Han har skrivit psalmer, citeras gärna i dödsannonser och leder teveprogram både om Martin Luther och kärlekskranka präster.
Men kärlekshistorien mellan Mark Levengood och kyrkan kunde onekligen ha börjat bättre.
Så här 40 år senare har Mark svårt att veta vad som egentligen var värst: De usla predikningarna vid skolans morgonsamlingar? De bannlysta dansstegen framme vid altaret? Eller helt enkelt att hans barndoms kyrka var så snabb med att fördöma hans sexuella läggning och hota med evig fördömelse?
– Det var en kyrka där allting var förbjudet och fel. Där det bara drogs gränser – och jag hela tiden stod utanför, säger han och drar med handen över landets mest välkända flint-
skalle. Ty Mark Levengood må en gång ha betraktats som ett hår av hin, men den blanka hjässan har också varit bra på att både stöta bort och reflektera.
Dumheter har halkat av som vatten på en gås. Klokskap har däremot absorberats av porerna och trängt in i pannbenet. Vid 53 års ålder står den amerikanske marinsoldatens son tryggare än någonsin i sin gudstro.
– Att jag kom helskinnad igenom är mycket mormor Annas förtjänst. Hon lärde mig att Gud är kärlek – och sedan ställde jag allt annat mot det.
– Jag insåg tidigt att ingen människa kan vara satt att sätta gränser för den. Om jag var skapt som homosexuell, varför skulle jag skämmas för det? På så sätt kunde jag behålla både min barnatro och sexuella identitet utan att darra på manschetten.
Jodå, han är lika vältalig som alltid. Hade Mark Levengood följt sin ungdomsdröm och blivit präst, hade vi förmodligen fått en förkunnare av rang. Istället är det just predikokonsten han kritiserar hos den kyrka han med tiden lärde sig älska.
– Till min skola kom ungdomspastorer som alltid började sina andakter med orden: ”I morse när jag gick hit så...” Jag tänkte: ”Men herregud, har du inte förberett dig alls?!”
– Att predika Guds ord måste ju ändå vara något oerhört viktigt. Då kan man inte säga konstigheter som ”Och i ett gathörn fick jag syn på en punkterad cykel och tänkte: Är inte Jesus också som en cykel? Om man inte tar hand om sin tro, så pyser den ut...” Eller vilka dumheter de nu fick ur sig, jag minns inte riktigt.
Hur många bra predikningar har du hört i livet?
– Högst fem är jag rädd. De flesta är som sjukhuskost: färdigtuggat och smaklöst. Det är som om man tror att folk inte kan tänka själva. Predikan borde ju i själva verket vara höjdpunkten i gudstjänsten; en utläggning av en teologiskt skolad person, som man kan förvänta sig har funderat mycket.
Eller ta den stackars prästen som i Marks barndom ville införa kyrklig dans och fick bannor av ärkebiskopen:
– Det var pinsamt i dubbel bemärkelse. Å ena sidan för att fallet drogs ända upp till biskopsnivå. Å den andra att själva ”dansen” bestod av folk i fotsida rockar som stod framme vid altaret och vaggade.
Mark Levengood har alltså inga problem med att få ihop både sin tro och sin läggning. För honom är Gud både kärlek, tolerans, klokhet och glädje.
Så ock dagens svenska kyrka, menar han:
– Man får inte förglömma att den kyrka som fördömde mig var en gammaldags finländsk statskyrka. I dagens Sverige är allting helt annorlunda. Jag ser en kyrka som är extremt modern, till och med så progressiv att den får kritik från sina lutherska kolleger i världen. Ta inte minst regnbågsmässorna som hölls under den värsta hiv-perioden. Det glömmer folk lätt i dag.
Har kyrkan oförtjänt dåligt rykte som bakåtsträvande och konservativ?
– I allra högsta grad. Jag såg nyligen filmen ”Så ock på jorden”, där det blir ett himla liv för att kyrkan släpper in en dansbandssångerska, och jag tänkte: ”Men var i all världen finns en sådan församling?” Om Sanna Nielsen skulle hålla kyrkokonsert – vem skulle protestera mot det?
– Nej, snarare ser jag dagens kyrka som extremt öppen, modig och full av friskt tänkande människor. Jag förstår ärligt talat inte varför så många håller fast vid synen att alla präster är som hos Ingmar Bergman.
Inte minst har han lärt sig myc-ket genom arbetet med teveprogrammet ”Tro, hopp och kärlek” säger han.
– Präster är ofta otroligt roliga att umgås med, bra på att partaja. De är oväntat gränslösa, vilket man gärna blir om man har en bakgrund som sökare. Även från församlingarnas sida har jag mött en stor öppenhet när det gäller programmet. Nästan alla är positiva. De tycker vi nyanserar bilden av vad Svenska kyrkan är.
Men själv är du faktiskt katolik?
– Det är sant. Men det handlar också mest om min uppväxt i Finland. Det var i den katolska mässan jag kände mig mest hemma. Däremot är jag faktiskt döpt i en presbyteriansk kyrka och konfirmerad i den lutherska.
Sagt som för att ytterligare understryka att Gud är betydligt mer gränslös än människan. Frågar man Mark Levengood om hans Kristusbild, är han också noga med att betona att den inte har några tydliga anletsdrag.
– Jag finner det otroligt intressant att så många har en så bestämt uppfattning om hur Jesus ser ut. Att så många blev så arga och provocerade när min man Jonas skrev en bok där han hävdade att Jesus förmodligen var tandlös.
– Visserligen ett tecken på att de älskar sin Kristusgestalt, tänker jag, vilket inte är en dålig sak i sig. Men själv ser jag Jesus bara som ett ljus utan utseende, och en bro mellan mig och Gud. Han vet att det inte är så hiskeligt lätt att vara människa. Det kan Gud inte veta, men det kan Jesus berätta.
Om du var ärkebiskop, hur skulle du vilja styra Svenska kyrkan in i framtiden?
– Om man bortser från att jag aldrig velat vara chef, skulle jag först försöka hitta böner för vår samtid; sådana som förmår fånga in hur dagens svensk lever, tänker och känner. En ”Bönbok 2.0”, helt enkelt.
– Sedan skulle jag försöka få kyrkan att bli ännu bättre på att engagera volontärer och gräsrötter. Samt undersöka hur kyrkan kan bemöta det stora and-
liga intresse som faktiskt finns i Sverige i dag.
Du tror inte på epitetet ”Världens mest sekulariserade land”?
– Behovet av andlig tröst och avancerad vägledning i dagens Sverige är stort. Det är bara alltför få som inser att man inte behöver åka till Indien för att hitta den. Att det går lika bra i Svenska kyrkans regi.
Fler bra idéer från ”ärkebiskop Levengood”?
– Kanske att vara lite snabbare i vändningarna när det gäller att ta tillvara bra idéer. Jag försökte själv lansera ett projekt som jag tyckte lät jättebra: ”Ett steg i taget”. Min tanke var att kyrkan ska erbjuda djupt deprimerade människor en promenad med en utbildad volontär.
– All forskning visar att motion hjälper mot depression. I början kanske man bara går en kilometer, men med tiden ökar man sträckan och antalet vandrare. Tills sist avslutas allt med en gemensam vallfärd till Vadstena.