Att vara lärjunge: Kapitel 9-11

Notera att Jesus förbjuder lärjungarna att gå till hedningarna och till samarierna (10:5). Ett judiskt ordspråk som förmodligen kommer från denna tid lyder: ”Den som äter samariernas bröd är lik den som äter griskött”. Och att äta griskött är som bekant helt förbjudet för en jude. Samarierna sågs som avfällingar, eftersom de beblandat sig med andra folkslag, och dessutom hade en annan tolkning av den judiska lagen. Dessutom hade de ett eget tempel i Samarien, och offrade därför där och inte i Jerusalems tempel. Samariernas låga status är för övrigt en viktig poäng i flera andra bibelställen (bland annat i Johannes 4:1-42 och Lukas 10:25-37). Men förbudet att gå till hedningarna och samarierna är tillfälligt: i Missionsbefallningen, som avslutar evangeliet, sägs uttryckligen att lärjungarna ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Och som av en händelse är det exakt samma grekiska ord för att gå ut (poreuomai) som för hedningar (ethne) som används i såväl 10:5-6 som i 28:19.

I Utsändningstalet uppmanas lärjungarna att göra det Jesus gjort i kapitel 5-9, nämligen att förkunna att himmelriket är nära (10:7) och att väcka upp döda och göra spetälska rena (10:8). Det sistnämnda, att väcka upp döda och göra spetälska rena, var två kraftgärningar som det ansågs att endast Gud kunde göra. Budskap: Guds rike är här.

Utsändningstalet ställer hårda krav på lärjungarna: det enda man får ha med sig är en skjorta (10:10). Det är tydligt att lärjungarna kan vänta sig samma öde som Jesus, och att det gäller att leva som man lär. Man sänds som lärjunge ut ”som får bland vargar” (10:16), något som kommer att tydliggöras genom det motstånd Jesus och lärjungarna kommer att möta i evangeliet med start i kapitel 12.

Sparven är central lite senare i talet (10:29 ff). Sparvar var en del av de fattigas kost, vilket blir tydligt i hänsyftningen ”säljs inte två sparvar för en kopparslant” (10:29). En kopparslant var en sextondels (1/16) denar, och en denar var en dagslön. (En liten intressant detalj: i Lukas 12:6 säger Jesus: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar?”. Mängdköp fanns med andra ord redan i antiken…).

Utsändningstalet slutar i och med 11:1. Här tydliggörs dessutom att talet var riktat till de tolv lärjungarna, detta till skillnad från Bergspredikan, som ju var till hela folket. Orden ”När Jesus hade avslutat…” (11:1) avslutar samtliga Jesu fem tal i Matteus.

Nu dyker Johannes Döparen upp på scenen igen (11:2 ff.). I judisk folktro fanns en stark övertygelse om att profeten Elia skulle komma tillbaka vid tidens slut och bana väg för Messias, kungen. Den sista bibelversen i den grekiska översättningen av Gamla testamentet (Septuaginta), Malaki 4:5, tolkades så. Och det sätt på vilket Johannes Döparen beskrivs i evangeliet (3:1-6) stärker denna bild. Här sägs det rakt ut av Jesus: ”Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma” (11:14). Jesu ord om Döparen dessförinnan, i 11:7-9, driver med kung Herodes. Herodes hade ett sommarpalats inte långt ifrån där Johannes Döparen verkade, och det är inte omöjligt att detta ligger som en klangbotten här. Herodes hade ett vasstrå som symbol på vissa av sina mynt, och orden om ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett vasstrå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen” (11:7-8) kan mycket väl vara en hänsyftning till Herodes och hans sommarpalats.

Att Elia – Johannes Döparen – nu stiger in på scenen visar, liksom kapitel 8-9 gjorde, på himmelrikets snara inbrott i världen. Det fanns under denna tid en stark tro på att världen skulle gå under, det man kallar för apokalyptik, och många såg tidens slut som nära förestående. Vi kommer se mer av det senare i evangeliet.

I 11:19 nämns ett begrepp som vi kommer att stöta på allt mer frekvent i evangeliet: ”Människosonen”. Begreppet finns över huvud taget inte med i de första sju kapitlen av evangeliet, det är först i kapitel 8 det nämns första gången. Men ju längre in i evangeliet, desto oftare kommer det att nämnas, och i kapitel 24-26 nämns begreppet hela elva gånger. Helt klart är detta ett begrepp som Matteus portionerar ut till oss som läsare. Vad innebär det att Jesus är människosonen? Kring detta vill Matteus att vi funderar.

I 11:21 hänsyftas till ”Tyros och Sidon”, och lite senare till ”Sodom” (11:23). Detta var tre städer som var kända för sin ogudaktighet. Veropen över galileiska städer antyder det motstånd, som vi senare kommer att se mer av i evangeliet.

Kapitlet avslutas med en betoning av att Jesu börda är lätt att bära: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (11:30). Det tygstycke (på latin: stola) som prästen har på sig över sin vita klädnad i gudstjänsten, hänsyftar till just denna text. Stolan ska tjäna som en påminnelse för prästen att inte lägga på folk en massa tunga regler och föreskrifter. För stolan är som bekant gjord av tyg, och är mycket lätt att bära.