Doppet

En egenhet med kristendomen är att vi döper människor. Ordet dop har med ”doppa” att göra, och det eftersom man ursprungligen doppade ner dopkandidaten i vattnet. Än i dag är det så i varmare länder; när jag var med på ett barndop i Egypten för ett antal år sedan så doppade man till exempel ned hela barnet i dopvattnet tre gånger.

En egenhet med kristendomen är att vi döper människor. Ordet dop har med ”doppa” att göra, och det eftersom man ursprungligen doppade ner dopkandidaten i vattnet. Än i dag är det så i varmare länder; när jag var med på ett barndop i Egypten för ett antal år sedan så doppade man till exempel ned hela barnet i dopvattnet tre gånger. Så var det även i Sverige långt in på 1500-talet. Under 1500-talet ändrades dock seden, och istället för nedsänkning började man begjuta barnets panna med vatten. Så gör vi än i dag. Förmodligen gjorde kylan i våra länder att det ansågs tryggare för barnets hälsa att inte doppa ned det tre gånger i iskallt vatten. Låter klokt.

Men redan i fornkyrkan kunde dop gå till på olika sätt. Där och då bestod problemet i att få tag på tillräckligt med vatten, eftersom kristendomen spreds snabbt till platser där det var brist på vatten. I Didache, en bok som har 1 900 år på nacken, beskrivs detta problem: ”Om du inte har rinnande vatten, döp då i annat vatten. Om du inte kan döpa i kallt, så döp i varmt. Om du inte har någotdera, gjut då vatten tre gånger över huvudet i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”

Men varifrån fick den tidiga kyrkan idén att doppa ned folk i vatten? Jo, det fick man förmodligen från judendomen. Ville man som hedning bli jude, fick man nämligen gå i undervisning en tid. Det hela avslutades med en ceremoni där man doppades i vatten och dessutom fick ett namn. Men såklart även från att Jesus själv lät döpa sig av Johannes Döparen, i floden Jordan.

Från att ursprungligen ha varit ett individuellt val kom dopet under århundradenas lopp att bli något alla gjorde. Dopet ömsade så att säga skinn, och blev ett tecken på att man inlemmats i en kristen kultur och i ett kristet samhälle.

I Sverige blev således dopet ett tecken på att man blev del av det svenska, av de kristna idealen och de kristna värderingarna. Som den judiske folklivsforskaren Dan Korn nyligen konstaterade i en bok om det svenska samhället: ”När vi skrapar lite på den sekulära ytan visar det sig att tankar och handlingsmönster nästan alltid har sina rötter i kristendomen. Vårt samhälle är i många avseenden mycket religiöst under en tunn sekulär fernissa”. Demokratin? Bibeln. Tanken om alla människors lika värde? Bibeln. Tanken om individens frihet? Bibeln.

Jag menar att Dan Kron har en poäng. Flera av våra grundläggande värderingar, det som vi tar för givet och därför trott att vi inte behövt värna, bottnar i Bibeln. Och Kron kommer till samma slutsats som jag: Sverige är inte så sekulariserat som vi tror, Sverige är tvärtom genomsyrat av kristna ideal.

Och jag tror att många som döper sina barn gör det av det skälet, även om det i normalfallet inte är tydligt utsagt eller artikulerat. 

Sören Dalevi
Biskop Karlstads stift