Det är onsdagseftermiddag och miniorerna träffas i Västerstrandskyrkan. En grupp tjejer nioårsåldern pysslar och pratar. Under terminen har de gjort egna frälsarkransar.
– Det är ett armband med snygga pärlor. Jagpärlan är vit, sen finns det hemlighetspärlor och en svart nattpärla.
Ronja tycker att den blåa är finast.
Genom de 18 olika pärlorna, var och en med sin egen betydelse, har barnen närmat sig frågor om livet: Vem är jag? Varför finns vi? Finns Gud? Vad händer när vi dör?
Församlingens pedagog Charlotte Moberg leder samtalen. I dag utgår hon från den guldfärgade Gudspärlan, den som är frälsarkransens början och slut.
– Vad tänker ni om Gud? undrar hon.
Han finns, men inte på riktigt utan i hjärtat, förklarar Ida. Eller i himlen, föreslår Thea. Men Ida står på sig:
– Alla tror inte på Gud men de flesta som gör det tänker att han finns inne i oss.
Lykke-Li håller med:
– Jag tror inte att det finns någon uppe i himlen. Ingen gubbe i alla fall.
En hen-diskussion uppstår. Om Gud är kille eller tjej spelar ingen roll.
– Fast jag tycker att det låter som en kille. Eller så är det inget, säger Felicia. Kanske som ett stort spöke, men jättesnällt. Det går inte att veta.
Oavsett form så är kontakten användbar. Gud är någonting bra och snällt, för den som vill. Om den slutsatsen råder inga delade meningar bland tjejerna.
– När man är ledsen kan man tänka på Gud, inte prata men tänka, säger Ida.
Det hjälper att veta att någon vet, tycker Felicia. Även om Gud inte kan göra så mycket åt saken. Men han finns. Hon reser sig från bordet och hämtar några färgade papper.
– Gud är Gud. Nu ska jag pyssla.
Tjejernas raka förhållningssätt är befriande, till skillnad mot vuxnas ofta krångliga och prestationsfyllda tolkningar av livet.
– Andlighet handlar om att vara öppen för att det finns mer än det man ser, säger Charlotte. Barn har lätt för det.
Tid för egna funderingar behövs. Men också kunskap så att de har något att förhålla sig till. Bibelberättelserna och den gemensamma kulturella grunden är viktig för att barnen ska kunna bilda sig en egen uppfattning, anser hon.
– Jag frågar aldrig om någon tror på Gud, men de frågar mig. Det ger mig möjlighet att berätta om min kristna tro.
Charlotte tycker det är viktigt att kyrkan bjuder in till samtal på olika arenor. Förutom att möta barn i församlingsgrupper har hon kontakt med fyra av fem skolor i närområdet.
– Det är bra att ha en relation utan att något allvarligt hänt, veta att kyrkan finns och vad den står för.
Text: Helena Söderqvist
Foto: Lisa Irvall