Efter över 50 operationer fanns ändå inget annat att göra än att amputera bägge underbenen.
– Då tänkte jag på allt jag inte skulle kunna göra: inte kunna gå, inte ha kjol – inte kunna leva ett vanligt liv alls.
– Och jag trodde att jag skulle bli ful och beroende av andra. Visserligen hade jag överlevt, men tyckte inte att det var mycket till liv jag skulle få.
På nätet letade Shahrzad efter andra unga som dubbelamputerats för få veta hur livet kunde bli. Hon hittade ingen. Inte heller hade hon erfarenhet av funktionshinder, vare sig i sin släkt eller i sitt sociala nätverk.
– Det blev en existentiell kris, suckar hon. Jag tyckte ju att jag var en bra människa – varför skulle jag drabbas av detta?
Hon gjorde några mindre lyckade självmordsförsök, övertygad om att det vore bäst för alla – familj och vänner skulle ju annars behöva ta hand om henne hela tiden. Så tänkte hon ända tills hennes lillebror kom på henne med det som blev hennes sista försök:
– Jag sa: ”Jag orkar inte. Det här är inget liv värt att leva.” Min bror bara tittade på mig, helt tyst och såg så sorgsen ut att det blev skämmigt. Jag förstod att han tyckte att det var en otroligt dålig idé och att han skulle bli ledsen. Det blev vändningen för mig.
Shahrzad började påminna sig själv om vem hon brukade vara – en tuff, ung kvinna som klarat mycket som vare sig andra eller hon själv trott.
På sjukhuset inleddes en tråkig och lågin-tensiv rehabträning: armcykling och gåträning längs en ställning. Inget för en som var van att träna hårt och ofta. Så snart hon kom hem började hon på gym igen. I ett rum lite vid sidan av kröp hon omkring och gjorde allt hon kunde utan underben.
– Hoppet kom tillbaka när jag började göra saker igen, minns hon. När jag tränade blev jag långsamt bättre och bättre.
Hon övade med proteserna framför en spegel. Målet var att gå så att det inte skulle märkas att hon hade dem. Det lyckades – nästan.
– Det var många, många bakslag och jag hade ofta extremt ont, men även om hoppet minskade då så försvann det aldrig helt.
Snart gick hon till brevlådan och tillbaka, dagen efter två steg bortanför brevlådan och så
fortsatte det tills hon en dag gått så långt att hon inte hittade hem.
– Då tänkte jag att det fick räcka...
Träningen blev hennes terapi. Hon tog sig från krypande träning till vanliga cirkelpass och gjorde allt på sitt sätt. En personlig tränare, Kajsa Andersson, hjälpte henne att anpassa övningar, med pepp och skivstångssäkring. Sommaren 2014 berättade Kajsa om Stockholm Triathlon: simning, cykling och löpning i ett svep. Ett år senare var Shrahrzad där och 2016 i Paralympics i Rio de Janeiro. Där blev det en sjundeplats efter 750 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning på 1:33:45.
Återigen var hon den unga, tuffa kvinnan som klarar nästan allt. Som jobbar och tränar för att må bra, tävlingskarriären är över. Hon har träffat en man, hon som efter amputeringen inte trodde att någon skulle vilja vara med henne.
– Jag tänkte på hur jag själv skulle ha reagerat om jag träffat en kille utan ben... Det säger kanske något mindre smickrande om mig, men så var det. Vem vill ta hand om någon annan resten av livet?
Hur är det nu, känner du dig fin och stark?
– Nja, jag får leva med att proteserna alltid syns och slutar nog aldrig att sörja förlusten av underbenen.
Shahrzad hade aldrig längtat efter barn, aldrig tänkt bli mamma. Men när hon ändå blev gravid så kände hon direkt att det var rätt.
– Nu är jag mamma till en underbar dotter.
Är du nöjd med livet?
– JAAA! säger hon med eftertryck utan att tänka efter. Jag har skapat det liv jag vill ha.
Text: Ulrik Scheller
Foto: Patrik Johäll
