Hon menar att det är för mycket fokus på rätt och fel. Och att det hela tiden förstärks i sociala medier.

– Argumenterandet blir ett sätt att trycka ner andra, vi är så vana att vi inte tänker på det, tror Isabell.

I utbildningen till unga ledare har de fått träna på att flytta fokus till att lyssna. De är överens om att det har varit utvecklande.

Annci Carlsson är församlingspedagog i Åmål och har mött hundratals konfirmander och unga ledare i sitt arbete. Hon är hoppfull:

– Attityder och värderingar förändras, det går i rätt riktning men vi måste jobba aktivt.

I kyrkans verksamheter får det inte förekomma mobbning. Ingen ska hamna utanför på grund av kön, uppväxtförhållanden, hudfärg eller sexuell läggning. Riktlinjerna är tydliga. Det är alla ledares ansvar, och gäller såväl i församlingens grupper som bland de anställda och förtroendevalda.

Metoo visar att det trots allt är en bra bit kvar till målet. Problem förekommer på alla arbetsplatser, kyrkan är inget undantag.

– Den insikten måste finnas och tas på all­var. Vi behöver reagera och förändra, säger Annci.

Mari Åhrström tar vid från ett annat runt bord och en annan horisont. Hon är präst i Barnens katedral i Karlstad och en av initiativtagarna till kyrkans nationella upprop #vardeljus, som i november undertecknades av 1 382 anställda och förtroendevalda.

”Det är nog nu”, förklarade kyrkans kvinnor med gemensam röst.

– Jag har alltid känt att nån gång kommer vi att få berätta. I höst var det dags.

Först fanns en oro bland kyrkans kvinnor: ”Vad händer med medlemmarna om vi berättar om sexövergrepp och bristande respekt in­ifrån en organisation som predikar alla män­niskors lika värde. Borde inte kyrkan om nå­gon arbetsplats vara fri från härskartekniker och sexuella maktspel?”

– Vi brottades med lojaliteten, förklarar Mari. En rädsla för att sanningen skulle driva bort medlemmar.

Men rädslan var obefogad. Tvärtom blev kyrkans upprop ytterligare ett bevis för att tra­kas­serier och övergrepp finns överallt, att det inte på något diffust sätt är kopplat till yrke, kultur, religion eller klass.

– Att göra problemet synligt. Och generellt. Och sant. Det var höstens stora gemensamma vinst.

Men det får inte stanna där. Förändring mås­te ske.

Vad önskar du ska hända?

– Att vi pratar med varandra, eller att männen gör det. Det borde startas mansgrupper. Jag skulle gärna se ett kollektivt ansvar från männen. Och att arbetsgivare signalerar att er­farenheterna från metoo-kampanjen har högsta prioritet.

Hon tycker att de unga i Åmål har rätt när de pratar om respekt genom att lyssna.

– Vi kvinnor har berättat, men vilka har lyssnat?

Mari väntar på att männen ska svara. De be­höver säga ifrån som grupp, tycker hon. Och erkänna de strukturer som möjliggör att män kränker kvinnor. Inte alla män, så klart, men till­räckligt många för att det ska vara ett strukturellt problem.

– Nu respekterar vi varandra. Punkt. Så en­kelt borde det vara. Men jag tror att vi måste börja med att göra problemet synligt för båda parter.

Mari menar att kyrkan borde vara väl förberedd. Där finns beslut på hur trakasserier och sexuella övergrepp ska hanteras. Utbildningar och information om trygga möten har tagits fram för länge sedan. Men det som står i doku­menten måste förverkligas.

– Och det kan vi bara göra tillsammans. Det går inte utan männen.

Text: Helena Söderqvist