De finns i alla samhällen, i all världens kulturer och de utmärker allt mänskligt liv. De är helt enkelt en naturlig del av att vara människa. Jag talar om det som man ibland brukar kalla för ”övergångsriter”, och som markerar en persons övergång från ett stadium i livet till ett annat.
Dopet, vigseln och begravningen är tre sådana typiska övergångsritualer. Men eftersom mänskligt liv hela tiden utvecklas, uppstår med jämna mellanrum nya riter för att markera förändring. En sådan är studenten, som allt tydligare blivit en övergångsrit i Sverige. En annan är pensionen. Ett sådant skede brukar i normalfallet markeras på något sätt, med en ritual som sedan följs av att man äter ihop, oavsett om det handlar om glädje eller sorg.
Som präst har jag hållit i många dop, konfirmationer, vigslar och begravningar, och jag har därför slagits av hur viktiga dessa övergångsritualer är för oss som människor. Det är vid dessa avgörande skeenden som vi ofta säger de viktiga orden och gör de viktiga upplevelserna tillsammans. Det är tillfällen när tiden liksom förtätas, där livet blir närvarande på ett speciellt sätt. Tillfällen vi därför ska ta på allvar.
Biskop Sören Dalevi
