Aldrig har vi varit så rika och friska. Och aldrig har vi oroat oss så förtvivlat för allt möjligt som vi inte kan påverka.
Sociologen Roland Paulsen har ägnat fyra års forskning åt att försöka reda ut varför det är så.
Det är lätt att tro att oron finns nedlagd i våra gener; att den är existentiell, en förutsättning för vår tillvaro som tänkande, kännande och reflekterande människor.
Så enkelt är det inte, menar Roland Paulsen. Det mesta av den oro vi känner i dag är skapad av samhället vi lever i. När vi vandrade omkring i små grupper av jägare och samlare var vi nog ständigt rädda. I vilket ögonblick som helst kunde en tiger, en orm eller en björn attackera och avsluta våra liv.
Men rädsla är annorlunda än oro.
– Rädslan kräver vår uppmärksamhet i stunden, att vi reagerar på någonting som händer eller som vi ser. Då har man inte utrymme för att gå omkring och oroa sig.
Jägarna och samlarna ställde säkert risk mot risk, precis som vi gör i dag. Går jag under trädet är det farligt på ett sätt, går jag ute på slätten är det farligt på ett annat.
När vi blev bofasta och började odla, blev bönder som förberedde utsäde, skörd och slakt, då behövde vi verkligen oroa oss. Bondelivet krävde planering över tid. Riskerna kunde inte längre erfaras bara med våra sinnen och resultatet räckte länge. God skörd gav rikedom, missväxt gav svält.
Men trots stressfaktorer som klockor och industrialism verkar vi ha haft ett mer avslappnat förhållande till riskerna i livet och oroat oss mindre för bara ett halvt sekel sedan. Roland Paulsen hänvisar till fysikern Bodil Jönsson som berättat hur öppet samhället fortsatte att vara när asiaten härjade i slutet av 1950-talet. Då dog ändå fler än en miljon.
I spanska sjukan åren före 1920 kan mellan 50 och 100 miljoner ha dött.
Det vi tror är existentiella frågor, sånt som hör mänskligheten till, är historiskt sett ganska nytt.
Roland Paulsen
Corona hade i mitten av februari dödat 2,4 miljoner världen över. Men åtgärderna för att hindra smittan är nu på en helt ny nivå.
– Jag skulle inte säga att det är ett tecken på hysteri. Snarare är det ett tecken på medmänsklighet. Vi stänger ner ekonomier på ett sätt som vi aldrig tidigare har gjort för att rädda livet på våra äldre, säger Roland Paulsen.
Men det är skillnad på risk och risk. När vi runt förra sekelskiftet förstod att tuberkulos är en smittsam sjukdom, fick vi spottförbud, förbättrad hygien och sanatorier. Än i dag dödar sjukdomen årligen 1,7 miljoner människor. Inga samhällen stängs ner för det.
– Tbc är koncentrerat till vissa länder och de som dör är fattiga medan vi är rika, säger Roland Paulsen.
Oro för pandemin eller för den globala uppvärmningen är inte det som skadar mest. Den oron delar vi med andra, den kan till och med skapa samhörighet.
Det är när vi själva skapar individuell oro utan grund, som vi mår riktigt dåligt.
Kanske oroade sig jägare och samlare. Men inte över att de skulle få ont om lajks på sociala medier. Eller för att de som lajkade egentligen bara tyckte synd om dem. Tänk om de lajkade bara för att vara snälla. Tänk om och egentligen är två tankefigurer som tillåter oss att oroa oss för precis vad som helst.
– Bara fantasin sätter gränser för vad vi kan fantisera fram som en risk, säger Roland Paulsen.
I sin bok Tänk om – en studie i oro berättar han om en man som lidit av svåra tvångssyndrom hela sitt liv i en strävan att vara god och duktig. Mannen minns när han som pojke kastade några stenar i en flod. På väg hem slog det honom att någon för länge sen hade kastat gamla cyklar i floden och att de måste ha rostat vid det här laget. Tänk om hans sten hade träffat en rostig cykel så att rost fallit av och följt med floden nedströms och orsakat rena fiskdöden.
Berättelsen kunde med fantasins hjälp byggas ut i all oändlighet och insikten om att resonemanget var helt vansinnigt skapade en skam som gjorde tankarna svåra att nämna för andra. Men man behöver inte ha av läkare diagnostiserade tvångstankar för att lida av tvivel. En fråga som många ofta ställer sig lyder: Är jag lycklig egentligen?
I idéhistorisk mening är vår jakt på lycka en ganska ny föreställning, menar Roland Paulsen.
Jägare och samlare grubblade knappast på om de var tillräckligt lyckliga. Inte hade de många kärlekar att välja på heller. Ingen möjlighet att jaga den perfekta partnern som vi gör när vi bläddrar fram nya ansikten på appar som Tinder. Inte ens bondesamhället bjöd på stora överraskningar och fortfarande finns det ungdomar som erbjuds en make eller maka som släkten valt ut.
– Det vi tror är existentiella frågor, sånt som hör mänskligheten till, är historiskt sett ganska nytt, säger Roland Paulsen.
Som frågan om jag verkligen valt rätt livskamrat. Överflödet skapar ångest. Har jag gjort rätt val? Kunde jag ha fått något bättre?
Det ska inte tolkas som att friheten i sig är något dåligt.
– Att vi kan välja partner utan att föräldrarna godkänner det är som jag ser det ett stort socialt framsteg. Men det skapar nya risker, nya svårigheter.
Kanske kunde vi bli lyckligare om vi slutade sträva efter maximal lycka? Om vi övergav kravet på sinnesfrid? Om vi slutade grubbla? Men det är kanske en omöjlighet i sig.
I sin bok berättar Roland Paulsen hur uppmaningen att sluta tänka på en viss sak, till exempel isbjörnar, får oss att oavbrutet tänka på just isbjörnar.
Vilket i sin tur skapar ny oro. Varför i all världen kan jag inte sluta tänka på isbjörnar?