Foto: Illustration: Maria Karlberg Back

Han är inte död, han lever: kapitel 26-28

Detta är den sjunde och sista delen i biskop Sören Dalevis kommentar till Matteusevangeliet. Förhoppningen är att den ska vara ett stöd till dig som vill läsa evangeliet antingen ensam eller i bibelstudiegrupp.

Tidigare delar

Här hittar du alla publicerade delar av biskop Sörens kommentar till Matteusevangeliet.

Ta mig till början av Matteuskommentaren

Kapitel 27

Nu börjar det dra ihop sig. ”Översteprästerna” och folkets äldste träffas hemma hos Kajafas (vers 3). Det fanns bara en överstepräst (Kajafas var överstepräst år 18-36 e.Kr.) men ”översteprästerna” (plural) används förmodligen här i överförd bemärkelse om de höga tempelfunktionärerna.

I vers 6 möter vi kvinnan med balsamflaskan. Det är en berättelse som finns i samtliga fyra evangelier. Evangelisten Johannes (12:1-8) talar om en liter balsam, vilket motsvarar 325 gram. Det var med andra ord en mycket stor mängd. Hos Johannes nämns också att den var värd 300 denarer, vilket var en årslön för en vanlig dagsarbetare. Texten har historiskt sett tolkats på två helt olika sätt. Smörjandet av Jesu huvud skulle kunna betyda en Messiassmörjning (överstepräster och kungar smordes med olja på huvudet, och Messias betyder just ”den smorde”). Jesu tolkning i texten är dock att kvinnan föregriper hans begravning (v 12).

Texten om kvinnan med balsamflaskan är intressant placerad i passionsberättelsen. Vi har just fått reda på att det finns planer på att försöka döda Jesus (vers 5). Texten om kvinnan får oss att stanna upp inför allvaret i händelseförloppet, får oss att stanna till inför det som nu ska hända. Kvinnan med balsamflaskan gör dessutom precis det (26:12) som kvinnorna vid graven lite senare inte behöver göra: smörja Jesus.

Förrädaren pekas ut, likaså förutses att Petrus ska förneka Jesus tre gånger innan tuppen gal.

Men nu är lugnet över. I och med vers 14 kommer ordet ”utlämnas” (paradidomai) att nämnas 15 gånger enbart i kapitel 26 och 27. Ja, Jesus kommer nu, succesivt, att ”utlämnas” i ondskans händer. Jesus kommer att skalas av allt han har. Till slut känner han sig till och med övergiven av Gud: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig…” (27:46). Till och med de korsfästa rövarna hånar honom. Det går neråt, neråt, och det börjar med 26:14 och Judas förräderi. Judas kommer att sälja Jesus för blott 30 silverpenningar.  Exakt vad som avses med 30 silverpenningar är oklart, men det motsvarar någonstans mellan 30 och 120 denarer, det vill säga betydligt mindre än de 300 denarer som kvinnan med balsamflaskan betalde för balsamflaskan. Det motsvarar, oavsett värde, en mycket låg ersättning för att förråda en människa.

Orden i 26:16, ”Från det ögonblicket…” (apo tote) för tankarna till två tidigare indelningsmarkörer i evangeliet, nämligen 4:17 och 16:21, där också orden apo tote används. Något nytt är på väg att hända i evangeliet, med andra ord.

För nu förtätas historien. Jesus och hans lärjungar har påskmåltid, den första nattvarden. Förrädaren pekas ut, likaså förutses att Petrus ska förneka Jesus tre gånger innan tuppen gal (i samtida grekisk litteratur förknippades tuppens andra galande med soluppgången).

”Första dagen av det osyrade brödets högtid…” (vers 17), betyder detta att det är en judisk påskmåltid som Jesus och hans lärjungar firar? Det är en klurig fråga. För det osyrade brödets högtid började i realiteten efter påsken. Men ibland kunde man lägga in olika betydelser i orden, på samma sätt som vi i Sverige säger att vi firar jul den 24 december, när det i själva verket är den 25 december som själva julen inträffar. Hos Johannes äger dessa händelser rum före påsken (Joh 13:1, 18:28), och Jesus dör i Johannesevangeliet på exakt den tidpunkt då påskalammet slaktades (det är därför vi sjunger ”O Guds lamm” i kyrkan strax innan vi går till nattvarden).

Med vers 26 startar så nattvardens instiftelse hos Matteus. Vi har tre olika versioner av nattvardens instiftelse i Bibeln:

  1. Markus 14:22-25 och dess parallell i Matteus 26:26-29,
  2. Första Korinthierbrevet 11:23-25 samt
  3. Lukas 22:15-18.

I samtliga dessa texter finner vi dessutom varianter av orden ”detta är min kropp”, ”detta är mitt blod”, ord som varit anledning till bråk och schismer mellan våra olika kyrkofamiljer under århundraden. ”Hur mycket hat och schism har inte dessa få ord skapat bland de kristna?” för att säga det med den tysk-polske teologen Johann Ludwig von Wolzogen. Vad alla dessa bråk och schismer mellan kyrkor lett till är att de effektivt motsäger det som är själva poängen med nattvarden: att Jesus vill skapa gemenskap. Och att det är Kristus – inte olika kyrkliga representanter – som bjuder in till nattvard. Den bibliska texten framför oss talar om den frälsande makten i Jesu kropp och blod, men den försöker inte definiera denna frälsning i abstrakta filosofiska termer. Kyrkliga ledare, sådana som jag själv, måste våga fråga sig hur man kan ge upp den egna teologisk-filosofiska positionen för att återvända till en förståelse av en händelse och en närvaro som inte kan förstås logiskt eller intellektuellt. Gud är helt enkelt större. Och: Gud vill kyrkans enhet – Gud vill inte filosofiska spetsfundigheter.

Det är natt på många olika sätt.

26:39-42 beskriver hur Jesus beger sig till Getsemane, strax utanför Jerusalem. Verserna visar att bönen Fader Vår var viktig för Jesus; ”Fader… inte som jag vill utan som du vill … be att ni inte utsätts för prövning… låt din vilja ske”. Lärjungarnas sömnighet i texten framstår nästan som övernaturlig. Följden blir att Jesus succesivt förlorar omgivningens stöd: lärjungarna somnar, senare kommer de att fly och till slut till och med förneka Jesus. I vers 42 talar Jesus om ”bägaren”, i Gamla testamentet är bägaren en symbol för straff och lidande. Det är natt på många olika sätt.

I vers 51, när Jesus ska gripas, nämns att ”en av dem” lyfte svärdet och högg av örat på översteprästens tjänare. Enligt Johannesevangeliet var det Petrus som gjorde detta, och Johannes vet dessutom att berätta att tjänaren hette Malkos.

Jesus förs nu till stora rådet, Sanhedrin. Sanhedrin bestod förmodligen vid denna tid av 71 delegater. I det satt representanter för översteprästerna, de äldste (vilket innebär de förnämsta familjerna) samt de skriftlärda. Men Jesus tiger, och för på så sätt tankarna till profeten Jesajas text om Herrens lidande tjänare (Jesaja 53:7). Paradoxen i det hela är att Jesus, som är hela världens domare, nu står inför en världslig domare. Förhöret mynnar ut i en av evangeliets nyckelpassager, vers 64: ”efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”.

Kajafas svarar på detta genom att riva sönder sina kläder. Enligt traditionen var det så att domaren skulle riva sönder sina kläder om han hörde en hädelse uttalas. Och enligt Tredje Moseboken 24:16 skall den som uttalar en hädelse dö. Men för att häda Gud krävs att Jesus uttalar Gudsnamnet. Och Jesus uttalar inte Guds namn i texten, han säger att han skall sitta på ”Maktens högra sida”. Men förmodligen uppfattar Kajafas att Jesus jämställer sig med Gud, och att Jesus på så sätt ifrågasätter Guds enhet, Guds singularitet.

Nu skiftar scenen till Petrus, som är ute på gården, och Petrus förnekar Jesus precis som har förutsagts (26:69-75). I början av kapitel 26 har Judas förnekat Jesus. Sedan flyr de kvarvarande lärjungarna (v 56). Och nu förnekar således även Petrus honom, han som skulle vara Klippan, han som var den lärjunge som Jesus först kallade (4:18-20). Det sista vi får veta om Petrus nämns i vers 75: ”… han gick ut och grät bittert”. Men som Johannes Chrysostomos konstaterade redan för över 1600 år sedan: Petrus är modig. I motsats till alla de andra har han inte flytt, utan håller sig i närheten, trots den fara det innebär för hans eget liv. Petrus är på så sätt ett föredöme för oss alla, och kan vara en förebild för dig och mig. Vi önskar, liksom Petrus, följa Jesus, men lyckas inte alltid så väl som vi önskar. Så vi följer Jesus på distans, och anar hans närvaro, och ser honom ibland. Precis som Petrus ute på gården.

Kapitel 27

Nu kommer Pilatus in på scenen för första gången. Pilatus var romersk ståthållare över Judéen åren 26-37. Enligt en inskription vi funnit i Caesarea Maritima var hans titel på latin praefectus Iudaeae. Pilatus levde i Ceasarea Maritima, vid den behagliga medelhavskusten, och reste till Jerusalem enbart under de stora högtiderna. Andra antika judiska författare, som Josefus och Filon, har en hel del negativt att säga om hans styre, och han ger inte direkt något positivt intryck i den här texten heller. Lukas 13:1 vittnar om ett av de många våldsdåd som präglade hans styre. Men stora rådet, Sanhedrin, hade inte möjlighet att döma någon till döden, och de får därför passa på när Pilatus ändå är på besök i staden.

Plötsligt bryts dock berättelsen av med berättelsen om Judas och hans självmord (vers 3-10). Enligt Femte Moseboken kapitel 19 kan försoning för att ha utgjutit oskyldigt blod bara sonas genom blodet av den som utgjutit det. Judas handlar alltså här enligt den judiska lagen. Sett ur den judiska lagens perspektiv visar således Judas att han ångrar sig, och ur den judiska lagens perspektiv är Judas nu ren från synd.

(Origenes menar till och med att Judas begår självmord så att han kan befinna sig i helvetet innan Jesus kommer dit, så att han där kunde be Jesus om förlåtelse).

Gud sörjer. Hans son är död.

Men nu börjar rättegången mot Jesus. Eller rättegång… det är snarare en fars, där Pilatus inte verkar följa det upplägg som en rättegång skulle följa enligt romersk lag. Vi får veta att Pilatus hustru haft en dröm som varnar henne. Här ser vi att temat med drömmar, som ju var så tydligt i början av evangeliet, återkommer. I senare legender får hustrun namnet Claudia, och legenderna förmår berätta för oss att hon senare blev kristen, liksom hennes man.

Jesus håller dock tyst under rättegången, och för på så sätt tankarna till Herrens lidande tjänare (se faktaruta). Pilatus ställer Jesus, judarnas kung, mot en känd förbrytare, Jesus Barabbas. En Jesus ställs mot en annan Jesus. Barabbas betyder ”faderns son”, och paradoxen i berättelsen är att Barabbas går fri, medan Jesus, som ju ÄR faderns son, inte gör det.

Den vankelmodige Pilatus befaller att Jesus ska pryglas. Detta var inte ovanligt, och det var heller inte ovanligt att man misshandlade brottslingar så hårt att en del dog redan under prygeln. Jesus är efter misshandeln så illa däran, att Simon från Kyrene får bära korset senare. Kyrene var en stad, som låg i det som idag är Libyen. En detalj: texten uppger i 27:16 att Pilatus ”överlämnade” (paradidomi) Jesus till att korsfästas. Det är den 15:e och sista gången det ordet nämns, med start i 26:14.

Väl uppe på korset bjuds Jesus vin med galla. Förmodligen är detta ett utslag av sadism; att bjuda den lidande en odrickbar dryck. Uppe på korset reciterar Jesus psaltarpsalm 22: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. Förmodligen reciterar Jesus hela psaltarpsalmen där han hänger på korset. I den grekiska översättningen av psalm 22 används det grekiska ordet krazo för att ange hur tjänaren ropar ut i sin nöd (i vers 2, 5 och 24). Exakt samma ord, krazo, anges i 27:50 för att beskriva Jesu rop i dödsögonblicket.

I Jerusalems tempel åtskilde ett draperi, ett förhänge, det heliga från det allra heligaste. Detta draperi fick passeras endast en gång per år, och då endast av översteprästen Kajafas. Evangeliet berättar nu att detta förhänge går sönder, uppifrån och ända ned. Hur ska man tolka det?  Ett sätt att tolka det är att Gud sörjer. I den judiska kulturen vid denna tid rev man sönder sina kläder när man var i sorg. Gud sörjer. Hans son är död. Därför går förhänget i templet mitt itu. Det är solförmörkelse och natt på alla sätt som tänkas kan.

Och det är så det slutar. En rik man som heter Josef sveper in Jesu kropp i linnetyg och lägger Jesus i en grav som han har låtit hugga ut i berget (vers 57-60). De som hade råd begravde nämligen sina döda på så sätt, och än idag kan man se sådana antika gravar i Jerusalem. Faktum är att ett antal sådana stengravar finns i nära anslutning till Uppståndelsekyrkan i Jerusalem; mycket talar för att det faktiskt var just på den platsen som Jesus begravdes.

För det är ju ändå inte där, i stengraven, det slutar.

 

Här, i slutet av evangeliet, betonas dessutom Jesus som kung.

Kapitel 28

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen (28:1), det vill säga på söndagen, kommer två Marior till graven. Stenen som förseglar stengraven rullas åt sidan, och en ängel förkunnar: ”Han är inte här, han har uppstått” (vers 6).

Evangeliet avslutas så med att Jesus och hans lärjungar är tillbaka där det hela började: i Galileen. Vers 17 antyder, märkligt nog, att några tvekade/tvivlade. Det grekiska ord som används här är distazo, samma verb som används när Petrus går på vattnet och sedan blir osäker och börjar sjunka (14:31). Denna osäkerhet kan ha många rötter, men den mest självklara är kanske det faktum att senast som Jesus träffade lärjungarna var i Getsemane, där de ju övergav Jesus. Så: vilket bemötande kan de nu vänta sig, när de möter honom igen?

Men Jesus går inte omkring och tänker på detta, istället sänder han ut sina lärjungar, i den text som fick namnet Missionsbefallningen på 1800-talet (28:18-20):

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Så slutar evangeliet som det börjar. Den frälsare vars namn ska vara Emmanuel (”Gud med oss”), 1:23, avslutar nu med att han själv säger just det: att han är Emmanuel, att han är ”Gud med oss”, till tidens slut (28:20). Jesu lärjungar, som spreds som rö för vinden i 26:56, är nu tillbaka i god vigör. Och de kallas till en mission som inte längre enbart rör de förlorade fåren av Israels folk (10:6, 15:24), utan alla nationerna. Det lilla senapsfröet har nu lagts i marken, och kommer så småningom att växa upp till ett träd och bli till en stor religion (13:31-33). I centrum av denna religion står den uppståndne Jesus själv, precis som han själv sagt att han skulle vara (18:20). Och han står där med betydligt större auktoritet än han skulle ha haft om han hade nappat på Satans erbjudande i början på evangeliet (4:8-10). Orden ”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden” ekar Daniels bok 7:14 lång väg: ”Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under”. Faktum är att det anknyts till Daniel 7:13-14 ganska ofta i Matteus (16:28, 19:28, 24:30-31 för att nämna tre ställen). Här, i slutet av evangeliet, betonas dessutom Jesus som kung. Det började med den kungliga genealogin i kapitel 1, som betonade att Jesus härstammade från kung David, fortsatte med de tre vise männens jakt på ”judarnas konung”, fortsatte med att Jesus red in i Jerusalem i 21:1-11, och kulminerar här med att Jesus har fått all makt i himlen och på jorden.

Många av trådarna i evangeliet binds på detta sätt ihop i dessa de sista verserna av Matteusevangeliet.

Men ändå, viktigast av allt: Han är inte död. Han lever.

Och hans uppdrag går nu vidare till dig och mig.

Frågor att samtala kring:

Hur ser du på Judas? Vilken är hans roll i berättelsen? Och hur ska vi se på det faktum att han ångrar sig? Är Judas förlåten av Gud, tror du?

Vad betyder Jesu död och uppståndelse för oss idag? För dig idag? Vad betyder det att följa Jesus idag?

Centrum i kristen tro är söndagen, uppståndelsens dag, den dag då Gud griper in och uppväcker Jesus ifrån de döda. I kristen själavård brukar man tala om att inte i första hand ställa frågor om "hur kunde det bli på detta sätt?" (kausalitet), utan i stället "vad kan jag nu göra, nu när det är så här?" (finalitet). Vi lever i en tid som står inför stora utmaningar och ibland hopplöshet. På vilket sätt kan Gud verka i vår värld även när allt hopp tycks vara ute? Vad säger du?

Du har nu läst ett av Bibelns fyra evangelier. Vad i det tycker du är extra värt att lyfta fram? Vad fastnade du för? Om du var tvungen att välja ut bara en text eller berättelse ur Matteusevangeliet, vilken text skulle det vara?