Foto: Håkan Sjunnesson

Kåkfarare i kloster

Prästen Boel-Marie Lennartsdotter var retreat-ledare vid klostret på Kumlaanstalten från 2008 till 2015.

Kåkfarare i kloster hittar vidare

Här får de goda sidorna plats att gro, medan de sämre bearbetas. Rapporten ”Röster om att gå i tystnad” visar att de flesta intagna som provat klosterverksamheten på Kumla är positiva. 

”Jag tycker om den här kristna miljön, att bli inbjuden att vara med. Jag växer på det sättet och försöker vara öppen… Samtidigt har jag blivit allergisk mot mitt gamla jag. Jag har svårt i dag för kriminellt snack” citeras en av de intagna i rapporten och en annan konstaterar: ”Jag har verkligen fått möjligheten att bearbeta mycket saker”.

Klosterverksamheten vid Kumlaanstalten har funnits sedan år 2001, följer jesuitprästen Ignatius övningar och har därmed en tydlig kristen profil. Under åren har närmare 800 intagna sökt sig hit för att i grupper om sju via vecko- eller månadslånga retreater lära känna sig själva med hjälp av riter och andliga övningar som att leva sig in i bibelberättelser och meditera. 

Prästen Boel-Marie Lennartsdotter var retreatledare vid klostret från 2008 till 2015 och ansvarade för verksamheten när de intervjuer rapporten bygger på gjordes. Varje dag under retreaterna hade hon enskilda samtal med var och en av deltagarna.

– Vi önskar ju att deltagarna ska hitta tillbaka till sig själva, till den person de egentligen är och finna en väg i tillvaron. Då är det viktigt att lyssna på och acceptera varje person, oavsett vad den gjort. Jag tror stenhårt på att alla människor kan läka, berättar hon för Kyrknytt.

 

 

Studien konstaterar att klostervistelsen för flera av deltagarna lett till en förmåga att känna tillit till andra och sig själv och därmed komma vidare i sin utveckling.

 

Även om undersökningen inte studerat själva återfallsrisken, uppger de intervjuade fångarna att de erfarenheter de tar med sig från tiden i klostret handlar om att göra medvetna val och kunna kommunicera och hantera den stress de upplever finns i samhället. Flera nämnde också att de ville fortsätta den andliga resa som påbörjats.

I rapporten konstateras även att både intagna och personal har respekt för retreaternas religiösa dimensioner. Samtidigt är kristen tro inte något krav och alla, oavsett trosuppfattning, kan delta. Som en av de intervjuade konstaterar:

”Det är ingenting som säger att jag behöver tro på alla berättelser om Jesus, men du kan stämma av ditt eget liv mot dem. Allt detta lidande och sorg, glädje och svek och allt vad det kan vara, samma känslor har vi ju alla varit med om.”

Under den månadslånga retreaten börjar varje dag strax före klockan åtta då celldörrarna låses upp samtidigt som retreatledaren sjunger en psalm. Efter frukost är det en halvtimmes promenad och kvart över nio hålls morgonbön där deltagarna får ett bibelord eller liknande att meditera över. Under förmiddagen är det enskilda samtal med retreatledaren samt enskild meditation. 

Klockan tolv äts gemensam lunch följt av en timmes vila på rummen. Klockan kvart över två är det åter en halvtimmes promenad, medan resten av eftermiddagen ägnas åt enskilda samtal, andliga övningar och meditation.

Halv fem är det kvällsmat, följt av andakt eller mässa klockan sex. Efter en gemensam samling vid halv åtta är det inlåsning klockan åtta.

– Varje retreat innehåller dessutom riter som symboliserar olika kärnbudskap, underlättar den känslomässiga delaktigheten och gör att budskapet sätter sig i kroppen och inte bara i intellektet, berättar Boel-Marie och ger exempel på de riter som praktiseras:

Under första veckan får deltagarna skriva ett bekännelsebrev, ett brev som sedan eldas upp vid en förlåtelseceremoni. Under den tredje veckan får de uppleva vad som hände under skärtorsdagens sista måltid och leva sig in i korsfästelsen. Och i slutet av retreaten skriver varje deltagare ett så kallat testamente som bland annat tar upp vad man vill ge vidare till de bröder som senare kommer till klostret.

– Ibland är det de man minst anar som det händer mest med, säger Boel-Marie.

– Det går inte riktigt att förklara vad som sker när människor öppnar sig för något större och kan gå vidare. Det ger hopp för mänskligheten!

Text: Cecilia Hardestam