Avstå för att upptäcka

KANSKE HAR DU HÖRT talas om den muslimska fastemånaden Ramadan, men visste du att kristendomens största fasta som på - går i 40 dagar precis börjat?
Fastetiden är en tid som handlar om att fl ytta centrum för sin uppmärksamhet genom att låta bli något man brukar göra och ge utrymme för eftertanke: Lever jag som jag vill? Vad är vik tigtpå riktigt?

Att avstå från något i en dryg månad är troligen svårt, men för den som vill nystarta är det ett gyllene tillfälle att under några dagar förslagsvis:
AVSTÅ godis eller kött, tobak eller alkohol, nyheter, sms, bloggar eller förströelse som radio, teve, musik, data spel.

TESTA ATT bara köpa absolut nödvändiga saker och ge de sparade pengarna till någon som behöver dem bättre, laga vegetarisk mat, använda ekologiska produkter, hålla vattenkonsumtionen låg, cykla eller åka med allmänna transportmedel.

EFTERÅT KAN DU FRÅGA DIG: Hände något unikt under faste tiden, något som annars inte skulle hänt? Vilka tankar, känslor, upplevelser fick du syn på? Påverkades stressnivå, andhämtning, sömn? Ökade din medkänsla? Var du mer närvarande? Mer uppmärksam och lyssnande? Eller... helt enkelt uttråkad?

Blev du mer nyfiken på fastan hittar du ytterligare information här.

 Mediefasta?

Journalistparet Börge Nilsson och Annika Lindqvist tog en modern fasta och levde utan nyheter under en vecka. Det blev en prövning för paret som annars läser och lyssnar på nyheter i timtal. Och gott om tid att tänka över sina prioriteringar.

Just innan mobilens alarm går igång drömmer Annika att vi är i en sommarstuga. Vägen ramar på något märkligt sätt in huset genom att gå runt det, bilarna bullrar så att rutorna skallrar och radion vrålar hårdrock. Plötsligt blir hon medveten om oväsendet och vräker sig fram mot radion. Hon ryter ”men kan det inte vara TYST!” och vrider av. Då upphör trafikbullret också.

Lättnad. Frid.

Drömmen förvånar henne.

Det är tredje dagen av vår nyhetsfasta. Hennes medvetna jag har inte uppskattat den tystnad som uppstår när radions P1 inte ständigt står på. Tvärtom har hon saknat radion. Både flödet av nyheter som vidgar hennes vetande samtidigt som hon mockar, diskar eller lagar mat, och att pratet ibland blir ett rogivande sorl medan tankarna vandrar till annat.

På fastans första dag hade hon laddat ner en ljudbok och glupskt spelat igenom den. Nu tolkar hon drömmen som att det finns något dolt i tystnaden, något väsentligt.

Det blir ingen mer ljudbok under fasteveckan.

Börge har älskat att inte radion stått på i köket för jämnan. Att avstå från nyheter i en vecka var lätt att bära. Om han tvingats avstå från musik lika länge hade han tackat nej.

Han använder musiken som en kuliss, så som Annika kan göra med radion i köket. Musiken blir en meditativ vän som upprepar samma sak om och om igen och sprider en befriande känsla av välbehag i hela kroppen. Här finns ingen strävan efter impulser utifrån, ingen önskan att lära något nytt. Musiken bygger en mjuk, trygg och välbekant kokong där hans egna sysslor och tankar får ostört utrymme.

Vi visste nog inte hur djupt rotade våra vanor var när mobilens alarm ringde på morgonen den första dagen.

När Annika slog på kaffebryggaren i köket och inte satte på radion. När hon ledde ut hästarna ur stallet och inte satte på stallradion. När hon kom tillbaka in och la mer ved i spisen och inte satte på radion.

Flera gånger var högerhanden på väg mot knappen. Hon undrade vad som hade hänt i världen och i Värmland men hon hejdade sig och det förblev tyst.

Börge lät bli Twitter, han gjorde det. Avstod från känslan att Andreas, Birgitta, Niklas, Dunja och Masha pekade ut vad de hade skrivit eller läst och gav honom chansen att göra det samma och sprida deras val till dem som följde honom.

Till dem som följde honom.

Smaka på orden, det ligger inte så lite hybris i den meningen.

Att låta bli att följa andra. Att överge dem som följde honom.

Annika uppskattade oerhört att han inte hade blicken fastlåst i mobilen. Att vi såg varandra mer i ögonen i en hel vecka.

Men hon saknade sina riter: radion i bakgrunden och läsandet av de dagliga tidningarna.

Den insikt som växte fram blev glasklar: Önskan att någon annan ska förändra sitt beteende ligger mycket närmare till hands än att uppriktigt vilja göra det själv. Det är ingen ny slutsats, den blev bara så tydlig.

Det fanns en småsinthet dold i diskussionerna om vilka regler vi skulle ställa upp. Det är roligare att försöka ändra på någon annan än på sig själv.

Att vi fastade tillsammans och själva skulle formulera reglerna blottlade denna missunnsamhet och småsinthet.

Att avstå från dagstidningar och nyhetssändningar på radio och teve var självklart, liksom alla program som relaterar till nyheter. Men hur var det med hockeymatcher på teve? Är det ett brott mot fastan att titta på dem? Och om den ene inte får se hockey, får den andra då titta på amerikanska feelgood-klassiker? 

Att fasta är att avstå från något för att vinna något annat. Den ska ge tid för eftertanke och bön, att komma närmare Gud och bli en tid i livet när vi stannar upp, läser vi på Svenska kyrkans hemsida.

Närmade vi oss detta gudomliga? Nej, men vi kom närmare blottläggandet av vår egen småsinthet och vårt regelfrosseri.

Var det en värdefull vetskap? Javisst! Hur ska man annars kunna sträva efter att bli en bättre människa om man inte vet vilka brister man bekämpar?

Stannade vi upp?

Ja. Börge upptäckte att det uppstår ett särskilt ljud när sonens hund flyttar på den tomma hundskålen i förhoppningen att matrester har dolt sig i den renslickade rostfria ytan. Det ljudet hade han aldrig hört förut när radion stått på.

Vann vi annat?

Ja, hela veckan lade vi oss tidigare, fick en mer gemensam dygnsrytm. Och vi pratade mer. En kväll samtalade vi länge och innerligt om en tung period i början av vårt gemensamma liv.

Just den kvällen hade vi knappast haft det samtalet om det inte varit för nyhetsfastan. Börge hade tittat på Nyhetstimmen på teve. Annika hade läst tidningarna.

Vi vann också ny kunskap.

Några dagar efter att nyhetsfastan tagit slut, svärs Donald Trump in som Förenta staternas president och Värmlandsförfattaren Bengt Berg twittrar:

”Man blir trött på ’världsnyheter’. Då är det dags att stiga upp och vädra själen!”

Vi gjorde nog det, vädrade själen. Och vann ny kunskap.

Vi läste mer fack- och skönlitteratur. De första dagarna läste Börge i ren desperation ut en bestseller som han från första sidan hade dömt ut som skräp.

Han fortsatte med Henrik Arnstads Älskade fascism och fick nyttiga och intressanta lärdomar om hur viktig roll medierna spelade under mellankrigstiden för fascismens framväxt i Italien och Tyskland. Han drog paralleller till dagens hatkampanjer på sociala medier och blev därmed lite klokare.

Annika hann med en måstebok om mansnormen och fick tid att njuta av julklapps­boken Hennes nya namn, andra delen i Elena Ferrantes romansvit Min fantastiska väninna.

Kanske var det i dödtiden som vi vädrade själen. En kväll satt Börge i en tyst och tom bil och väntade på ett försenat tåg med vilket yngsta dottern var på väg. Han lyssnade inte på radio. Han läste inte Twitter. Han gjorde ingenting och han tänkte på att han istället för de vanliga intrycken faktiskt inte tänkte på någonting alls.

Han bara väntade.

När han körde fram och tillbaka till Stockholm på en dag för att bevaka en demonstration hade han i normala fall lyssnat på radions P1. Nu gjorde han inte det. Istället rullade Arvo Pärts körverk Kanon Pokajanen på Spotify. Om och om igen.

Bäst värderade vi vår vecka när den var slut.

Hur Annika inte krävde att dottern skulle stänga av sin favoritmusik i köket när det var dags för lunchekot och istället lade märke till lyriken i texterna.

Hur Börge satte på sig sina favorithörlurar men inte musiken och ändå uppnådde frid och ro och flykt för tanken.

Hur Annika när hon gick och la sig den första fastefria kvällen egentligen längtade efter att fortsätta läsa Elena Ferrantes roman, men valde Dagens Nyheter i någon slags nyttighetstänk.

Det gäller att hitta balansen, tänker hon efteråt. Absolut inte sluta följa nyheterna, det vore att avskärma sig från samhället och sina medmänniskor, men inte låta mediekonsumtionen mekaniskt stå i vägen för annat.

Eller när Annikas yogaledare avslutar ett pass med att säga: ”nu har du fått energi. Kanske har du också fått kraft att ge till någon som behöver tas om hand lite extra”.

Brukar hon säga så? Det är vackert hursomhelst, och det är väl det som är meningen med både yoga och fasta. Att titta inåt, reflektera över sitt liv och sedan vända sig ut mot världen som en mer ödmjuk och generös medmänniska.

Blev vi det? Nja, inte så väldigt mycket. Men lite ökad självkännedom och några tankefrön om förändring av livet har fastan gett.

Text: ANNIKA N LINDQVIST & BÖRGE NILSSON