Guide till Matteusevangeliet- introduktion

De fyra evangelierna är vår kulturs viktigaste böcker. Deras betydelse för den europeiska kulturen, de europeiska språken och den europeiska historien är helt enkelt omöjligt att överskatta. Framförallt är det genom evangelierna vi får berättelserna om och budskapet från Jesus.

Trots att denne man aldrig reste längre än 30 mil från sitt hem, trots att han aldrig skrev någon bok och trots att han växte upp som en obetydlig snickare i en perifer och avlägsen del av det romerska imperiet, kom han att för alltid förändra världen. Vid sin död runt år 30 hade han inte ens 20 trogna efterföljare, 350 år senare var de 30 miljoner. Hur var det möjligt?

En sak är klar: utan de böcker som vi idag kallar evangelier hade det inte lyckats. Du är med andra ord på väg att läsa en bok som påverkat vårt samhälle på ett mycket omvälvande sätt.

Det är dock ett faktum att fornkyrkan valde att ge oss fyra evangelier och inte ett. Hade vi fått ett enda evangelium hade det på många sätt varit enklare. Vi hade till exempel sluppit motsägelser och olika uppgifter. Vad var till exempel de sista orden Jesus sa på korset? Var det, såsom Markus berättar, Eloi, eloi, lema sabachtani, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34), eller var det som Matteus säger, Eli, Eli, lema sabachtani, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt 27:46). Skillnaden är en bokstav: Eloi hos Markus, Eli hos Matteus. Anledningen till Matteus rättelse är versen direkt efter, där några tror att Jesus ropar på profeten Elia, och då är formen Eli mer trolig.

Men Lukas ger oss helt andra slutord från Jesus, ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46), medan Johannes ger oss: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30). I Jesusfilmer brukar man i normalfallet lösa detta genom att låta Jesus säga allt detta i följd. Men poängen är: det ligger en styrka i att vi fick just fyra evangelier, och inte ett. Evangeliernas mångfald är ett budskap i sig, som vi ibland tenderar att bortse ifrån eftersom vissa av oss tycker att avvikelser och skillnader är till för att släta över.

Kristendomens tidiga kritiker var inte sena att påpeka motsägelserna. Förutom den romerska statens förföljelser hade ju de kristna även det intellektuella etablissemanget emot sig. Riksfilosofen Celsus kallade kort och gott kristendomen för ”en religion för dumma”. Filosofen Nietzsches haranger om kristendom som en religion för folk med dålig smak eller Ingemar Hedenius tappra försök att hitta motsägelser i den kristna tron är alltså inget nytt. Och kanske har såväl Celsus som Nietzsche som Hedenius fångat något av kristendomens väsen, utan att de riktigt förstått vad. För en viktig poäng i det kristna evangeliet ligger ju just i att det är enkelt och till för alla. I en av Nya testamentets äldsta böcker skriver Paulus: ”Här är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Här är vi alla ett” (Galaterbrevet 3:28). Kristendomen var till även för de dumma, även för de med dålig smak. Även för kvinnor. Även för slavar. Inte bara för självgoda och priviligierade män som Celsus, Nietzsche och Hedenius.

Det kristna budskapet vände sig helt enkelt till alla, och var så enkelt så att vem som helst kunde ta det till sig. Men inte nog med detta. Samtidigt var några av samtidens skarpaste hjärnor kristna, och förmådde formulera en kristen teologi som gick på djupet, och som kunde förklara och försvara kristendomen på ett intellektuellt hederligt sätt. Det fanns sålunda en innehållslig bredd och spets i kristendomen, som gjorde den extremt enkel och ändå intellektuellt genomreflekterad på en och samma gång. Det fanns så att säga en trons jordmån att växa i. Min förhoppning är att du efter att ha läst Matteusevangeliet ska få en känsla för just detta.

För det var just enkelheten, i kombination med djupet, som gjorde kristendomen till en världsreligion. Och det är just i enkelheten, i kombination med djupet, som vi möter i evangelierna.

Litterär struktur

Matteusevangeliet verkar ha en antik berättelsestruktur. En sådan utmärktes av en tydlig början, mitt och slut som i sig vill kommunicera ett budskap till läsaren. I början på evangeliet betonas Jesus judiskhet: son av David, son av Abraham (1:1). Men i slutet av evangeliet är det det universella som betonas: gå därför ut och gör alla folk till lärjungar (28:16). Och om man går till det som verkar vara mitten av evangeliet, kapitel 15: 21-28, så kommer man till berättelsen om den kananeiska kvinnan. Hon är icke-jude, så Jesus vägrar hela hennes dotter, men kvinnan argumenterar med Jesus, och får Jesus att ändra sig: han helar hennes dotter. Det hela liknar ett judiskt bibelstudium för två personer (som inom judendomen kallas för ”Chevruta”) och där Jesus och den kananeiska kvinnan gemensamt kommer fram till en ny tolkning av de gamla texterna. Alltså: i början är Jesus jude och bara till för judar, i mitten så vänder det, och i slutet: gör alla folk till lärjungar. En tillfällighet?

Matteus har även på andra områden en tydlig struktur som binder ihop början med slutet av sitt evangelium. Till exempel citeras i början av Matteus (1:23) profeten Jesaja, där det står att hans namn ska vara ”Emmanuel, det betyder Gud med oss”. Det blir lite förvirrande för läsaren, eftersom barnet direkt efteråt får namnet Jesus. Vi får vänta ändå till slutet av evangeliet innan vi förstår innebörden av ängelns ord, där Jesu sista ord ju just är: ”Och jag är med er till tidens slut”. Detta kallas på fint, retoriskt språk för en inclusio, där författaren binder samman början och slutet av sin berättelse. Med andra ord: det första som sägs om Jesus i evangeliet är att han ska vara Emmanuel, som betyder ”Gud med oss” (1:23), det sista som Jesus säger i evangeliet är att han skall vara med oss (28:20, d v s Emmanuel).  Den noggranne läsaren kan dessutom notera att detta med Jesu närvaro bland de sina – Gud med oss - är en frekvent återkommande tanke i Matteusevangeliet (se till exempel 17:17, 18:20 och 26:29). Detta är, menar jag, så tydligt att det inte kan vara någon tillfällighet.

Men hur läsa Matteus?

Inom judendomen läser man de fem Moseböckerna under ett år. Man börjar med Första Moseboken någon gång under tidig höst (startdatum är olika från år till år, eftersom judarna följer månåret), och ett år senare är de klara. För att detta ska bli möjligt läser man någonstans mellan fem till sex kapitel per vecka. Och varje sådan veckoläsning, bestående av fem till sex kapitel bibeltext, kallas för parasha.

Det är den strukturen jag tar med mig när jag nu vill utmana dig – eller er, om ni läser detta i en bibelstudiegrupp – att läsa Matteusevangeliet under sju träffar.  Sju är som bekant ett heligt tal inom såväl judendom som kristendom, det är det fulländade talet. Det är dessutom ett tal som är viktigt för evangelisten Matteus själv, faktum är att evangeliet börjar med en betoning av sjutalet.

Men framförallt går Matteusevangeliet lätt att dela in i sju delar, och det är den främsta anledningen till att det blev just sju träffar.

Matteusevangeliet har historiskt sett varit ett av Bibelns mest lästa evangelier. Här finns den välkända Bergspredikan med, här finns den gyllene regeln (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”), här finns de välkända sändningsorden i kapitel 28 (som man under 1800-talet kom att kalla ”missionsbefallningen”), här finns de välkända hänsyftningarna till Gamla testamentet.

De allra flesta människor under antiken kunde inte läsa eller skriva. Det gjorde att man i normalfallet hörde evangeliet läsas. I gudstjänsten, men också vid andra möten som de kristna hade. Matteusevangeliet tar cirka fyra timmar att läsa högt. I normalfallet läste man med andra ord inte hela evangeliet på en gång, utan man tog nog med sig det judiska sättet, parasha, att dela upp texten. När du nu därför läser Matteusevangeliet uppdelad i sju delar blir du således del av en tradition som går flera årtusenden tillbaka i tiden.