Den blomstertid nu kommer...

Läs biskop Sören Dalevis krönika om skolavslutning. 

Läs ärkebiskop Antje Jackeléns tankar kring andlig utveckling och traditioner.

"Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor".

Så sjunger ljusa barnaröster i svenska skolor i början av juni.

Lokalen är ofta en kyrka. Många minns de där stunderna. Ute skiner solen. Genom kyrkfönstret syns skira, gröna löv. Där framme håller rektorn ett uppmuntrande tal om att man ska ta vara på den tid som kommer.

"Du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror".

Kanske har också en präst hälsat välkommen till kyrkan, men inte predikat eller lett i bön.

Sådan är den svenska kompromissen mellan tradition och en icke-konfessionell skola. Eller mellan kristenhet och stat i ett av världens mest sekulariserade länder.

Hur skolavslutningar ska gå till styrs av Skolverkets tolkning av skollagen. Hemsidan berättar ganska detaljerat vad man får och inte får.

Det går bra att vara i en kyrka. Men avslutningen ska utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron.

Inte på religionen.

Sjunga vissa psalmer går bra. Just Den blomstertid är "sedan länge starkt förknippad med skolavslutningar och är i det sammanhanget snarare ett uttryck för tradition än religion", skriver Skolverket på sin hemsida.

Och tillägger att det inte får förekomma religiösa inslag som bön, välsignelse eller trosbekännelse.

Gärna fagra blomsterängar. Men inte för mycket Gud.

Karin Kittelmann Flensner är forskare och universitetslektor på Högskolan i Väst och har doktorerat på lärares och elevers förhållningssätt vid religionsundervisning i skolan.

– Jag är förundrad över att de tillskrev de religiösa uttrycken och symbolerna så mycket kraft, till skillnad från till exempel kommersiella symboler som finns överallt. De religiösa uttrycken uppfattades som lite farliga, vilket är märkligt eftersom många elever samtidigt uttryckte att de uppfattade religioner som påhittade.

Att avstå tycker hon är fel.

– Jag skulle önska mer religion i skolorna, inte mindre. In med eid, chanukka och högtider från andra religioner. Vi lever ju i ett mångreligiöst samhälle och om vi ska utveckla förståelse för mångfalden behöver vi närma oss olika religiösa traditioner med nyfikenhet och respekt.

Hon tycker det finns en stark beröringsskräck när det kommer till religion. I skolundervisningen beskrivs den som motsatsen till frihet och individualism, sådana dygder vi håller högt.

Men skollagen är tydlig. Så värst mycket religion får det inte vara i den allmänna skolan och det är rektor som bestämmer, inte prästen.

Detta har visat sig vara en krutdurk.

När fjärdeklassarna vid Södra skolan i Åmål skulle fira lucia i vintras höll de sitt vanliga lussetåg med lucia, tärnor, stjärngossar, pepparkaksgubbar och tomtenissar i Kungsbergskyrkan, en Equmeniakyrka som ligger helt nära.

Som vanligt sjöng de psalmen Nu tändas tusen juleljus. Och precis som året innan och året innan dess, sjöng de "du stjärna över alla oss" istället för "du stjärna över Betlehem" och hoppade över vers två och fyra.

Kungsbergskyrkans pastor Peter Landälv deltog inte själv, men från ett rum intill hörde han när eleverna sjöng och reagerade på det försvunna Betlehem.

– Jag pratade med lärarna efteråt och såg hur de hade censurerat psalmen. Och det var inte bara där. De hade tänkt byta ut Guds kärleks ljus mot vår kärleks ljus, men det lät inte bra så de strök hela den versen, säger Peter Landälv.

Han blev mycket upprörd, fast gjorde ingen stor affär av det. Först efter att lokaltidningen publicerat en insändare från en person som lyssnat till sitt barnbarn, ringde en reporter upp Peter Landälv som kallade ändringen censur och sa att han var osäker på om skolan var välkommen tillbaka nästa gång om de gjorde så där.

Sociala medier svämmade över i ett rasistiskt drev och någon sprejade hakkors på skolans vägg. Peter Landälv är själv inte aktiv på sociala medier men fick ett fysiskt hatmejl i form av ett julkort med anonym avsändare i brevlådan.

Kyrknytt har bett att få intervjua Södra skolans rektor och förvaltningschefen för barn- och utbildning i Åmåls kommun. Båda har tackat nej.

Tändvätskan till hatet verkar ha varit att kommunen på sin hemsida motiverat textändringarna med att elever av alla nationaliteter och religioner skulle kunna delta. En påhittad motsättning, enligt Peter Landälv.

– Många muslimer besöker vår kyrka och jag har aldrig märkt att de haft några problem med det. Den stora majoriteten kan mycket väl sjunga med i en och annan kristen psalm. Det är snarare svenska ateistiska föräldrar som skyller på det för att de själva inte vill ha någon religion i skolan, säger Peter Landälv.

Även frånvaro av tro är ett ställningstagande.

– Det är inte alls neutralt att säga att man inte tror på Gud i stället för att säga att man gör det. Båda ståndpunkterna är lika konfessionella.

Peter Landälv är ledsen för att rasister har använt luciafirandet i hans kyrka som tillhygge mot muslimer och förklarar att han själv står så långt ifrån de åsikterna som man kan komma.

– Jag har under stora delar av min pastorsgärning gömt undan flyktingar som inte kunnat återvända till sina länder. När beslutet om flyktingamnesti togs 1993 plockade vi fram elva familjer från olika gömställen. Så kom inte och kalla mig rasist!

Tolerans är inte ett självklart begrepp. Forskaren Karin Kittelmann Flensner tycker inte att vår sekulära samtid är så tolerant som vi vill tro, särskilt inte för synliga religiösa uttryck inom islam.

– Det kan gälla speciella badtider eller att inte ta i hand. 

För ett år sedan tvingades den miljöpartistiske politikern Yasri Khan att avgå efter en mediestorm, för att han inte ville ta personer av motsatt kön i hand.

– Man kan ju fundera över hur mycket individualism, olikhet och variation som tillåts i det offentliga rummet när man har en statsminister som säger att "i Sverige tar vi i hand". I Sverige finns massor av olika människor som gör på många olika sätt, säger Karin Kittelmann Flensner.

Religionsvetaren Jenny Berglund på Södertörns högskola instämmer i att vi har svårt för olikheter. Vi vill gärna maximalisera religiösa grupper.

– Det finns en tendens att vi vill beskriva bara dem som är de mest religiösa, även om vi egentligen vet att det är stor skillnad inom olika grupper.

Det kan få oss att tro att alla muslimer ber fem gånger om dagen, trots att väldigt många muslimer inte gör det.

– I Sverige har vi många bilder av hur man kan vara som kristen, men färre av hur man är som ortodox eller muslim. Ser vi ett reportage om en tokig kristen präst så vet vi att det finns många andra sätt att vara kristen på. Men för andra religioner blir det de beskrivningar vi ser i medierna som dominerar.

Vi mäter också andra efter vår egen måttstock. I Sverige pratar vi om den religiösa som någon som tror. Gärna bokstavligt på jungfrufödsel eller på att Gud skapade världen på sju dagar.

– Om du frågar hundra människor om de är kristna så kommer många att svara nej eftersom de säger att de inte tror enligt vad de uppfattar som typiskt kristet. Men att tro är inte enda sättet att vara kristen. I ett annat land skulle de kanske svara ja för att de växt upp med kristna traditioner och brukar gå i kyrkan några gånger per år, även om de inte heller är bekännelsekristna utan ungefär som de svenskar som svarar nej.

Om måttstocken bygger på personlig trosbekännelse av svenskt snitt färgar den också vår tolkning av religioner med en annan syn på tillhörighet. Därför kan en ängslan att inte göra rätt vara skäl nog att inte hålla skolavslutningen i en kyrka, om skolan har många elever med muslimsk bakgrund.

På Taserudsgymnasiet i Arvika är Rune Davidsson biträdande rektor för språkintroduktionsprogrammet med 120 elever, många av dem ensamkommande barn och ungdomar. De firar jul, lucia och skolavslutning i Trefaldighetskyrkan. Prästen hälsar välkommen men håller inte gudstjänst.

– Någon enstaka av mina elever har haft funderingar kring det här, men min bild är att de har mindre problem än vad många har som växt upp i Sverige, säger Rune Davidsson som arbetat med språkintroduktion i sju år.

Han får medhåll av Yasri Khan, politikern som efter mediestormen sedan han hälsat genom att lägga handen på hjärtat, nu har lämnat all partipolitik men fortfarande är generalsekreterare för Svenska muslimer för fred och rättvisa.

– Så länge man inte missionerar eller tvingar folk till saker som gör dem obekväma, så kan en kyrka, en moské eller en synagoga mycket väl funka som samlingslokal. Det är bra för balansen och mångfalden om alla får träffa kristna, muslimer, judar och andra och se sådana platser, säger Yasri Khan.

På Södra skolan i Åmål, där fjärdeklassarna vid luciafirandet sjöng "stjärna över alla oss" istället för "stjärna över Betlehem", kommer det också att bli skolavslutning i juni.

Den hålls som varje år i Åmåls kyrka.

– Vi har bara goda erfarenheter av våra skolor. Vi har rektorsmöten och det brukar aldrig vara några problem, säger Lotta Cohén som är kyrkoherde i Åmåls församling.

Eleverna sjunger sommarpsalmer som Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid.

– Jag brukar säga något om alla människors lika värde och tala om Gud i lite förtäckta ordalag. Ska de vara i kyrkan så kommer det med en präst, det backar vi inte på.

Uppståndelsen kring luciafirandet i vintras ser hon som extremt olycklig. Precis som Yasri Khan och pastor Peter Landälv anser hon att muslimska barn används som slagträ av människor som är motståndare till religion som sådan.

– Jag har muslimska barn i kören. De tycker om att sjunga och är glada för att man kan prata om Gud någonstans.

Som förälder hade hon inte haft något emot om hennes son hade följt med skolan till en moské.

– Jag känner mig trygg på min tro och jag har kunnat förmedla den till honom alla andra dagar på året. Det är väl bara bra om barn får se olika saker.

Nu vill hon ha lugn och ro och fortsätta samarbetet för demokrati och integration.

– Det finns så mycket gott i samhället. Vi måste lyfta fram det och inte låta extremister skrika högst, säger Lotta Cohén.

Och i framtiden vill Riksdagen ha lite mer religion i skolan vid skolavslutningar och högtider. Den har uppmanat regeringen att komma med ett sådant förslag.

Men inte ens de Allianspolitiker som föreslagit det vill att det ska vara mer än enstaka inslag. Syftet ska vara att överföra och utveckla traditioner som en del av samhällets kulturarv, inte att missionera. Deltagandet ska vara frivilligt och trosbekännelse bör inte förekomma.

Något sådant förslag blir det nu inte, framgår det av vad regeringen skriver i en annan skolproposition. Remissinstansterna har varit för kritiska och rädda att det blir ännu svårare att veta vad som gäller. Därför måste frågan utredas ytterligare, anser regeringen.

Men vanor förändras ändå. Och psalmer. Det är inget nytt påfund att ändra texten så att den ska tilltala fler. Så här löd de sista raderna av skolavslutningspsalmen Den blomstertid nu kommer, i Israel Kolmodins originaltext från 1694:

"Din fotspår drype av fetma;

bespisa med ditt ord

och med dess ljufwa sötma

oss upppå denna jord".

Fett och socker? Om fotspår som dryper av fetma var en dröm när det var svårt att få mat för dagen, så gäller det knappast i vår figurfixerade tid. Psalmtexten har ändrats både 1819 och 1986. Så även om Riksdagen till slut får som den vill, lär det inte bli Kolmodins originaltext som sjungs på framtida skolavslutningar.

Text: Börge Nilsson, Textra