När Naima Clevenhag var 19 år träffade hon Alex Ingster Hofgren, 22. De umgicks intensivt i flera månader innan de blev tillsammans en nyårsnatt och flyttade ihop. Några år senare gifte de sig. Efter sju fina år, varav tre som gifta, skilde de sig.
– Det var en extremt smärtsam process, säger Naima, i dag 27 år.
Det har hunnit gå snart två år sedan skilsmässan när vi talas vid. Alex har gett Naima förtroendet att tala för dem båda. De är fortfarande viktiga i varandras liv och ses ibland.
– Alex är den person jag kan ringa när jag känner mig som minst och jag tror att han tycker detsamma om mig. Vi kallar varandra för familj och det känns som om vi kommer ha en livslång relation i någon form.
Hon säger att det känns både sorgset och lugnt att det inte längre är hon och Alex.
– Min idé om hur mitt liv skulle se ut, den om Naima och Alex och vår gemensamma framtid, är inte längre sann och det finns absolut en sorg kring det. Men den Alex jag träffar i dag är inte den jag var gift med, vi har båda utvecklats så mycket sedan dess.
Hon berättar om en lycklig relation, då när de var gifta, men att de valde att flytta isär för en tid. Naima kände att hon hade tappat bort sig själv.
– Eller så kanske jag aldrig hade hunnit hitta mig själv. Jag var så ung när vi träffades. Jag ville hitta kärleken till mig själv för att kunna ta in Alex kärlek på ett nytt sätt.
Men ju längre tid de var isär, och utvecklades var och en för sig, desto större blev friktionen när de sågs.
– Varje gång vi träffades behövde vi hitta varandra igen. Vi bråkade mycket.
Alex ville att de skulle pröva att bara vara vänner och se vad som hände med relationen.
– Då gick jag sönder, minns Naima.
Sommaren som följde blev tung. Alex valde att göra annat med andra.
– Det blev som en gradvis förståelse för oss båda. Jag hade fortfarande en förhoppning om att vi skulle hitta tillbaka till vår romantiska relation, men insåg till slut att det inte skulle gå.
På tre månader hade relationen tagit slut och de ansökte om skilsmässa.
– Det har varit smärtsamt för oss båda och jag har känt så mycket ilska och sorg. För mig har en nyckel i processen varit att tillåta mig att känna alla känslor och låta dem komma ut precis när de kommer. Jag har också blivit starkare av att inse att det är bara jag som kommer att älska mig nu.
Efter en tid bad Naima om att de skulle gå i parterapi tillsammans för att reda ut vad som hade hänt och ett halvår senare var även Alex redo för den processen.
– Vi fick prata igenom hela vår relation och våra olika perspektiv. Vid sista tillfället bad vi vår terapeut att förbereda något ceremoniellt. Hon guidade oss igenom en meditation och sedan fick vi uttrycka tacksamhet för vår relation och vad vi lärt oss av varandra. Det var så fint och vi kände att vi ville göra det igen, bevittnade av alla våra vänner.
Inbjudan gick ut till de närmaste en höstdag förra året, drygt ett år efter att skilsmässan gått igenom. Kvällen var en kombination av födelsedagsfest för Naima och firandet av en ny relation mellan henne och Alex, den som skilda.
Ceremonin leddes av en vän och de som kommit fick sitta i en stor cirkel på golvet. Alex och Naima berättade om sig själva, hur de hade träffats och vad de hade gjort under sina år tillsammans. Sedan gick de in i cirkeln av vänner, satte sig mitt emot varandra och tände varsitt ljus.
– En i taget uttryckte vi vad vi hade lärt oss av varandra och vad vi var tacksamma över av allt som hade hänt i vår relation. Efter varje sak vi sagt så tog vi ett gemensamt andetag tillsammans med alla i cirkeln. Det var fantastiskt fint och nästan alla grät.
Därefter fick vännerna dela med sig av sina önskningar för Alex och Naimas framtida relation som skilda. Många uttryckte även tacksamhet över att ha fått vara med på ceremonin.
– Sedan reste sig alla upp och gick i tystnad runt oss så att vi kunde se var och en i ögonen. Det kändes som om vi var insvepta i våra vänner.
Vad gav den här ceremonin dig?
– Ett avslut. Även om mycket redan var gjort i samtal mellan oss och i terapin så var det viktigt att vi blev bevittnade och hållna i det. Det var som att det blev lättare i sällskap av den här gruppen av vänner, säger Naima och fortsätter:
– För mig var det en av de bästa stunderna i mitt liv – så mycket bättre än bröllopet. Bröllopet var kärlek, glädje, hopp och lätthet. Den här ceremonin var allt det men även djup sorg, smärta och gemenskap. Det var mycket mer av livet, för livet är både glädje och lycka – och förtvivlan och sorg.
Hur är din och Alex relation i dag?
– Den förändrar sig hela tiden. Vi delar ju inte vårt vardagliga liv längre, men vi ses och hörs ibland.
Text: Mia Sjöström