I dag, i coronatid, har jag ändrat inställning och insett poängen med att begravningar också spelas in och sänds digitalt i realtid. Även om jag fortfarande anser att en begravning sker bäst i fysisk närvaro. Men hur ska släktingar som bor utomlands kunna vara med på en begravning om de inte får eller kan resa till Sverige? Eller om de är 70+?
BEGRAVNINGEN ÄR EN CENTRAL och avgörande ritual i alla kulturer. ”Att vara människa innebär framförallt att begrava” för att säga det med litteraturvetaren Robert Pogue Harrisons ord. Ja, det latinska ordet för människa, humanitas, har faktiskt sin grund i ordet humando, som betyder ”begrava”, och som i sin tur går tillbaka till ordet humus, som betyder ”jord” eller ”mull”.
”Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli.” som vi säger i begravningsritualen. Ord med en sinnrik och klipsk innebörd:
Det hebreiska ordet för ”människa” är nämligen just adam, medan det hebreiska ordet för ”jord” är ha-adamah. Så när Gud tar av jorden ”ha-adamah” och skapar människan ”adam”, blir människans koppling och bundenhet till jorden tydlig. Liksom ordleken ”Av jord (ha-adamah) är du kommen...”. Vi kommer från jorden, och hör samman med den. Vi är alla adam – vi är alla jord.
MED BEGRAVNINGEN BÖRJAR också det vi kallar för ”sorgearbetet”. Det är ett bra ord, för sorg är nämligen ett arbete. Ett himla jobbigt arbete. Förr i tiden tänkte man sig ett sorgeår. Ganska klokt det också; första julen utan den döde blir speciell, likaså den första påsken. Vi behöver tid för att sörja. Den existentiella smärtan har sin funktion, den visar hur mycket den döde betydde – och betyder – för oss.
Därför är också kyrkogården viktig för många av oss, att vi har en plats dit vi kan gå och sörja. Jag vet att vi är olika här, en del behöver ingen plats utan kan sörja ändå. Men många av oss behöver en fysisk plats att sköta om, att gå till.
När jag var i Ryssland för många år sedan besökte jag en ortodox kyrkogård (jag besöker alltid kyrkogårdar när jag är utomlands då de säger allt om ett samhälle och en kultur). Där hade man bänkar vid de flesta gravplatser. På dem satt anhöriga på kvällen, åt och drack, pratade om och med och skålade med den döde!
För döden är ju inte slutet. Det är ju just det som är det kristna hoppet.
Text: Sören Dalvei