Får jag lova att berätta

Livet som dansbandsartist bjuder på många frestelser. Som förgrundsgestalt i ett
av Sveriges genom tiderna mest populära dansband, Vikingarna, har Hagforspojken Christer Sjögren utsatts för dem alla: högt uppskruvat tempo, beundrande damer, nära till spriten och tillgång till svarta pengar direkt från kvällens kassa.
Och allt utom det sista har han fallit för. Han har bränt ut sig till kollaps, han har varit otrogen med en kollega och han har trillat dit på för mycket alkohol. Vi går rakt på det mest känsliga.

Hade du hellre velat att din affär med Lotta Engberg hade förblivit en hemlighet?
– Nja... nu var ju det aldrig en möjlighet. Vi var lika i ropet bägge två på den tiden och nog så påpassade, och när det kom ut var det rent ofattbart hur media slog upp det. Vid ett tillfälle såg jag fyra löpsedlar på en vecka som hade rubriker i världskrigsformat om detta. Det är ju inte riktigt sunt!

Men om det hade gått. Hade det varit bättre om din fru Birgitta aldrig hade fått veta något? Hade det ”skonat” henne, som frågan ofta lyder i tidningarnas samlevnadsspalter?
– Ja, det där har jag ju funderat på förstås. Jag kan tänka mig att den som har haft en tillfällig engångshistoria som inte betydde någonting kan låta bli att berätta om det för sin partner. Då är det nog bättre att bära på det själv.
– Men i mitt fall var allting så förvirrat. Jag var ju förälskad och visste varken ut eller in. Det var bara error i hela skallen på mig, så jag förhöll mig liksom inte till
någonting, jag lät det bara hända och jag vet inte vad jag hoppades skulle ske.
Det som skedde, då för snart trettio år sedan, var att hustrun Birgitta efter flera månaders hemlighetsmakeri från Christers sida ställde honom mot väggen:
”Tror du inte jag förstår att du har en annan? Det är Lotta, va? Lotta jävla fyra bugg Engberg!”

Och så var det ju. Och den som vill läsa mer detaljer om detta får göra det i boken, men här kan vi konstatera att makarna Sjögren tog sig levande ur denna prövning
liksom Lotta Engberg, även om hennes äktenskap sprack.
– I dag är vi alla goda vänner och jag har jobbat mycket tillsammans med Lotta på senare år – men inte förrän hon faktiskt hade ringt Birgitta och frågat om det var okej för henne att vi stod på scenen tillsammans igen.

Och för att komma tillbaka till frågan?
– Det har stärkt Birgittas och min relation att vi orkade oss igenom detta tillsammans, så det var bra att det uppdagades. Det tog flera år innan jag hade Birgittas tillit igen, och det förstår jag, men det var värt att vänta på.
– Och jag kommer aldrig att påstå att det som hände hade någontingmed Birgittas och mitt förhållande att göra. Vi hade det bra! Men hela mitt liv i övrigt var i olag
under de där åren runt fyrtio. Jag hade för många spelningar, var borta hela tiden, drack för mycket och allt bara snurrade. Det slutade med en praktfull fyrtioårskris.
Och med två andra avgörande händelser. Det första var en utmattningskollaps som inträffade under den kaotiska tiden tillsammans med Lotta Engberg. Efter en extremt intensiv vår med Vikingarna tog Christer lite ledigt, men hann inte slappna av innan han föll ihop och fick åka till sjukhuset i Karlskoga för hjärtundersökning.

OLYCKLIGTVIS VAR DET just det faktum att kollegan, inte hustrun, satt vid hans sida på sjukhuset som gjorde att affären läckte ut till medierna, så istället för den av läkarna anbefallna vilan blev det ännu mer påfrestningar för Christer den sommaren.
– I dag skulle man kalla det en utmattningsreaktion efter all press med både jobb och det privata, men på den tiden fanns knappt det begreppet.

Det framgår också i boken att även den hårda pressen, och senare även alkoholproblemen, kan sorteras in under begreppet hemligheter. Eller livslögner om manså vill.
– Jag har alltid haft svårt att säga nej till arbete. Den här finnige, mobbade grabben från Hagfors som bor i mig har alltid trott att det ska sluta nästa dag, så därför
har det gällt att passa på medan tid är. Jag har också alltid trott att en helt enkelt måste klara av allt själv, utan att be om hjälp, annars är en en mes.

SÅ CHRISTER FORTSATTE att bita ihop och ”köra på fälgen”, men när ryggen dessutom pajade var det Vikingarnas kapellmästare Jörgen Arnemar som tvingade Christer och hela bandet – att ta ledigt ett helt år. Som blev tre år. Som blev
lite rastlösa för Christer, som då började dricka för mycket. Den gången kom hjälpen från Kerstin Thunberg, psykolog och medförfattare till Christer Sjögrens
förra bok Med mina egna ord.
– Hon fick mig att lätta på den hemligheten och börja prata om mina alkoholvanor som ett missbruk. Det som en gång hade börjat som ett i branschen högst normaliserat sätt att varva ner efter en spelning med ett glas eller två, eskalerade
och blev under Christers värsta livssvacka i början av 1990-talet till ett missbruk, och 1995 skrev han in sig vid en Minnesotaklinikutanför Norrköping och
tog itu med saken. Mycket tack vare goda vännen Kerstin Thunberg.
– I dag kan jag dricka lite vin till maten, men mitt liv kretsar väldigt lite runt alkohol. Jag har så mycket roligare saker att tänka på!

Ja, därmed har vi väl betat av det mesta av det sämsta i Christer Sjögrens liv och inte ett smack om allting som har varit så framgångsrikt och fantastiskt, och jag drabbas av dåligt samvete när jag läser igenom texten. Nu har jag bidragit till att förstärka den hagforska jantelagen och kanske till och med uppmuntrat till skadeglädje och det är knappast en god gärning.

Å andra sidan, tänker jag sedan, så har jag mött och beskrivit en man som har sett sig själv i ögonen med fel och brister och gjort någonting åt dem. Det är en väl så stark framgångssaga i sig själv.

Text: Margareta Jonilson

Bild. Maria Obed