Foto: Illustration: Maria Karlberg Back

Gud tänker annorlunda: Kapitel 16-20

Detta är den femte delen i biskop Sören Dalevis kommentar till Matteusevangeliet. Totalt kommer sju delar publiceras under 2019, förhoppningen är att den ska vara ett stöd till dig som vill läsa evangeliet antingen ensam eller i bibelstudiegrupp.

Tidigare delar

Här hittar du alla publicerade delar av biskop Sörens kommentar till Matteusevangeliet.

Ta mig till början av Matteuskommentaren

Kapitel 16

Med vers 16:21, ”Från den tiden…” börjar en ny fas i evangeliet. Det är nu klart att Jesus måste dö. Detta har Petrus svårt att ta in. Den självklara lösningen hade ju varit att tåga mot Jerusalem, fånga upp anhängare på vägen, överrumplande gå till attack mot romarna, erövra templet och installera Jesus som ny kung. Det var så somligas messiasförväntningar såg ut. Det var så Guds rike skulle komma. Det är också så Petrus tänker. Men Gud tänker annorlunda.

Det är inte första och det är heller inte sista gången i evangeliet som Petrus gör bort sig. Den klippa som Jesus ska bygga sin kyrka på verkar snarare vara en hög med grus.

Kapitel 17

Jesus på härlighetens berg, 17:1-13, har stora tematiska likheter med Andra Moseboken 19 och Första Konungaboken 19. De handlar båda om Guds närvaro, i ena fallet med Moses och folket, i andra fallet med Elia. I ena fallet visar sig Gud som ett stort moln, i det andra sker det genom ett stilla sus. Gud är överraskningarnas Gud, som väljer att visa sig som han själv vill och behagar. Och nu är Moses och Elia samlade, återigen på ett berg, och denna gång med Jesus. Även denna gång är ett moln närvarande, och en röst, som återigen (jfr Matt 3) säger om Jesus: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. Symboliken är tydlig: Moses och Elia, Gamla testamentets giganter (där Moses representerar Torah, Elia representerar profeterna), möter här Gudasonen med stort G: Jesus Kristus.

I judisk föreställningsvärld tänker man sig att Elia ska komma åter och annonsera Messias ankomst. Än idag finns vid den judiska påskmåltiden en tom stol, som är till för Elia utifall att han skulle komma just denna påsk. Men här betonas att Elia redan kommit – i gestalt av Johannes Döparen. Evangelisten har redan tidigare låtit antyda det, men här sägs det rakt ut.

Det skiner om såväl Moses som Elia som om Jesus. Det påminner oss om något som vi läste i kapitel 13:43, att alla rättfärdiga en dag ska lysa som solen i Faderns rike (det är för övrigt Daniels bok i Gamla testamentet som citeras, 12:3). Jesus som fulländad människa utgör modell och föredöme för den härlighet som hela hans folk en dag ska vara en del av.

Notera hur berättelsen om Kristi förklaring verkar utgöra parallell till Jesus korsfästelse. Här står Jesus på ett berg i all sin härlighet – där är Jesus på ett berg i all sin skam. Här står han i skinande vita kläder – där har de slitits av. Här har han Mose och Elia vid sin sida, de två förnämsta hjältar man kan tänka sig – där har han två rövare, det lägsta man kan tänka sig. Här har han ett lysande moln – där har han ett kompakt mörker. Här har han en salig Petrus som bekänner honom vid sin sida – där har han en Petrus som förnekar honom. Här förklarar Guds röst, ännu en gång, att Jesus är hans älskade son – där är det en förvånad romersk soldat som uttrycker att Jesus måste ha varit Guds son.

17:24-21. Mose och Elia är två litterära förebilder till Jesus. En tredje litterär förebild är Elisa. Underverket just efter härlighetens berg för tankarna till Andra Kungaboken 4:31, där Elisas lärjunge misslyckas med att uppväcka en död pojke. Här är det Jesu lärjungar som misslyckats. På detta följer Jesus välkända ord om att ha tro stor som ett senapskorn; ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.” I Jesaja 54:10 är just förflyttande att berg exempel på den yttersta omöjligheten. I Lukas 17 finner vi ett annat bildval: ett mullbärsfikonträd som ska ryckas upp sig med rötterna (dessa träd är kända för sina stora rötter) och plantera sig själv i havet. Omöjligt, med andra ord…

17:24 berör tempelskatten, som varje judisk man skulle betala i månaden Anur (Mars), strax före påsk. Påsken och dess drama närmar sig… Ett silvermynt var fyra drachmer, vilket var betalningen för två vuxna män.

Kapitel 18

Ett utmärkande drag för Jesus är att han ofta lyfter fram det som är svagt och perifert. Guds rike kommer alltid från det oväntade hållet: Anden blåser vart den vill. Men vad är det som är så speciellt med barnet? Är det barnets utsatta position? Barn har ju ingen status, inga pengar, ingen makt. Eller är det barnets förhållningssätt? Barn gör ju inte skillnad på människor. Barn ser inte till prestige, titel och status, de ser till människan. Barn är öppna för tillvaron.

Jag tänker att det är både- och som Jesus är ute efter. Barnets utsatta position i kombination med barnets förhållningssätt gör just barnet till ett utmärkt exempel för oss andra att ta efter. Just därför är barnet störst i Guds rike.

Här kommer dessutom en intressant detalj in i bilden: ”deras änglar i himlen” ser alltid faderns ansikte (v 10). Normalt sett innebar det döden att se Gud ansikte mot ansikte. Det är därför änglarna i Jesaja 6 har sex vingar, och inte två. De använder helt enkelt två vingar för att skyla ansiktet, så de inte ser Gud. Men här talar vi alltså om änglar som ser faderns ansikte. Det är de ledande änglarna. Barn är viktiga för Gud.

18:21. Frågan i 18:21 var vanlig i den dåtida judendomen. Ett vanligt rabbinskt krav var att man skulle förlåta tre eller fyra gånger. Men stackars Petrus försöker bre på ordentligt: kanske rentav förlåta så mycket som sju gånger? På vilket Jesus svarar 77 gånger… och än en gång blir klippan till grus. Nu följer liknelsen om talenterna. För att förstå proportionerna här: tiotusen talenter är en oerhört stor summa pengar. Den samlade skatteinkomsten för hela Judéen år 4 före Kristus var 600 talenter – och här talar vi alltså om 10 000 talenter, vilket på den här tiden motsvarade 60 miljoner dagsinkomster. Skulden på 100 denarer är i jämförelse 100 dagsinkomster. Relationen mellan de två skulderna blir med andra ord som att jämföra en skuld på 6 miljarder kronor med en på 100 000 kronor. En konsekvens av liknelsen blir en mörk människosyn: människan själv kan inte leva upp till Guds vilja. Eller som det sägs i en kommande liknelse: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga…

Vi behöver inte vara lika. Vi är i grunden alla människor och det är stort nog.

Kapitel 19

19:1-12 handlar om relationer; närmare bestämt om skilsmässa och celibat. Stycket är indelat i två scener, v 3-6 och 7-9, där varje scen introduceras med en fråga från fariséerna, och där Jesus i båda fallen svarar med att hänvisa till skapelseberättelsen, ”från början” (ap arches på grekiska, som tydligt hänvisar till den grekiska översättningen av Första Moseboken, på samma sätt som Johannesevangeliet 1:1 och Markusevangeliet 1:1 gör det).

”De är inte längre två utan ett” som Jesus parafraserar Första Moseboken 2:24. Skilsmässor är nämligen ingen ny företeelse, såsom man kan tro när man hör samtidsdebatten.

”Skilsmässorna ökar, det är bäst att inte gifta sig” hör man allt som oftast. Det sa man redan till mig och min fru Veronica när vi gifte oss 1995. För äktenskapen var alltid bättre och lyckligare förr. Det gafflade man om redan på de gamla grekernas tid. Och romarna beklagade sig över de höga skilsmässotalen – för 2 000 år sedan. Redan då var det bättre förr. Och när de första européerna landsteg i Amerika var något av det första de gjorde att beklaga sig över sina olydiga kvinnor och omoraliska barn. Alltid bättre förr. När sociologen Amy Kaler genomförde intervjuer i södra Afrika på 1990-talet, var bilden som gavs i intervjuerna att de äktenskapliga grälen och de ostabila relationerna var unika för vår tid. Men när Kaler råkade finna ett intervjumaterial som var femtio år äldre, från samma region, visade det sig att även förfäderna till de hon intervjuat beskrev sina egna äktenskapliga relationer, på 1940-talet, som mycket sämre än det var i tidigare generationer. Även i södra Afrika var det bättre förr, med andra ord. Och ju förr desto bättre. Kalers slutsats: ”Tanken om en forntid som var full med lyckliga äktenskap är helt enkelt ett sätt för folk att uttrycka missnöje kring helt andra aspekter i sin egen tid”.

Idag vet vi bättre även om Jesus tid. Till exempel har man funnit ett flertal så kallade skilsmässobrev (jfr vers 7). Ett sådant som man fann i Masada lyder så här:

”Den förste Cheschwan år 6 i Masada.

Jag ger dig fri och förskjuter dig i dag efter eget gottfinnande, jag Josef, son till Naqsan från … som bor på Masada, dig Miriam, dotter till Jonathan från Ha-nabluta, som bor på Masada, du som tidigare var min hustru… så att du är fri att gå bort och bli hustru till vilken judisk man som helst, som du önskar. Här är skilsmässodukumentet och skiljebrevet. Brudsumman överlämnar jag till dig, och allt som förstörts och skadats och … (skall jag ersätta) som rätt är. Jag skall betala det i fjärdedelar. Och om du önskar det, skall jag ersätta dig dokumentet, om jag ännu lever.

Josef, Naqsans son, i egen sak,

Eliazar, Malkahs son, vittne

Josef, Malkahs son, vittne

Eleazar, Chananahs son, vittne”

Ibland när vi läser evangelierna slås vi av hur annorlunda världen var på den tiden. Och det var den. Men rent mänskligt, existentiellt, är vi ju som människor ganska så lika, oavsett årtusende, och det blir tydligt när man studerar skilsmässobrev som det ovan. Att leva tillsammans har alltid varit en utmaning, oavsett kontext.

Sista versen, 19:12, är en utmaning i sig, och då framförallt slutorden: ”… sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta”. Den unge Origenes tog under 100-talet e. kr. texten bokstavligt och kastrerade sig själv, något han sedan ångrade, och han kom senare till insikten att texten inte skulle tolkas bokstavligt utan symboliskt. Texten handlade om att vara redo att göra allt för evangeliet, inte att bokstavligt kastrera sig. Vi kan konstatera att Matt 19: 11-12 spelade en mycket perifer roll i fornkyrkan, och att det först var under medeltiden som den kom att lyftas fram. För flera katolska teologer är vers 11-12 än idag ett belägg och ett argument för celibatet. Det är vidare intressant att notera att flera nutida, protestantiska teologer väljer att gå förbi texten i tystnad. Den sticker helt klart ut när man läser Matteus, och förtjänar att hanteras och tolkas på något sätt. För mig är Matt 19:11-12 ett tecken på att alla människor inte nödvändigtvis är kallade att leva i en relation. Att frivilligt avstå från äktenskap och tvåsamhet har också en plats, och en nåd, i Guds rike. Vi är alla olika, och vår olikhet är Guds gåva till världen. I Norrstrandskyrkan i Karlstad finns en ungdomsgrupp som heter Hoppets Gäng. Det består av ungdomar med olika sorters funktionsnedsättningar och handikapp. De brukar avsluta varje samling med en bön, som börjar så här: ”Vi är alla olika och vi är stolta över oss”. Bönen avslutas med orden: ”Tillsammans blir vi starka när vi är med varann”. Ungefär så tolkar jag Matt 19:11-12. Guds rike handlar om mångfald. Vi behöver inte vara lika. Vi är i grunden alla människor och det är stort nog.

 

 

Matt 19:13-15 är för mig en nyckeltext, och skulle man välja ut en text i evangelierna som skulle sammanfatta evangeliet, skulle detta kunna vara en. Folk (förmodligen mödrar) kommer till Jesus med ”barn”. Det grekiska ordet för ”barn” här är paidia, som enligt Hippokrates är små barn, under sju års ålder. I parallelltexten hos Lukas används intressant nog inte termen paidia, utan brefe, som snarare betyder spädbarn. Lukas verkar alltså vilja betona att det är mycket små barn det handlar om. Det finns ingen antik motsvarighet till denna betoning på barn som Jesus gör, vilket talar för att detta var en karakteristisk handling som utmärkte just Jesus verksamhet. Jesus hade ju ett speciellt öga för de utsatta och perifera i samhället, något som vi märker av gång efter annan i evangelierna. Sturska och självgoda typer hade han desto svårare för. (Och det är en paradox att kristendomen, som uppstår som en reaktion mot just självgoda typer, själv har varit med och producerat så många självgoda typer). Texten utmanar oss att lära av barnen och deras oförstörda sätt att närma sig tillvaron. Barn har ingen status, inga titlar, och de närmar sig tillvaron med öppna ögon. Just därför tillhör Guds rike dem.

Den rike unge mannen, 19:16-30, är en text som delvis är på samma tema som texten om Jesus och barnen, men med ett budskap som vi har svårare att ta in. Texten består av tre delar, Jesus möte med den unge mannen (v 16-22), Jesus instruktioner till lärjungarna om rikedom (v 23-26) och avslutningsvis Petrus fråga om belöning (v 27-30). I mötet med den unge mannen (Bibel 2000 använder bara ordet ”man” här, men grekiskans ord neaniskos betyder just ”ung man”, och det är – menar jag – avgörande för att tolka texten). Samtalet med den unge mannen kretsar i stort kring samma ämnen som Jesus tog upp i Bergspredikan, nämligen de budord som står på den andra lagtavlan, som vår tradition delar in i budorden 4 till 10. Till dessa budord lägger Jesus till Tredje Moseboken 3:18, ”Du skall älska din nästa som dig själv”, som vi vid det här laget har förstått är ett viktigt ord för Jesus, närmast jämförbart med budorden. Uppseendeväckande nog hävdar den unge mannen att ”Allt detta har jag hållit”. Imponerande, minsann, vem av oss skulle kunna hävda detsamma? Och nu kommer textens lek med ord, som förmodligen spelar på begreppet neaniskos, ”ung man”. ”Om du vill bli fullkomlig… ” säger Jesus. Grekiskan har flera olika begrepp för att beskriva åldrar. Jag var tidigare inne på att brefos betyder spädbarn, medan paidion är barn upp till sju års ålder. Neaniskos är begreppet för ”ung man”, medan teleios aner, ungefär ”fullkomlig man”, är stadiet efter neaniskos. Jesus anspelar här (kanske) på att mannen är ung och entusiastisk, men vill han bli fullkomlig (grekiska: teleios), det vill säga bli en ”fullkomlig man”, så ska han sälja allt han har och ge åt de fattiga. Kanske (?) ligger även här en uppmaning i undertonen: ”väx upp”. För hur kan den unge mannen så självsäkert hävda och veta att ”Allt detta har jag hållit”. Vem av oss kan – handen på hjärtat – hävda att vi alltid hållit budet om att älska sin nästa som sig själv? Jag menar att Jesus krav i Bergspredikan är så krävande att ingen av oss klarar av att leva upp till dem – och kanske är det också själva meningen med Bergspredikan? Att vi skall sträva efter att göra vårt bästa, men vara medvetna om Paulus ord: ”Alla människor har syndat och gått miste om rättfärdigheten från Gud”. Bergspredikan är helt enkelt för krävande för att vi ska kunna säga: ”Nu är jag klar med detta! Allt detta har jag hållit”.

Tolkningshistorien har haft svårt med denna text, och har därför försökt att göra den lite lättare. Inte minst gäller det orden ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. En historisk tolkning ville göra gällande att det inte var en kamel det gällde, utan snarare ett grovt rep. Grekiskans ord för kamel, kamelos, och för tjockt rep, kamilos, är ju hårfint lika varandra. Men det är ju inte helt enkelt att tränga in ett tjockt rep i ett nålsöga heller… en annan, mera känd tolkning är att ”nålsögat” skulle syfta på en trång port i Jerusalem. Men någon sådan port har aldrig funnits i Jerusalem, utan är ett medeltida påhitt. Jag menar att det är en poäng att det just är en kamel som ska in i ett nyckelhål. Uttrycket är ordspråksliknande, och tar upp det största möjliga djuret som man kände till, kamelen, med den minsta möjliga öppningen, nålsögat. Poängen är att det är omöjligt. Precis som Jesus säger i 19:26: omöjligt för människor, men möjligt för Gud. Om 19:12 spelade en perifer roll i den tidiga kyrkan, var 19:21 betydligt viktigare. För såväl egyptiern Antonius, grundaren av det första kristna klostret, liksom för Franciskus av Assisi var Matteus 19:21 ett argument för att sälja allt och ge till de fattiga. I Fransiskanerregeln är Matt 19:21 än idag den första bibeltext som nämns. Och i sitt testamente varnade Fransiskus för all avvikelse från fattigdomsplikten.

Vad som är tydligt när man läser evangelierna är att det för Jesus fanns en tydlig spänning mellan Guds rike och rikedom. En central fråga för den kristne blir därför hur vi ska relatera till pengar och rikedom. För det är pengar som styr världen, och mot detta protesterade Jesus starkt. 1900-talsteologen Karl Barth summerar utmaningen för oss: är det ägodelarna som förfogar över oss, eller är det vi som förfogar över ägodelarna?

Kapitel 20

I kapitel 20:1-16 möter vi en typisk Jesusliknelse, närmast att jämföra med klassiker som Den barmhärtige samariern eller Den förlorade sonen; en liknelse som summerar evangeliet i en berättelse. Det är såklart arbetarna som kommer ”i elfte timmen” som är intressanta här, liksom det är den förlorade sonen som är intressant i liknelsen om den förlorade sonen. Jesus åhörare är bekanta med denna scen, som är hämtad ur deras egen verklighet. Mellanstora och stora farmer använde sig på denna tid av ett system av dagsverksarbetare, där arbetsdagen normalt sett startade vid soluppgången. En denar var standardersättningen för ett dagsverke. Att de som börjar jobba först och de som kommer i tredje timmen (klockan 9) får samma lön skulle kanske vara ok, men att de som kommer i elfte timmen (klockan 17) skulle få samma lön – ja, det skulle uppfattas som djupt orättvist. Och förresten, vilken farm skulle ens gå ut i elfte timmen och kalla på arbetskraft!? Klockan 17 på seneftermiddagen – vad säger det om arbetsgivarens planering? Luther såg redan 1517 potentialen i denna liknelse, som för honom visade på att det var nåden allena som gällde, och att ingen av oss kan samla ihop meriter inför Gud. Ingen av oss är bättre än någon annan, och vi får alla samma lön. Och påminner oss inte arbetarna som kommer i elfte timmen om den gode rövaren på korset? Han hade heller inga meriter eller något fint arbete att visa på. Som Gud agerar mot arbetarna som kommer i elfte timmen, som Gud agerar mot rövaren på korset, så agerar han mot dig och mig. Nåd allena.

Vers 20:16 slutar för övrigt på ett liknande sätt som 19:30, vilket får oss förstå att de två texterna hör samman. De sista kommer att vara såsom de första. Rövaren såsom den rike mannen som trodde sig vara from. Nåden är lika för alla. Ingen av oss ska tro att vi är värda mer belöning än andra. Kan det vara innebörden i liknelsen?

 

 

Guds rike kommer nerifrån.

20:17-19. ”Se, vi gå upp till Jerusalem…”. Höjdskillnaden mellan Döda Havet och Jerusalem är över 1100 meter, därför talar man om att ”gå upp till” Jerusalem. Påsken var en av tre vallfärdsfester när man skulle gå upp till Jerusalem. Just påsken var en högtid som andades stora förväntningar. Det fanns till exempel en förväntan på att Gud skulle ingripa just en påsk för att befria sitt folk, precis som Gud gjorde vid den allra första påsken, när han befriade det judiska folket från faraos förtryck. Man såg därför fram emot att Guds rike skulle upprättas just en påsk. Verserna 18 och 19 visar att Jesus har full koll på händelseförloppet: han går till Jerusalem för att korsfästas. Korsfästelse var det strängaste straffet som romarna hade, och var till för slavar och upprorsmän.

20:20-28. Tredje gången gillt. Nu är det dags att vända tillbaka till de båda liknelserna vi just lämnade, de om den rike mannen och om arbetarna i vingården, för nu kommer samma poäng igen, för tredje gången. Och även här är poängen: nej, det finns inga speciella belöningar, inga guldmedaljer, i Guds rike.

Här handlar det om sätena till höger och vänster om Jesus, där det högra sätet var det finaste sätet. Man kunde tänka att lärjungarna vid det här laget, efter berättelsen om den rike mannen och liknelsen om vingårdsarbetarna, skulle förstå att det inte finns några speciella privilegier i Guds rike. Jesus svarar dem med en konstig motfråga: ”Kan ni dricka den bägare som jag kommer att dricka?”. Bägare är sedan profeternas tid en metafor för Guds dom, men kan också hänsyfta till en persons öde eller död, vilket är betydelsen här.

Guds rike är annorlunda. Här ska den som vill vara stor vara de andras tjänare, eller diakonos som är det grekiska ord som används (för första gången i evangeliet) just här. Det är således för att vara en diakon, att tjäna (diakonein), som Jesus har kommit till värden, för att ge sitt liv som ”lösen” för många. Ordet för lösen är här lytron, och det är enda gången det används i evangeliet. Det betyder ”lösensumma”, och var den summa man betalade för att köpa slavar fria (se till exempel 2 Mos 21:30).

Guds rike kommer nerifrån.

20:29-34. Med berättelsen om de två blinda männen avslutas ett avsnitt i evangeliet, och vi går från och med kapitel 21 in i det avslutande partiet: Jerusalem, påsken år 33. Jesus och hans lärjungar är nu i Jeriko, den sista anhalten på vägen till Jerusalem, med ungefär 30 km att gå. De blinda männen tilltalar Jesus närmast med liturgiska ord: ”Herre, förbarma dig över oss, Davids son”. Här känner vi igen fornkyrkans kyrie eleison (Herre, förbarma dig), som använts i gudstjänstens liturgi alltsedan dess. Uttrycket kommer ursprungligen från Gamla testamentet, där det är vanligt i Psaltaren, till exempel Ps 122:3.

I fornkyrkan kom berättelsen om de två blinda tiggarna i Jeriko att på många håll tolkas allegoriskt. Namnet Jeriko skulle nämligen kunna betyda ”månens stad” på hebreiska (ordet Jeriko tycks vara besläktat med det hebreiska ordet för måne, jareach, som betyder just måne). Tolkningen var att på samma sätt som månen fick sitt ljus av solen, fick de två blinda männen ljuset att se från Jesus.