Det har gått sex år sedan Pär Johansson krockade med en lastbil när han var ute och cyklade. Han tränade inför en Ironman, en tävling där man ska simma fyra kilometer, cykla 18 mil och sedan springa ett maraton. Han älskade att träna och tävla och var i god fysisk form.
– Jag minns ingenting av olyckan, men när jag senare har fått se bilder från olycksplatsen har jag förstått att det var ganska illa. Så jag är tacksam att jag ens sitter här i dag.
Rent fysiskt var det framför allt nacken och ena axeln som var allvarligt skadade.
– Men det fysiska var det ”lätta” att laga. Jag var trygg i all min erfarenhet av träning att det skulle läka, var van att bita ihop. Den egentliga resan började istället när jag hade läkt fysiskt. Jag ville inte acceptera att hjärnan inte kommer att bli bra, att jag hade begränsningar, för det hade jag inte haft förut.
I olyckan hade Pär slagit i huvudet rejält, framförallt frontalloben, där balans och tal sitter.
– Med nacken och axeln kunde jag hela tiden mäta att jag blev bättre. Och jag visste från min tidigare träning att kroppen ibland blir lite sämre innan den blir bättre, att det är bra att anstränga den. Men hjärnan funkar inte så, om man anstränger den för mycket blir den bara ännu sämre. Den behöver istället vila för att bli bättre, vilket var svårt för mig att förstå.
Den första tiden hade Pär därför inställningen att han minsann skulle ”visa läkarna att de hade fel”, att han visst kunde träna hjärnan att bli bättre.
