Meny

Döden, och begravningen, är centrala delar i all världens kulturer.

Det finns en sak som vi med säkerhet kan säga om alla människor: vi ska alla en dag dö. Det gör att döden, och begravningen, är centrala delar i all världens kulturer.

Det finns en sak som vi med säkerhet kan säga om alla människor: vi ska alla en dag dö. Det gör att döden, och begravningen, är centrala delar i all världens kulturer. Det lär finnas en afrikansk beduinstam som varken begraver eller verkar sörja sina döda, men det skulle jag säga tillhör undantaget som be­kräftar regeln.
 
JAG HAR SOM PRÄST haft många begravningar och många samtal med människor som mist någon nära anhörig. Jag har begravt barn, jag har begravt gamla människor och jag har begravt alla åldrar däremellan.
En vanlig upplevelse som ofta uttrycks från sorgehusen, oavsett ålder på den döde eller på den sörjande, är känslan av att den döde på något sätt fortfarande är närvarande. För oss kristna är inte detta något konstigt, vi tror ju på ett liv efter döden. Vi vet inte hur det går till, vi vet inte heller hur det ser ut, men vi tror ändå på livet efter döden.

Tron på livet efter döden hindrar inte att det är sunt att sörja. Speciellt i en kultur där vi ibland verkar tro att vi kommer att vara 25 år gamla jämt, och därför inte ägnar döden och sorgen speciellt många tankar.

Text: Sören Dalevi