Vad händer när någon dött?

Familjen kan ha haft sina sista samtal, rett ut saker, gjort livets bokslut. De anhörigas frågor kan handla om hur lång tid det är kvar. Och om de sedan har frågor kvar kan de få ett efterlevandesamtal inom några veckor för att lättare kunna gå vidare. Den kropp som blir kvar och ska tvättas och kläs är en före detta människas döda kropp.
– Och så öppnar vi ett fönster så att själen ska ta sig ut.
Anna Larsson säger att döden och gamla människor ligger henne varmt om hjärtat.
– Det ska vara ett fint avslut och det spelar ingen roll vem man har varit. Alla är lika
mycket värda.
I jobbet är hon van vid döden. Privat vänjer hon sig inte.
– Det tror jag inte man gör. Om jag skulle få en sjukdom och kämpar och kämpar mot den, så kanske jag skulle ändra inställning. Men nu har jag väldigt svårt att tänka mig att dö.

Så du är också rädd?
– Ja.

Text: Börge Nilsson och Helena Söderqvist

Alla Martin Åhlbergs patienter har avlidit. Frågan är varför.
– Det är det mitt jobb att ta reda och det kan vara ett riktigt detektivarbete.
Alla passar inte för att jobba som obduktionstekniker, tror Martin Åhlberg på Centralsjukhuset i Karlstad. En sort ska absolut inte jobba här, säger han:
– Det är grubblarna, de som tänker på vad som händer efter döden. Det tror jag blir för tungt att bära, du måste kunna släppa jobbet helt när du går hem.
Intill obduktionssalen finns ett rum för anhöriga, ett för tvagning och ett för att ta avsked från en nära som gått bort. Det är möten som Martin och hans kollega
får hantera.
– Det är viktigt för många att få en bekräftelse på att personen har dött, att det verkligen är han eller hon i kistan, att det har hänt. Det kan räcka att se en detalj, ett födelsemärke eller en hand med ett särskilt kännetecken.
I avskedsrummet finns biblar, psalmböcker och ett ex av Koranen i ett glasskåp. Och när en buddist gick bort ville en trosfrände vistas med den döde i ett helt dygn med rökelse och allt.
– Det gick inte. När vi slutade för dagen fick han gå hem. Men vi försöker vara så tillmötesgående det går.
Själv tror inte Martin Åhlberg på någon religion och han vet inte vad som händer när vi dör.
– Men kroppar är olika. En del känns tomma, andra fulla av liv. Det har inte med ålder eller storlek att göra och jag har ingen annan förklaring. Jag tänker på det som något som är kopplat till begreppet själ.
Alla döda kroppar obduceras inte. Finns det misstanke om brott, självmord eller annan dödsorsak som avviker från det normala, så obduceras kroppen hos rättsmedicin i Linköping.
I Karlstad görs bara kliniska obduktioner. I Värmland blir det cirka 260 sådana per år. Syftet är att ge underlag till att fastställa dödsorsak när sådan är okänd och att utreda var en cancer haft sin primärtumör, allt viktig kunskap för forskningen.
– Man går igenom organ för organ, kartlägger vart och ett. Det krävs ett tränat öga för att se vad som är friskt och inte.

Att utvecklas i jobbet är en yrkesstolthet.
– Man blir aldrig fullärd. Den vetskapen driver mig och får mig att tycka om mitt jobb.

Andra kan tycka att yrkesvalet är märkligt. Är Martin på fest svarar han inte alltid sanningsenligt på frågan ”å va jobbar du me då?”.
– Bara om jag känner mig helt trygg med dem som är där. Annars finns det ofta något knäpphuvud som hakar upp sig på det och så har du den efter dig hela kvällen.
En del av jobbet är att utbilda läkarstudenter. Martin tycker att ett visst motstånd mot att skära i döda människor är sunt.
– Det är bättre med en tvekande inställning än att vara gåpåig eller macho-aktig. Det passar sig inte.
Martin Åhlberg och kollegan Roger Jallméhn skämtar ofta när de arbetar.
– Men aldrig om den vi obducerar. Det vore respektlöst. Det är människor vi hanterar, säger Martin.

Christopher Janson arbetar med människor. Några är döda. Andra deras efterlevande.
– De anhöriga är värda ett minnesvärt avsked av en människa som levat.
Christopher Janson på Jansons begravningsbyråer i Arvika har jouravtal med
polis och räddningstjänst. Ibland måste han ta hand om människor som dött en
våldsam död.
– Man är nog lite speciell. Det är inte för vem som helst att gå ut mitt i natten med
pannlampa och säck och leta kroppsdelar.
Men jag försöker alltid minnas att det är en människa jag hanterar och göra det
som om hon var levande, säger han.
Han är fjärde generationen i yrket. Som tonåring hade han inga planer på att gå i
fars, farfars och farfarsfars fotspår. Christopher valde industriprogrammet
på gymnasiet, ville arbeta med maskiner. Men det behövdes inte många månader av fast jobb på ett gjuteri innan han ändrade sig. Nu knyter han slipsen när han går
till jobbet där han funderar på blomsteruppsättningarnas form, färg och givarnas
relationer, för att arrangera dem så vackert och ändamålsenligt som möjligt.
Detaljerna är viktiga.
– Jag brukar tänka: Om det var min egen mamma? Hur skulle jag vilja ha det då?
Alla krav och konventioner måste inte följas. Om någon har älskat Elvis Presley
över allt annat så är det Elvis röst som ska eka i kyrkan, inte en solosångare som
sjunger Elvis. Och en chockrosa kista med en rosa pussmun i dödsannonsen, kan passa fint till en 90-årig frästant som älskat att dansa. Visst finns det gränser. Highway to Hell är ingen begravningsmusik.
– Det får inte bli parodi.
Men We Will Rock You, den Queens-låt som brukar kallas hockeysången, kan vara
ett perfekt avsked till en hockeyfantast.
– Vi har haft den på kyrkorgel och det blev riktigt mäktigt.

Livet tränger sig obönhörligt på i ritualerna för de döda. I Värmland är Gunnar Ehnes dikt Kvällsböna (Har du nôn skog i din himmel du Gud?) och Mando Diaos
tonsättning av Gustav Frödings dikt Strövtåg i hembygden, givna inslag.
– Strövtåg har jag nog varje vecka men säger inte att den är uttjatad. Gästerna är
inte på begravning varje dag. Alla begravningar är inte ljusa och vackra minnen av älskade familjemedlemmar.
Christopher har haft begravningar med fem personal och en anhörig. Ja, han
har faktiskt själv varit den enda gästen.
– Då gäller det att ändå göra en värdig begravning.
Kyrka är inte alltid självklart. Arvika har många borgerliga begravningar och
på sjukhuset finns ett tvagningsrum där de närmaste kan tvätta sin släkting enligt
muslimsk ritual. Ett fåtal muslimska jordfästningar har hållits utomhus.
– Men de allra flesta vill begravas i hemlandet.
Själv vill Christopher jordfästas, inte brännas. Och han vill ha begravningen
hemma i trädgården.
– Delvis får detaljerna överlåtas till barnen, men jag har skrivit i mitt livsarkiv att
jag vill ha en kamouflagemålad jägarkista och att den ska stå på en vedstapel.
Han är inte troende.
– Men jag har svårt att tro att det bara är slut. Man vill att det ska finnas någonting. Vi har ju så kort tid här på jorden.

Sorgen kan vara lika stark för ett förlorat foster som för ett barn.
– Och vi måste få lov att sörja, säger sjukhusdiakon Anna-Karin Berglind.
Gränsen är knivskarp. Ett barn som blivit 22 veckor i moderlivet är juridiskt
sett en människa. Om det behövs sätter vården sätter in alla tänkbara resurser för
att rädda dess liv. Om barnet ändå dör så begravs det. Innan dess är det ett embryo. Ett tämligen oformligt foster på tio, femton centimeter. Om det lämnar moderlivet föds inte ett barn, då sker ett sent missfall.
– Det är den gräns vi har i svensk lagstiftning och vi behöver en gräns. Men
för dem det gäller är det inte riktigt så enkelt, säger diakon Anna-Karin Berglind
i Sjukhuskyrkan på Centralsjukhuset i Karlstad.
Allt oftare vill även de som förlorat ett foster ha ett avslut, en ritual. Hos keramikern Kamilla Kvarnevik granskar Anna-Karin den snäcka i keramik som Sjukhuskyrkan ska använda för dessa ritualer i framtiden.
– Den är så fin! Många tänker sig ett samband mellan att vi föds som ett ägg
och havet och snäckan. Det finns ett hopp i snäckformen.
Hon berättar om paret som försökte få barn arton gånger. Som mest klarade
sig fostret till vecka 16.

– Nu hade de bestämt att inte göra några fler försök och då blev det så viktigt att ha en ritual.
Alla har inte lika lätt att acceptera den strikta 22-veckorsgränsen mellan foster och barn. Det finns kristna som ser varje befruktat ägg som en individ och starkt motsätter sig abort.
– Det är nog framför allt bland våra nyanlända som det här har efterfrågats.
För dem är det ett barn, säger Anna- Karin Berglind.
Som sjukhusdiakon möter hon ofta döden och tankar om döden. När en fullt frisk trettioåring säger att hen inte vill leva, kan vetskapen om döden som möjlighet ge styrka att fortsätta.
Eller en sjuk sjuåring som fantiserar om ett himmelrike med stora, perfekta fotbollsplaner och fontäner som sprutar sockerdricka.
– Han frågade om jag trodde det kunde vara så och då sa jag att det
trodde jag också.
Men då ljög du väl?
– Nej, varför skulle inte himlen kunna se ut så för honom även om den inte
ser ut så för mig?
Innan hon blev diakon var Anna-Karin Berglind sjuksköterska, specialiserad
på palliativ vård. Hon vet att för den som levt ett helt liv, är döden inte nödvändigtvis ett problem.
– Då kan den vara en befrielse.
Men insikten om att vi föds och att vi dör och att vi inte kan styra vare sig
det ena eller andra, tycker hon saknas i dag. Vården erbjuder fosterprover för att
eliminera handikapp och vi får tidigt veta vilket kön barnet har.
– Jag tog aldrig reda på det innan mina barn föddes, men nu tror jag
nästan ingen avstår.
Vi kräver så mycket perfektion, har så stort kontrollbehov. Och det gör
det svårare att acceptera livet och döden.
– När det inte går som planerat, när det inte är ett barn som man får med sig hem,
så blir det också ett slags misslyckande för det egna livspusslet.

Mikael Skoog är krematoriemästare i Arvika. Varje år bränner han 400 kroppar. Många vet han vilka de var i livet. För 21 år sedan, då Mikael hade säsongsjobbat på kyrkogården och fick frågan om han ville ta över i krematoriet, tvekade han. Bränna döda människor, var det verkligen det jobb han ville ha?
– Det är ett udda yrke. Men det är meningsfullt.
Ensam i källaren under Korsets kapell i Arvika har han sitt kontor, vägg i vägg med kyl och frys för kistor, urnförråd för de redan kremerade och så rummet med ugnen, den stabilt fyrkantiga och blankt rostfria. Persiennerna är neddragna. I fönstret samsas leksaker och gosedjur, till och med en patron och några
tomma små spritflaskor.
– Det där är saker som jag inte vill kasta.
Mikael berättar att alla smågrejerna legat på kistor, medskickade som en
sista hälsning, men att de innehåller material som inte får brännas. Då behöver de tas omhand på annat sätt.
– Det här jobbet får aldrig bli slentrian. Vardag blir det, men med värdighet.
Mikael utför 400 kremeringar om året och ansvarar för 350 nedsättningar
av urnor. Förrådet är fullt. På rad står urnor i olika storlekar och material. Och högst upp de små pappkartongerna vars innehåll ska till minneslunden. De flesta vill sätta ner urnan under sommaren. Men det finns en laglig gräns hur länge askan får förvaras där på hyllan. Efter ett år måste stoftet i jorden.
– Då påminner vi. Det har hänt att ingen hört av sig, att jag fått gå ut med urnan själv. Det är sorgligt när människor blir så ensamma.
Absolut svårast i jobbet är att ta hand om döda barn. Han berättar om en flicka som dog i cancer. Hon stod honom nära. Arbetskamraterna erbjöd sig att ta hand om kremeringen men Mikael kom fram till att han faktiskt ville göra det själv.
– Ingen annan skulle in… jag ville veta att det sköttes fint.

Det händer ganska ofta att Mikael vet vilka han bränner. Stan är liten. Ibland vill även de anhöriga delta vid själva kremeringen, kanske till och med ta askan ur ugnen. Han tycker det är bra att möjligheten finns. Men visst är det en anspänning att lotsa sörjande genom den sista hanteringen av en älskad anhörigs kropp. Det
finns inget rutinmässigt i det mötet.
– Det frestar på men jag vill inte ha det ogjort. Det jag gör känns viktigt.
Mikael förklarar att han utför uppgifterna på det sätt som han vill att hans egna anhöriga, och även han själv, ska tas om hand den dag de dör.
Jo, han vill bli kremerad. Det är ett bra slut för kroppen. Vad som eventuellt
händer med själen är inget Mikael fördjupar sig i. Han är medlem i kyrkan men kallar sig inte kristen.
– Eller ja, hur ska jag förklara, jag har en grundtro av något slag, jag tror ju på något, det gör jag.