Kapitel 28
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen (28:1), det vill säga på söndagen, kommer två Marior till graven. Stenen som förseglar stengraven rullas åt sidan, och en ängel förkunnar: ”Han är inte här, han har uppstått” (vers 6).
Evangeliet avslutas så med att Jesus och hans lärjungar är tillbaka där det hela började: i Galileen. Vers 17 antyder, märkligt nog, att några tvekade/tvivlade. Det grekiska ord som används här är distazo, samma verb som används när Petrus går på vattnet och sedan blir osäker och börjar sjunka (14:31). Denna osäkerhet kan ha många rötter, men den mest självklara är kanske det faktum att senast som Jesus träffade lärjungarna var i Getsemane, där de ju övergav Jesus. Så: vilket bemötande kan de nu vänta sig, när de möter honom igen?
Men Jesus går inte omkring och tänker på detta, istället sänder han ut sina lärjungar, i den text som fick namnet Missionsbefallningen på 1800-talet (28:18-20):
”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Så slutar evangeliet som det börjar. Den frälsare vars namn ska vara Emmanuel (”Gud med oss”), 1:23, avslutar nu med att han själv säger just det: att han är Emmanuel, att han är ”Gud med oss”, till tidens slut (28:20). Jesu lärjungar, som spreds som rö för vinden i 26:56, är nu tillbaka i god vigör. Och de kallas till en mission som inte längre enbart rör de förlorade fåren av Israels folk (10:6, 15:24), utan alla nationerna. Det lilla senapsfröet har nu lagts i marken, och kommer så småningom att växa upp till ett träd och bli till en stor religion (13:31-33). I centrum av denna religion står den uppståndne Jesus själv, precis som han själv sagt att han skulle vara (18:20). Och han står där med betydligt större auktoritet än han skulle ha haft om han hade nappat på Satans erbjudande i början på evangeliet (4:8-10). Orden ”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden” ekar Daniels bok 7:14 lång väg: ”Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under”. Faktum är att det anknyts till Daniel 7:13-14 ganska ofta i Matteus (16:28, 19:28, 24:30-31 för att nämna tre ställen). Här, i slutet av evangeliet, betonas dessutom Jesus som kung. Det började med den kungliga genealogin i kapitel 1, som betonade att Jesus härstammade från kung David, fortsatte med de tre vise männens jakt på ”judarnas konung”, fortsatte med att Jesus red in i Jerusalem i 21:1-11, och kulminerar här med att Jesus har fått all makt i himlen och på jorden.
Många av trådarna i evangeliet binds på detta sätt ihop i dessa de sista verserna av Matteusevangeliet.
Men ändå, viktigast av allt: Han är inte död. Han lever.
Och hans uppdrag går nu vidare till dig och mig.