En sak i taget. Alltid.

I ett gammalt ålderdomshem på slättlandet ut mot Mälaren, och med Vallby medeltida kyrka på andra sidan stenmuren, bor Mariadöttrarna. Fyra av dem – Magdalena, Clara, Andrea och Agnes – möter ute på grusgången. Klädda i klarblå egenhändigt sydda dräkter.

Att välja ett liv i tro och lydnad, utan barn, ägodelar, partner, sex... avskilt från omvärlden... varför?
– Vi är kallade till det här. Att leva i kärlek för andra. 

Har kommit hit för att förstå. Men först lunch. Eller middag som det heter i klostret eftersom det är mitt på dagen. Den gemensamma måltiden är en viktig start oavsett vem som kommer på besök. En sak i taget. Alltid.

I den enkla samlingssalen, inredd i det som en gång var kyrkstallar, känns det som om tiden stått stilla, från det 1950-tal då klostergemenskapen i Vallby grundades. Eller så är det tvärtom en framsynt och hållbar livsstil. Tidlös, kanske.

Potatis och bönor från det egna landet, gräddsås, inlagda päron. Allt är hemlagat och duken välmanglad. Andrea ställer fram karotterna. Magdalena sitter kvar och pratar. 
– Alla kan inte springa. Det är inte praktiskt. 

Men de turas om. Arbetsuppgifterna både i trädgården och i hushållet görs av alla, fast inte samtidigt. De är ett tydligt vi – ett kollektiv, en familj, en enhet – inte fyra individer. Därför möter de alltid sina gäster i grupp. 

Ingen av systrarna har mer att säga till om än någon annan. Besluten fattas gemensamt och konsensus krävs. De ska vara överens, oavsett om det gäller små praktiska ting i vardagen eller frågor av mer andlig karaktär. För att leva i enhet måste de förstå och respektera varandra. Och kunna kompromissa.

– Vi är olika och har inte valt varandra, men vi lyssnar på Gud och samtalar. Det får ta tid, säger Magdalena.

Hur gör ni när ni tycker olika?
– Då behövs mer tid. 

Att leva i kloster är inget lätt liv. Det krävs träning. Hela tiden, förklarar Andrea, som bott här i 14 år.
– Men Gud gör det möjligt. Det är ett mirakel, säger hon och skrattar.

Dagarna består av bön och arbete. Men också samtal. Gemenskapen är viktig. 

Kontakten med världen utanför Vallby får systrarna genom att ta emot gäster, läsa och följa nyhetssändningar. Internet och mobiltelefoner klarar de sig än så länge utan. 

– Vi är uppkopplade mot Herren, säger Andrea och ser lurig ut. 

Hon förklarar att de inte har något emot it-teknik men att de än inte haft behov. Den dag det inte längre går att betala räkningarna får de hitta en lösning.

För systrarna är gud fader, en han, men hur andra benämner Gud är inte viktigt, ingen fråga de ägnar sin tid åt. De har också sin kvinnliga förebild; jungfru Maria är klosterlivets moder.

– Maria sa ett helt ja till Gud, vi säger också ja till hans vilja. 

I den atmosfären har kärleken möjlighet att nå andra, menar de.

Hur kom ni fram till att era liv var ämnade för det här?
– Ja, hur fick Herren tag på oss? Jag hade aldrig tänkt bli nunna, säger Clara. 

Det hade ingen av de andra heller. Innan de kom i kontakt med Mariavägen levde de rätt vanliga kristna singelliv, men med ett sökande sinne. 

Andrea beskriver åren innan klostret som ”bra och kul” men hon var inte nöjd, något viktigt saknades.
– Minns att jag tänkte ”vad är det för mening med allt”, jag ville leva för något som är större än mig själv. 

Clara hade passerat 30, var utbildad jurist och hade ett rätt hektiskt liv. Men kände att kärleken inte tog tillräckligt stor plats. Hon saknade man och barn. Men hos Mariadöttrarna fann hon en annan väg.

– Jag ville vara med och bära livet vidare. I klostret mötte jag Gud på ett nytt sätt och tog emot försoning. Det kristna livet blev mer konkret.

Agnes var bara 19 och upplevde ett tillstånd av ”total frihet” i klostret. Hon berättar att systrarna lyssnade på ett sätt hon inte tidigare varit med om. 

– Kan man leva så här, jag minns att jag tänkte det. Är det detta Gud kallar mig till? Mitt liv vändes upp och ner och jag vågade först inte ta in det, säger hon.

Magdalena, den av de fyra systrarna som bott längst i Vallby, var också ung då hon av religiös nyfikenhet tog kontakt. 

– Det jag mötte stämde inte alls med mina fördomar. Jag kom till en levande plats med levande människor, och jag ville tillbaka. Det jag längtade efter fanns här.

Det har gått 26 år sedan Magdalena bestämde sig för att stanna för gott. 

Att de är kallade av gud, att detta är deras uppgift i livet och att han vägleder dem, är en obestridlig sanning för systrarna. De ”vill vara till för livet och ge kärleken vidare”, på samma sätt som Maria. De liknar det vid moderskärlek: att ge och uppfyllas helt av någon annans behov. En kärlek som inte sätter egot i centrum, och som består. I den tryggheten ryms både frihet och stor glädje, förklarar de.

Men att avstå så mycket, för resten av livet, hur är det möjligt?

Systrarna ser det helt enkelt inte som att avstå, utan som att få. De traditionella löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad är en förutsättning.

– Låt oss titta på innehållet i orden, säger Magdalena.

Fattigdom handlar om att inte äga massa saker, eller att ägna sig åt att göra karriär och tjäna pengar. Kraften behövs till annat. Kyskhet betyder avhållsamhet, att inte leva ut sin sexualitet, att inte få barn eller ha en partner. Det ger frihet att leva för andra, menar hon. Lydnad innebär att lyssna på Gud, som enda auktoritet, och att använda Bibeln.

– Vårt liv tillsammans i försoning, kärlek och enhet skulle inte vara möjligt utan löftena, konstaterar hon.

När de första Mariadöttrarnas samlades i Vallby var det med ambitionen att ensamma kvinnor, de som inte var gifta eller hade barn, skulle få leva för något utöver sig själva. Tiderna har ändrats men grundtanken finns kvar. 

– Ingen kan leva utan att få vara till för livet och för kärleken, säger systrarna.

Text: Helena Söderqvist
Bild: Jessica Segerberg