Foto: Per Hardestam

Hon som kom istället

Sorgen blev Britta Hermanssons första språk. Hennes bror Sven drunknade i ett dike innan Britta föddes. Länge trodde hon att hon fanns till för att Sven inte fanns.

”DEN TYSTA SORGEN är en rygg. Diskbänk och bortvändhet. Det är svårt att ställa frågor till en böjd rygg, spända uppskjutna axlar och ett frenetiskt spolande och svabbande med diskborste och porslin. Jag har inte tillräckligt med mod för att avbryta och skapa kontakt. Allt är för ovisst.”
Det är en smärtsam men vackert formulerad inledning i Britta Hermanssons självbiografiska bok De vi ville bli. En bok som handlar om den tysta sorgen, den som ingen vill prata om – och därför blir så svår att bearbeta.
 
BRITTA HERMANSSON ÄR PASTOR inom Equmeniakyrkan, efterfrågad föreläsare och författare, och driver den populära samtalspodden Brittas Vardagsrum. Klok och rolig, säger de som träffat henne. Men större delen av sitt liv har hon brottats med sorgen efter en bror hon aldrig träffat. Hur blev det så? Och hur hittade hon ut ur den?
Född i Nås i Dalarna i början av sextiotalet, med mor, far och de två äldre syskonen Per och Mari. Ovanför telefonbordet i lilla rummet hänger ett svartvitt foto på en liten pojke, klädd i vinteroverall. Britta är kanske fem år gammal när hon börjar lägga märke till den där bilden på allvar. Vem är pojken?
– Jag fick veta att det var Sven, min äldre bror. Han drunknade i ett dike en vårdag när han var två år. Det var ungefär allt som berättades för mig.
 
DET VAR JU SOM SAGT tidigt sextiotal, konstaterar Britta. Rådet på den tiden var att genast skaffa ett till barn och gå vidare. Inte gräva i eländet – och absolut inte prata om det med barnen, för det kunde vara skadligt. Men barn fångar upp de allra mest subtila signaler, och Britta var som en seismograf.
Lika gärna som att leka, kunde hon sitta under köksbordet och lyssna på de vuxnas prat. Där kunde man få veta en hel del, lösryckta meningar och förflugna ord som det där lilla barnet satte ihop till en slags sanning. Och eftersom ingen pratade öppet om sorgen och förlusten, blev den till ett mörker inuti Britta.
– Jag hade en stark känsla av ensamhet och utanförskap, att jag egentligen inte hörde hit utan fanns till för att Sven inte fanns. Och så var det den där upplevelsen av katastrof – det värsta hade hänt och kunde lika gärna hända igen.
Samtidigt var allting dubbelt, konstaterar hon. För barndomen var också full av ljusa min­nen. Hennes föräldrar var roliga, utåtriktade och påhittiga, och hade en fin relation sinsemellan. Semesterresorna i Saaben till Norrland och härliga naturupplevelser lever kvar och lyser upp.
– Min bästa kompis sa till mig som vuxen: ”Jag som alltid tyckte ni hade så fantastiskt, det hände ju så mycket roligt hos er”. Och det stämmer ju. Men så var det också en tystnad, det man inte pratade om. Jag var antagligen ett mycket känsligt barn, för jag fångade upp det där.
I tonåren, som är en traumatisk tid för de allra flesta människor, kokade förtvivlan. Utåt sett var Britta en glad skit, som gillade att festa och ha roligt. Men inuti gapade avgrunden.
 
SÅ HÄNDE NÅGOT som förändrade Britta Her­manssons liv på flera sätt. När hon var 19 år svepte den kristna tron in i hennes liv som en virvelvind av värme och ljus. Avgrunden fylldes av kärlek, och hon blev överrumplad av känslan av att äntligen vara sedd. Men efter ett tag svalnade själva förälskelsen och ångesten knackade på igen.
– Frälsningen finns kvar, men den där här­­ligheten som ofta förkunnas har jag haft väldigt svårt för. Det är som att livet inte stäm­mer med orden, det blir floskler istället för igenkänning.
I kyrkan hittade ändå Britta ett sammanhang och en roll som passade henne. Hon blev pastor, fick utlopp för sina ledartalanger och sin förmåga att nå människor. Samtidigt växte ångesten, och gav sig allt oftare till känna. Det blev påfrestande menar hon, för det inre ledsna barnet störde hennes vuxna jag på en massa olika sätt.
– Jag reagerade ibland på olika hän­delser med samma kraft som ett barn, kunde bli otroligt ledsen och förtvivlad för saker som egentligen inte var så farliga, eller som inte ens var mina egna bekymmer utan andras.
När Britta var på en retreat kom vändpunkten. Hon ramlade ner i ett slukhål av ångestkänslor och insåg att hon måste ta itu med sitt för­flutna en gång för alla. Hon hade redan tidigare börjat i terapi, och nu blev uppgiften att bokstavligen sätta det inre barnet i knät och ta reda på vad det behövde. En oerhört påfres­tande process som Britta inte trodde att hon skulle överleva:
– Jag fick sjukskriva mig i tre månader, för jag mådde så dåligt. En fantastisk terapeut hjälpte mig att sätta ord på det som var svårt, och kunna se att jag bar på en sorg som egentligen inte alls var min utan mina föräldrars.
 
I DAG LEVER Britta Hermansson med insikten att livet är både smärtsamt och vackert, och att det är helt okej. Hennes egenvärde är ändå kon­stant, hon är värdefull och älskad som den hon är.
– Jag kan fortfarande drabbas av de där käns­lorna av övergivenhet, men jag har accep­terat att de är en del av mig, men inte hela san­ningen om vem jag är. Jag är inte lika rädd för dem längre, och vågar nog mer möta livet som det är.
Att tron har varit en hjälp är tveklöst, konstaterar hon. Men där har hon gått från ett behov av trygghet till en känsla av tillit.
– Tidigare bar jag omkring på en tro, nu bär tron mig. Jag är så glad över vardagsrelationen, där jag då och då kan känna som en blinkning från Gud. Hela skapelsen berättar om både liv och död – det blir extra tydligt när årstiderna växlar. Så är det också med våra liv. Men vi är aldrig ensamma, och det är den grundtilliten som bär mig.

Text: Pernilla Fredholm
Illustration: Per Hardestam