Döden är rädd för skrattet

För drygt två och ett halvt år sedan avled Värmlandskonstnären Åke Grützelius. Här kan du läs intervjun med honom från Kyrknytt nr. 4 2015 om livets styrka nära döden.

Han stannar framför sina oljemålade pelargonier, de gudomliga.
– Livet är ingen tävling, ingen kamp. Det är här och just nu.
Tänk så anpassningsbara vi är, vi människor. I tre år har han delat kropp med en ljusskygg kräfta, genomgått svåra operationer, strålning, cellgifter och antikroppar. Allt för livets skull. Behandlingarna är att likna vid medeltida tortyr, i hi-tech-version. Jämförelsen är Åkes. Men att överleva handlar inte om machostyrka och mod. Han påpekar det nogsamt.
– Tvärtom. Stundtals är jag totalt jävla hjälplös. Som ett barn fri från värderingar. Det är där styrkan och tilliten finns. De här åren har varit som en berg- och dalbana, bara att hålla sig i och följa med.
Vad håller du dig i?
– Säg det... jo, jag vet, kunskap är min ledstång. Att jag får information. Att det finns en gameplan.
Det är ingenjören i Åke som vill ha det så, tror han, och kanske var det också den delen av hans personlighet som tog initiativet att dokumentera den livsfarliga karusellen. Direkt och detaljerat, från den dag då beskedet kom.
– Jag ville skriva om vad som hände. Men också om vad jag kände.
Där någonstans tar kärleken och konsten vid. Boken, med ord och målningar från åren 2012 till 2015, var först bara tänkt för de allra närmaste. De han älskar. De som bar honom genom smärtan. Men de inbjudna läsarna ville föra inlägget vidare, inte minst fanns ett patientperspektiv som borde nå vården, tyckte flera av dem. Åke bestämde sig för att ge ut en egen e-bok. Den kom i våras och har titeln Aktas för sol-ljus. Innan året är slut kommer den även i en tryckt och uppdaterad version hos förlaget Slottner & Norlén.
– Jag vill dela med mig av livet och kärleken. Kanske är jag för öppen, men vad spelar det för roll?

HAN HÅLLS I ATELJÉN på Kasernhöjden i Karlstad, så ofta det bara går. I den lite kylslagna vindsvåningen lyser höstljus genom stora takfönster. Färgstarka oljemålningar och magra statyer fyller rummet i väntan på att ställas ut, både här och i Steneby. I helgen öppnas ateljén för allmänheten. Sen boksläpp. De närmaste månaderna är fulltecknade.
– Sjukdomen har gjort mig mer egoistisk. Den kraft jag har lägger jag på det jag vill och tycker är viktigt.

Helst av allt skulle han vilja vara frisk och konstnär. Men det går inte. Konstnär går.
Ingenjörsjobbet på Skoghallsverken däremot, dit han gått i 40 år, kommer han förmodligen inte att kunna återvända till. Fast det här, säger han och sveper med handen över rummet, det är lite av en lyxtillvaro. Måla, tänka, reflektera, lyssna...
– Om det inte var för den förbaskade cancern som drivankare.

ÅKE HAR SLAGIT SIG NER I SOFFHÖRNET. Han är kulturmanligt klädd – välputsade skor, jeans, svart tröja, väst, hatt. Och en blå sjal löst virad runt de omlagda halssåren.
– Jag vill verkligen leva men samtidigt måste jag planera för döden. Det är inte troligt att jag finns här så länge till. Enligt läkarna kan jag endast hoppas på ett mirakel.
Diagnosen är kronisk halscancer. Och vården palliativ. Det innebär att sjukdomen inte går att bota, men lindra och att vården syftar till att hjälpa Åke uppnå bästa möjliga livskvalitet under den tid som är kvar.
– Mirakel har hänt. Mitt hopp är att det kommer något nytt, eller att man kan hålla cancern i schack så att den inte sprider sig.
Tanken på döden är frustrerande, mer än deprimerande, tycker han.
– Alla ska vi dö, vi vet bara inte när. Och vad som händer sen kan ingen veta. Förutom att jag lever vidare som ett minne i människor som stått mig nära. Förhoppningsvis på samma sätt som min mamma lever i mig. Det är fint på nåt sätt.
Åke stöttar upp den högra kinden med ena handen och drar den lite lätt mot örat. Det blir enklare att prata då, gör mindre ont i munnen. Minns hur han i boken beskriver tungan som ”en brännskadad raggsocka”.
– Det var under strålningen. Det är lite bättre nu, men stelt.
Samordnaren från onkologen ringer, spindeln i Åkes avancerade vårdnät. Lars, som han heter, hör av sig varje vecka. De småpratar lite men Åke förklarar att han inte har tid nu. Läget är under kontroll och omläggningarna fungerar. ”Vi hörs”.
– Vården är fantastisk. Jag lever på många sätt i ett privilegium.
I boken finns starka vardagsskildringar från sjukhusen i Karlstad och Örebro, om personal som gör all tänkbar skillnad i en ångestfylld och bokstavligt syrefattig tillvaro:
”Hon byter andningsventil, suger slem som om det var en konstart.
Hennes händer, hjärta och hjärna i en perfekt symbios. Hon är
omöjlig att värdera i ett lönesamtal. Och hon vet inte ens om det.”
Åke återkommer ofta till omvårdnadens och läkekonstens betydelse i den högteknologiska onkologivärlden. Han kallar den ödmjuke och vänlige läkaren ”en sann konstnär inom sitt område” samtidigt som han rasar mot makt och autoritära strukturer. Med förakt berättar han om den sköterska som i sin byråkratiska
jakt på korrekta kryss i remissordningen får honom att stå för länge i röntgenkön och ”hinna känna dödens lukt”.
– En enda person på fel befattning inom vården kan vara farligare än själva cancern.


”NÄR SJÄLVA LIVET STÄLLER SIG PÅ HÖGKANT och slutet är påtagligt nära... man färdas framåt, bakåt, uppåt, nedåt... genom oräkneliga dimensioner och upptäcker nya universum”, skriver Åke.
Det handlar inte om Gud, tvärtom så undviker Åke helst det ordet. Begreppet begränsas av stereotypa berättelser, tycker han. Det gudomliga däremot får gärna ta stor plats.
– Jag kan känna en gudomlig närvaro när jag står inför det som är större än jag själv. Det kan vara en stjärnhimmel, men det kan också vara när jag målar.
Han jämför två av sina tavlor, båda med pelargoner. De hänger på varsin vägg i ateljén. ”Den ena är helt ok, den andra gudomlig.”
– Jag har fått en förmåga, ibland är det något mer än jag själv som är närvarande i mitt måleri. Det går inte att förklara, en universell kraft, jag kallar den gudomlig men att definiera den blir bara dumt. Känslan är större än orden.
– Det gudomliga finns i det oförklarliga. Likt en sjötall som bär på minnen av hundraåriga vindar. Man behöver inte förstå allt. Vi enas, ser och skrattar. Skrattet är bra. Det håller döden på av stånd.
– Döden är rädd för skrattet. Det är jag helt säker på. Skratt, glädje, frisk luft, allt som är livsbejakande tar i stunden bort det sjuka. Nuet blir friskt.
– Men störst är verkligen kärleken, den är större än själva livet.
Den blir kvar när jag går.