Kapitel 19
19:1-12 handlar om relationer; närmare bestämt om skilsmässa och celibat. Stycket är indelat i två scener, v 3-6 och 7-9, där varje scen introduceras med en fråga från fariséerna, och där Jesus i båda fallen svarar med att hänvisa till skapelseberättelsen, ”från början” (ap arches på grekiska, som tydligt hänvisar till den grekiska översättningen av Första Moseboken, på samma sätt som Johannesevangeliet 1:1 och Markusevangeliet 1:1 gör det).
”De är inte längre två utan ett” som Jesus parafraserar Första Moseboken 2:24. Skilsmässor är nämligen ingen ny företeelse, såsom man kan tro när man hör samtidsdebatten.
”Skilsmässorna ökar, det är bäst att inte gifta sig” hör man allt som oftast. Det sa man redan till mig och min fru Veronica när vi gifte oss 1995. För äktenskapen var alltid bättre och lyckligare förr. Det gafflade man om redan på de gamla grekernas tid. Och romarna beklagade sig över de höga skilsmässotalen – för 2 000 år sedan. Redan då var det bättre förr. Och när de första européerna landsteg i Amerika var något av det första de gjorde att beklaga sig över sina olydiga kvinnor och omoraliska barn. Alltid bättre förr. När sociologen Amy Kaler genomförde intervjuer i södra Afrika på 1990-talet, var bilden som gavs i intervjuerna att de äktenskapliga grälen och de ostabila relationerna var unika för vår tid. Men när Kaler råkade finna ett intervjumaterial som var femtio år äldre, från samma region, visade det sig att även förfäderna till de hon intervjuat beskrev sina egna äktenskapliga relationer, på 1940-talet, som mycket sämre än det var i tidigare generationer. Även i södra Afrika var det bättre förr, med andra ord. Och ju förr desto bättre. Kalers slutsats: ”Tanken om en forntid som var full med lyckliga äktenskap är helt enkelt ett sätt för folk att uttrycka missnöje kring helt andra aspekter i sin egen tid”.
Idag vet vi bättre även om Jesus tid. Till exempel har man funnit ett flertal så kallade skilsmässobrev (jfr vers 7). Ett sådant som man fann i Masada lyder så här:
”Den förste Cheschwan år 6 i Masada.
Jag ger dig fri och förskjuter dig i dag efter eget gottfinnande, jag Josef, son till Naqsan från … som bor på Masada, dig Miriam, dotter till Jonathan från Ha-nabluta, som bor på Masada, du som tidigare var min hustru… så att du är fri att gå bort och bli hustru till vilken judisk man som helst, som du önskar. Här är skilsmässodukumentet och skiljebrevet. Brudsumman överlämnar jag till dig, och allt som förstörts och skadats och … (skall jag ersätta) som rätt är. Jag skall betala det i fjärdedelar. Och om du önskar det, skall jag ersätta dig dokumentet, om jag ännu lever.
Josef, Naqsans son, i egen sak,
Eliazar, Malkahs son, vittne
Josef, Malkahs son, vittne
Eleazar, Chananahs son, vittne”
Ibland när vi läser evangelierna slås vi av hur annorlunda världen var på den tiden. Och det var den. Men rent mänskligt, existentiellt, är vi ju som människor ganska så lika, oavsett årtusende, och det blir tydligt när man studerar skilsmässobrev som det ovan. Att leva tillsammans har alltid varit en utmaning, oavsett kontext.
Sista versen, 19:12, är en utmaning i sig, och då framförallt slutorden: ”… sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta”. Den unge Origenes tog under 100-talet e. kr. texten bokstavligt och kastrerade sig själv, något han sedan ångrade, och han kom senare till insikten att texten inte skulle tolkas bokstavligt utan symboliskt. Texten handlade om att vara redo att göra allt för evangeliet, inte att bokstavligt kastrera sig. Vi kan konstatera att Matt 19: 11-12 spelade en mycket perifer roll i fornkyrkan, och att det först var under medeltiden som den kom att lyftas fram. För flera katolska teologer är vers 11-12 än idag ett belägg och ett argument för celibatet. Det är vidare intressant att notera att flera nutida, protestantiska teologer väljer att gå förbi texten i tystnad. Den sticker helt klart ut när man läser Matteus, och förtjänar att hanteras och tolkas på något sätt. För mig är Matt 19:11-12 ett tecken på att alla människor inte nödvändigtvis är kallade att leva i en relation. Att frivilligt avstå från äktenskap och tvåsamhet har också en plats, och en nåd, i Guds rike. Vi är alla olika, och vår olikhet är Guds gåva till världen. I Norrstrandskyrkan i Karlstad finns en ungdomsgrupp som heter Hoppets Gäng. Det består av ungdomar med olika sorters funktionsnedsättningar och handikapp. De brukar avsluta varje samling med en bön, som börjar så här: ”Vi är alla olika och vi är stolta över oss”. Bönen avslutas med orden: ”Tillsammans blir vi starka när vi är med varann”. Ungefär så tolkar jag Matt 19:11-12. Guds rike handlar om mångfald. Vi behöver inte vara lika. Vi är i grunden alla människor och det är stort nog.