”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

De flesta av oss vet hur viktig barnets utveckling är, med alla olika kun­skapssprång: utforskande, trotsålder, pubertet, frigörelseperiod, tonårsuppror, självreflekterande och så 25-årsåldern, då vi räknar med att hjärnan mognat till vuxen. Men sen då?

– Visst vet vi ju att vi utvecklas även som vuxna, men vi har inte haft några riktigt bra begrepp för utvecklingen efter 30, menar Kristina Elfhag, psykolog och författare.

Barnets fantasi och lek, tonåringens väg att hitta sig själv genom andra samt den första vuxenfasen, den socialiserande fasen, följs av skedet att bryta sig loss för en mer ”självledande” fas. Först i denna självledande fas blir vi självständiga och kritiskt tänkande vuxna, ett steg som innebär den mest märkbara omvandlingen i vuxenlivet.

Fast medan utvecklingen är tydlig i yngre åldrar kan den vara desto mer diffus när vi är äldre – eftersom vi saknat begrepp för utveckling i vuxenlivet.

– Utveckling sker på djupet och under lång tid, och man är oftast inte alls medveten om den, konstaterar Kristina.

Om detta skriver hon i sin bok Livsutvecklingens psykologi, som kom 2019. I boken betonas att det ofta är dissonanser, alltså signaler om att något skaver och känns fel, som gör att vi tar oss vidare. Den egna livssituationen börjar kanske kännas för begränsad och trång och individen får ett frihetsbehov och vill ta sig ut, bort mot en annan och större värld. Ibland kan det handla om en närmast existentiell kris där personen stått stilla för länge och inte känner mening med sitt liv eller det hen gör. Eller så drabbas hen av något som skakar om och ändrar förutsättningarna, som en skilsmässa eller svår sjukdom.

– Då tvingas vi ompröva hela tillvaron och se saker på nya sätt. En kris kan vara ett inslag på en utvecklingsväg, men det kanske vi inte ser förrän i efterhand. Det finns alltså skäl att ha en mer hoppfull syn på livets svårigheter än vi generellt har.

Utveckling drivs också av det som skapar mening. För att tillvaron ska bli begriplig för oss och upplevas som meningsfull, tolkar vi den utifrån det vi kan förstå just där och då. Bland annat utifrån grupptillhörighet, auktoriteter och vissa ”sanningar”, det vill säga uppfattningar vi införlivat från omgivningen.

Händelser som gör att det vi tänker och tror inte längre upplevs som tillräckligt kan alltså inträffa, och då börjar det skava och gnissla i oss. Om vi accepterar att vår tidigare uppfattning behöver revideras eller förändras utvecklas vi, vilket de flesta av oss gör i varierande utsträckning. Men förändring sker inte automatiskt, utan vi kan behöva träna oss i den, menar Kristina. Exempelvis genom att reflektera kring oss själva:

– Vi behöver inse att vi kan förändras och förbättra oss själva, istället för att bara försvara oss och tycka att vi har rätt. Att träna på att ta in olika perspektiv, fråga sig själv hur man kan se på en situation från ett helt annat håll. Var och en kan försöka att inte begränsa sitt umgänge till en grupp där alla tycker lika, har samma livsstil och värderingar, och bara bekräftar varandra. Vi kan alla öva oss i att ta in information från olika håll, inte endast det som passar med våra invanda inställningar.

Vi kan också söka källor i kulturen som kan berika vårt inre, exempelvis litteraturen, tipsar Kristina. Litteraturens berättelser ger en inre näring, lockar oss att engagera oss i andras öden och lämna oss själva ett tag. Samtidigt finns här många beröringspunkter i de universella teman berättelserna behandlar. Detta behöver vi, särskilt i en tid av väldigt artificiella ”levnadsrapporter” på sociala medier. Berättelserna formulerar istället det mänskliga, når oss på något plan och kan bli både läkande och inspirerande, ge kraft. Kristina tar Elena Ferrantes karaktär Lenu som exempel, i romanen Min fantastiska väninna. Trots vännen Lilas begåvning, är det Lenu som tar det mödosamma steget in i ett självledande jag.

– Lenu illustrerar ett viktigt språng i vuxenlivet, nämligen att reflektera, syna sina antaganden, få ökat perspektiv och gå mot större världar. Hon bryter sig ut och skapar mer av ett eget liv. Den högre utbildningens krav på vår förmåga att se olika perspektiv och reflektera är också betydelsefull för utvecklingen, vilket också märks hos Lenu.

Samtidigt blir vår omvärld mer och mer komplex och svår att greppa; det finns sällan enkla lösningar på de utmaningar vi ställs inför. Det kan handla om alltifrån miljö och ekonomi till etnicitet och existentiella frågor. För att kunna hantera detta behöver vi en ny utgångspunkt, och en förståelse för system. Pandemin har visat att vi plötsligt kan göra en massa förändringar och släppa begränsande föreställningar, poängterar Kristina. Som till exempel att vuxna människor behöver infinna sig på en arbetsplats för att ledningen ska kunna lita på att de arbetar. I själva verket behövs en frihet för att vi ska kunna leda oss själva och åstadkomma ett meningsfullt bidrag som mer vuxna:

– Den psykologiska livsutvecklingen behövs för att klara av att göra det bästa av både våra enskilda liv och vår värld. En ökad förmåga att hantera komplexitet och greppa en större helhet gör oss bättre rustade att lösa problem i vår värld.

Senare i vuxenlivet kan vi gå mot en ökad förståelse för tillvaron som också kan uttryckas i termer av visdom, fortsätter hon, en transformerande fas. Det kan handla om att se hur allt är sammanvävt i system där ingenting existerar isolerat.

– Och ge en vidgad upplevelse av verkligheten som en ständigt föränderlig process där inget är statiskt, och där förutsättningarna förändras hela tiden. Vilket också innebär en tolerans för tvekan. Det finns inte säkra svar eller fasta lösningar, för de behöver ständigt omprövas.

Fotnot: Citatet i rubriken är från Tomas Tranströmmers dikt ”Romanska bågar”.

Text Pernilla Fredholm 

Bild Per Hardestam