.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Vi har alla hört den; berättelsen om hur David fällde jätten Goljat. Men för mig är det inte berättelsen om hur David först fäller jätten med en sten och sedan hugger huvudet av honom som är poängen. Nej, det är det som händer strax innan, i Första Samuelsboken 17:38-40, som är kärnan.
”Så klädde han [kung Saul] David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ’Nej, med allt det här kan jag inte gå’ sade han till Saul, ’jag har aldrig gjort det förr’. Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade i sin herdeväska, sin ränsel”.
Hur hade kampen mellan David och Goljat slutat om David hade mött jätten med kung Sauls rustning? Förmodligen riktigt illa. Men David tar inte på sig en rustning som inte passar, han går istället till det som är välbekant för honom. På så sätt vågar han lita på att Gud kan använda honom som han är, att litenhet kan besegra styrka.
Som människor kommer vi annars lätt in i bilden av att vi ska skämmas för våra svagheter, att de är något vi ska dölja. Det gäller att ge intryck av att vara perfekt. Bibelns perspektiv är annorlunda. ”Det som ingenting var utvalde Gud” (1 Kor 1:28).
För såsom det var med David, så är det i livet generellt: Det handlar om att identifiera sina styrkor, och sedan använda sig av dem.
Berättelsen säger oss att i striden akta sig för att ta på en rustning som passar någon annan, men som inte passar en själv – oavsett hur storslagen och imponerande den än ser ut. Det handlar helt enkelt om att våga vara sig själv! Att lita på att Gud kan använda oss ändå, trots våra svagheter och tillkortakommanden. Det är en av de viktigaste innebörderna i ordet förtröstan.
Text: Sören Dalevi
Bild: Isabelle Sällström