– Vi hänger ihop. Det finns något som är större än oss själva, och som bär oss vidare. Jag kallar det Gud, säger hon.
Den heta sommarsolen bryter in genom det främre fönstret i Alsters kyrka. Som en riktad strålkastare träffar ljuset Eva-Lotts mörka håruppsättning. Hon ser koncentrerad ut, ensam fram i koret i sin högtidsdräkt. Det är något Daniuskt över henne, starkt och stilfullt fast utan knytblus.
Om en stund ringer klockorna. Det är dags att ta farväl av Ann-Marie, en kvinna som levt ett långt liv, som närmade sig de hundra.
Vilar i ritualen
Familjen är på väg. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Finklädda och samlade. Grannar och vänner sluter upp. Dämpat småprat övergår i tystnad.
Eva-Lotts uppgift i dag är att lotsa dem alla genom begravningen. Förutsättningarna kan vara så olika, sorg följer inga manualer. Den personliga lyhördheten men också en trygghet inför det svåra hör prästyrke till.
– Vi har en arbetsordning som bär, jag vilar i ritualen, förklarar Eva-Lott.
Att vara präst är först och främst att vara medmänniska, tycker hon. Människa, kristen, präst – i den ordningen.
- Jag kan vara medmänniska och bjuda på mig själv men ändå vara präst. Det finns ingen motsättning.
Stilla inför liv och död
Kantorns toner från orgelpiporna är vemodigt dova. Gammal fäbodpsalm.
– Vi har samlats här i dag för att ta avsked av Ann-Marie. För att bli stilla inför både livet och döden.
Eva-Lott pratar personligt om kvinnas liv. Övergången från jord till himmel beskrivs som fri färd över öppet vatten.
– Till slut försvinner båten vid horisonten, det är vad vi ser. Men det finns en annan strand där någon väntar. Det är vårt kristna hopp.
Avsked och tacksamhet tar vid innan frid och välsignelse avslutar den gemensamma stunden i det kyrkorum som burit både glädje och sorg alltsedan 1696.
Eva-Lott tar av sig mikrofonen, inväntar att alla lämnat kyrkan och gör sen en sväng upp på läktaren. Stämmer i dämpat tonläge av något med organisten och går snabbt vidare till minnesstunden i sockenstugan.
– Det är också viktigt för att dela och prata minnen tillsammans.
Lämnat mitt i livet
Inne i kyrkan fortsätter arbetet. Begravningsbyråns personal har hängt av sig kavajerna. Tunga lyft väntar. Kistan med Ann-Marie ska ut och en ny in. Om två timmar börjar nästa ceremoni. En man mitt i livet har hastigt lämnat allt. Sorgens ansikte är av ett helt annat slag. Men kyrkans ritual är den samma.
– Det är en ordning som bär oss alla och som tar oss vidare. Det här yrket ger mig befogenhet och möjlighet men också ansvar att leda den ritualen, säger Eva-Lott. Vi får mötas och vara delaktiga i ett sammanhang som är större än oss själva.
Och det handlar inte bara om själva begravningsakten. Det finns ett före och ett efter där kyrkans roll också är tydlig, tycker hon.
Leder en process
Innan begravningen är det mycket som ska hända. Som präst är Eva-Lott med och leder processen. Först träffar hon de närstående. Det praktiska runt ceremonin ska bestämmas men mötet har också en annan funktion:
– Att öppna för samtal.
Mötet är en värdefull möjlighet, menar hon. Det finns där för kyrkans medlemmar, för de som vill och behöver.
– Runt varje dödsfall finns berättelser. Att få berätta vad som hänt är själavård.
Tacksamhet och fina minne, självklart, men ofta också känslor av helt annat slag, vet Eva-Lott. Särskilt när allt gått fort, anhöriga kanske inte hunnit fram i tid eller känner att de inte räckt till på det sätt de velat. Att rannsaka sig själv är en del i sorgeprocessen.
– Att få prata om den sista tiden är viktigt. När man berättar sätter man ord på det man känner. Vi delar och jag kan förmedla det mänskliga. Att gå igenom sjukdom och död är inte lätt.
Samtal mitt i sorgen
Alla vill inte prata men det är väldigt sällan det inte finns behov av kontakt. Det är Eva-Lotts erfarenhet.
– Vi lever i en sekulär värld men önskan om gemenskap är stor.
Genom att ställa öppna frågor om det som hänt och hur den sista tiden varit bjuder hon in till samtal.
– I livets stora stunder är vi öppna och står nakna inför varandra. Det blir ofta goda samtal mitt i sorgen. Jag får ta emot förtroenden.
Att prata med någon utomstående kan vara lättare än med en familjemedlem. Rädslan att såra och oroa finns där. Prästens absoluta tystnadsplikt är också en tillgång, upplever många.
Men Eva-Lott vet också var gränserna går. Hon är präst, inte terapeut. Mötet ska leda fram mot begravningen. Hennes roll är att leda de sörjande.
Sjuksköterska och präst
Eva-Lott blev präst relativt sent i livet. Efter 20 år som sjuksköterska med inriktning på vård i livets slutskede bestämde hon sig för att byta inriktning. Eller rättare sagt få fortsätta arbeta med livsfrågor.
– Jag var klar med landstinget.
Hon såg hur mänskliga behov som tar tid och som inte låter sig räknas och mätas fick allt mindre plats i vården. Önskan om att vårda både kropp och själ, och att ha tid för det andliga och existentiella, förde henne till ett kristet och kyrkligt sammanhang. Efter snart fem år i yrket är hon märkbart tillfreds.
– Min erfarenhet som sjuksköterska är värdefull. Inför en begravning känner jag säkerhet och lugn, närvaro och vördnad.
Sorgegrupper
Kyrkans ansvar sträcker sig också bortom begravningen, tycker Eva-Lott. I Karlstads pastorat får alla som mist make/maka eller sambo/särbo en personlig inbjudan att delta i sorgegrupper. Den kommer ett par månader efter begravningen. Det finns också grupper för barn som mist en familjemedlem. Att det erbjuds en fortsättning på det samtal som började tillsammans med prästen innan begravningen är viktigt, anser hon.
– Kyrkan ska stötta människor att gå vidare i livet. När vi öppnar oss för varandra och delar svåra skeenden händer något som bär oss vidare.
Eva-Lott såg det som sköterska inom den palliativa vården och hon möter det som präst i Svenska kyrkan.
Fotnot: Namnet Ann-Marie är fingerat
Text: Helena Söderqvist