Foto: Privat - Hemma i vardagsrummet med fantastisk utsikt över Bysjön, döpte prästen Günter Hölscher lille Elis. Dopet blev annorlunda än Erik Sundbäck och Sofia Wedin hade planerat, men ett högtidligt och vackert minne.

Högtidligt dop i vardagsrummet

När restriktionerna skärptes blev det en kalldusch för föräldrarna. Men kyrkan byttes mot vardagsrummet och den 5 december döptes Karl Erik Elis Sundbäck i vatten blandat från två värmländska sjöar.

Elis är hans tilltalsnamn och han föddes i juli pandemiåret 2020.

Inför dopet pratade Erik Sundbäck och Sofia Wedin med prästen Günter Hölscher varje dag, och ibland ett par gånger om dagen. Tre år tidigare hade Günter döpt Elis storasyster Vera i Eda kyrka med släkt och vänner på plats för att dela glädjen, och familjen ville gärna att Elis skulle få ett likadant dop.

Utifrån hur begränsningarna såg ut när de började planera var tanken att bjuda 50 gäster. I takt med att smittoläget förvärrades diskute­rade Erik och Sofia hur de skulle tänka om de behövde minska gästlistan.

Bara ett par veckor före dopdagen skärpte regeringen restriktionerna. Offentliga sammankomster med fler än åtta deltagare förbjöds.

Det hade de inte räknat med.

– Om vi skulle ha varit i kyrkan med kantor och vaktmästare hade inte våra föräldrar kunnat vara med, och det ville vi ju absolut att de skulle. Då berättade Günter att det finns möjligheter att döpa barn i hemmet, berättar Sofia.

Och visst var det tråkigt att inte kunna ha en stor fest för Elis, men det är trots allt inte det viktigaste med dopet.

– För oss var det inget alternativ att ställa in eller skjuta upp. Själva dophandlingen är knuten till att ingå i ett större sammanhang. Just nu, med all annan osäkerhet, känns det extra viktigt att inte rucka på traditioner, fyller Erik i.

Så lördagen den 5 december döptes Elis hemma på Solbacka, Vittensten, utanför Åmot­fors.

Elis mormor och morfar, Ann-Louise och Anders, kom åkande från Torsby och hade med sig vatten från Fryken. Farmor och farfar, Maria och Dick, hade hämtat vatten i Bysjön.

En ärvd Eda glasskål fick bli dopfunt. Mormor och farmor hällde upp och blandade vattnet från de båda sjöarna till dopvatten, som symbol för att två geografiska platser och två släkter förenas i Elis.

En handbroderad duk, en ärvd Eda glasskål och vatten från två olika sjöar med anknytning till Elis båda släkter fick bli inramning när Elis döptes i hemmet. Foto: Privat

Dopprogrammet var likadant som det skulle ha varit i kyrkan. Det mer formella som hör till själva dophandlingen, trosbekännelsen och Fader vår varvades med dikter och psalmer som föräldrarna hade valt ut.

Erik läste en tackbön: ”Tack för Elis. Tack för det liv vi får dela med varandra. Tack för gåvan du ger och förtroendet du visar oss...” och Sofia läste Ett nyfött barn av Siv Andersson: ”Det är som ett mirakel när ett barn har blivit fött – ut kom en liten mänska som ingen förut mött...”

Ceremonin avslutades med Lilla barn ur Nya barnpsalmboken.

– Den är så lättsjungen. Vera brukar sjunga den själv, den har blivit som en vaggvisa för både henne och Elis.

Budskapet i psalmen Lilla barn, att tacka för den gåva som barnet är och önska barnet allt gott, går igen i hela deras tankar kring dopet och kyrkan.

Efter jul delade Eda kyrka ut glasänglar till de barn som fötts under året, då åkte de förstås dit. Annars är de väl ungefär så kyrkliga som folk är mest.

– Vi går rätt oregelbundet; på julottan eller midnattsmässan och gärna på en bra konsert, men det är bra att veta att kyrkan finns där, säger Sofia.

Att barnen ska döpas in i den trygga gemenskapen är självklart för dem.

– Sen får de välja själva hur de vill göra när de blir stora, säger Erik.

När vi träffas håller pandemin fortfarande ett fast grepp om världen, och det är inte läge att träffa nya människor inomhus. Vi sitter i trädgården utanför det gula hus där Eriks farmor och farfar bodde innan Erik och Sofia tog över. Utsikten över Bysjön är magnifik.

Själv är Erik är uppväxt en bit upp mot skogen på den gård där hans föräldrar fortfarande bor och håller köttdjur.

Det är nära att gå mellan husen, och barnens farmor Maria kommer nerför backen.

Elis sitter rödkindad och belåten under ett fårskinn i sin vagn, men storasyster Vera har börjat frysa sedan solen gick ner bakom Hugnsåsen. Maria sveper en filt om henne.

Fem barnbarn har hon.

– Det är fantastiskt roligt att få barnbarn, man blir lite ung på nytt, säger Maria.

Hon är glad över att bo så nära. Det finns mycket kunskap att förmedla till nya generationer.

– Man kan ju vara ute och bara titta på myror eller vadsomhelst tillsammans. Det känns att man har mycket att lära ut.

Barn har också något att lära vuxna, att se saker med nya ögon, och ibland att ge världen ett sagoskimmer.

– När man är ute i skogen med Vera så kan hon se Lejonklippan, fast vi tycker att det ser ut som en vanlig sten, säger Sofia.

– Jo, säger Maria, man får liksom fantasin tillbaka när man är med barnbarnen.

Text: Annika Lindqvist 
Foto: Privat

 

Fakta om dopet

Alla får döpas

De flesta barn döps under sitt första levnadsår och föräldrarna döper i första hand för att det är en fin tradition. Men alla får döpas – barn, unga och vuxna – åldern spelar ingen roll. Läs mer på: svenskakyrkan.se/dop

Karlstads stift var under pandemiåret 2020 det stift i landet som lyckades bäst med att genomföra dop, vigslar och konfirmationer. Trots det är det cirka 500-600 dop som skjutits på framtiden.

Vill du boka dop? Kontakta din församling.