Miriam Pettersson hade jobbat två dagar som diakon när 60 ensamma 18-åringar flyttade in i ett militärtält på Skutberget i Karlstad. De var hemlösa. Hon åkte dit med mat.
Det var starten på intensiva år tillsammans med många unga asylsökande i Värmland.
– Jag säger grabbarna. För det är vad de är, grabbar.
Uttrycket ensamkommande är lite uttjatat, tycker hon.
Miriam möter dem i skilda sammanhang: i samtalsrummen, i kyrkan, på fisketuren och sommarlägren, vid stödlektioner i svenska och i engelska. Runt 120 av dem har deltagit i församlingens olika verksamheter. Många har också gått utbildningarna Livsviktigt och Act in tro.
En viktig medspelare i arbetet med ungdomarna är Justus Jonsson, juriststudenten som hjälper till med diverse juridiska frågor och nu är på väg hit.
Miriam kollar klockan, messar lite snabbt och undrar om han kan komma en kvart senare.
Jobbet som diakon i Karlstads domkyrkoförsamling, med ansvar för integration innebär att låta människor från olika sammanhang mötas.
– Integration är inget som bara gäller invandrare. Det handlar om alla och hela samhället.
Hon tystnar och tar personlig sats:
– Alla... Chefen och städaren, homo och hetero, sd och mp, pizzabagaren och parkarbetaren. Det finns inte ett vi och ett dom. Vi är ett lag och vi måste samspela.
Hon vet att möten är möjliga. Och att viljan finns. Men någon måste koordinera. Miriam backar tillbaka till militärtältet på skutberget.
– Civilsamhället ställde upp på ett helt otroligt sätt. 48 familjer öppnade sina hem och tog emot grabbarna.
De frivilliga gick samman i olika nätverk. Det var Världen i Värmland och Vi i Värmland. Engagemanget finns kvar.
Församlingarna och stiftet fick tidigt en central roll, vana att jobba socialt och i samverkan med andra aktörer. Kyrkan är bra på den praktiska spindelfunktionen, menar Miriam. Att statens pengar vandrade via svenska kyrkan stärkte funktionen. Många frivilligfamiljer ansökte och fick ungefär en tusenlapp i månaden.
– Även om det inte räckte till stort mer än toapapper så var det en fin gest. Den uppskattades.
Familjerna har gjort enorm skillnad, vet Miriam. Kontakten var grabbarnas livlina då för två år sedan. I viss mån är det så fortfarande.
I dag har Karlstad cirka 25 frivillighem. Men fler behövs. Gissningsvis i ett par år till, fram tills att de sista tar examen.
Miriam bedömer att av Karlstads kommuns cirka 200 unga vuxna som kom 2015 så har hälften psykosocialt stöd från frivilliga familjer. Hon möter också dem som aldrig haft något stöd.
– Det är som natt och dag, när man ser hur de mår i hjärtat.
Droger, hemlöshet, svartjobb och kriminalitet är en realitet. Ropen på hjälp når kyrkan.
– De kommer hit. Kyrkan är en mötesplats för alla, men utsatta behöver också enskilda samtal där berättelsen eller funderingar stannar. Så funkar det.
Miriam finns och lyssnar, erbjuder en promenad, skickar sms.
– Jag visar att de inte är ensamma. Och jag ber för dem.
På kort tid har Karlstad haft två självmord och nio avslag i migrationsöverdomstolen.
– Det skapar stor oro hos väldigt många människor i stan.
Så finns det den motsatta gruppen. Ur väskan tar Miriam fram ett gäng prydligt skrivna cv:n.
– De här har klarat skolan med toppbetyg och är kvar i gymnasielagsprocessen, men måste ha jobb snart annars åker de ut.
Hon kallar dem ”de som gjort alla rätt” men som ändå sitter med ruggig ångest och hot om utvisning.
– Jag ska lämna ansökningarna till människor jag känner och som har möjlighet att anställa.
Hon har lyckats ordna flera jobb på det sättet. Innan Miriam blev diakon arbetade hon länge som egen företagare. Kontaktnätet är brett.
– Att ha varit säljare är ingen nackdel.
Det gäller inte minst då pengar ska sökas och behov omsättas i handling. Som förra året, vid bygget av församlingens food-bike, där fem av grabbarna deltog. Domkyrkoförsamlingen, kyrkan på nationell nivå och Karlstad stift gick samman och delade kostnaderna. Lokala sponsorer stod för viss del av materialet.
Nu används food-biken då kyrkans personal tillsammans med volontärer i nätverket Vintervärme delar ut mat flera kvällar i veckan.
– Vi lärde av varandra och löste problem längs vägen.
Det är erfarenheter hon tar med in i en nystartad ”idéverkstad”, där människor med olika bakgrund kan mötas och byta kunskaper. Fast det blir sen, när coronaviruset inte längre styr vardagen. Fram till dess fortsätter aktiviteterna i huvudsak utomhus och digitalt.
Till framtidsplanerna hör också att få fram en forskningsrapport på åren 2015-2022. Det finns mycket och viktig kunskap att ta vara på, menar Miriam.