För kyrkoherde Regina Piscator och hennes personal har arbetet blivit helt annorlunda i och med pandemin.
– Dels för att vi har så få vigslar jämfört med ett vanligt år, men också att vi förstås behöver tänka på säkerheten på ett nytt sätt: Hur många som ska närvara och hur man ska ordna så att man kan hålla avstånd.
Genom åren har Regina vigt många brudpar och hon ser att bröllopen blir mer och mer individuellt utformade.
– Men det betyder också ofta att varje inslag som önskas är genomtänkt.
Samtidigt färgar sekulariseringen som sprider sig i samhället inte önskemålen särskilt mycket, enligt Regina.
– Det är inte bara traditionen som gör att man gifter sig i kyrkan, de flesta som väljer det vill också ha med kyrkans psalmer och texter i högtiden.
En tid före bröllopet, vanligtvis en vecka eller två i förväg, träffas brudpar och präst för ett vigselsamtal där man går igenom musik och texter och där prästen kan få veta mer om paret, så att vigseltalet efter akten kan bli personligt.
– Och så pratar vi om vilka förväntningar som finns på vigselakten och vi går igenom hur paret vill ha det, om de till exempel skrivit egna löften eller, som hos Fredrika och Tobias, pappan ska leda fram bruden.
Det kan ju synas vara en amerikanisering, men är också ett sätt att understryka familjebanden.
– Det får ju en annan betydelse när bruden har lämnat sitt barndomshem sedan länge. Jag har förresten haft vigslar då mamman varit den som lämnat över sin dotter, säger Regina Piscator och avfärdar därmed tanken att det skulle vara en särskilt patriarkal sed.
Och så här i pandemitider omfattar Regina Piscator allt kyrkan gör där människor möts med särskilt glädje.
– Att viga samman två personer är alltid fantastiskt roligt, men i år är det extra roligt!
Text: Cecilia af Jochnick