Att förlora ett barn

- Det är okej att må skit och gråta. Jag har slutat att smyga med mina tårar, säger Roger Asterstedt.
 
Två stora fåglar och en mindre sitter på en gren. Den fjärde har lyft och är på väg bort.
- En av oss flög lite tidigare, säger Roger och visar vänsterarmens tatuering.
Fyra dagar före julafton förra året begravde Roger och Veronica sin 18-årige son. I två år hade de hoppats. Tim skulle bli frisk från sin cancer. Han svarade bra på de olika behandlingarna, men efter en tid kom ändå alltid sjukdomen tillbaka. Igen och igen.
- Jag var den första som höll honom i famnen och jag ville vara den sista. Vi satt hos honom hela tiden. Och jag sa allt jag ville. Nu efteråt är jag så tacksam för det.
Den 27 november tog livet slut.
- Det finns inget som skrämmer mig längre. Det värsta har redan hänt.
Roger berättar om smärtan. Den är av ett obegripligt slag.
-  Och jag är heller inte rädd för att dö. Tidigare har jag alltid trott att efter döden är det svart. Så ser jag det inte längre. Det är något annat, jag vet inte vad , men det är inte svart. Där Tim är kan det aldrig vara svart.
 
Pappa och pojke stod varandra nära. Delade samma intressen. Roger pratar om åren med fotboll och innebandy, om fisketurerna till Norsälven och alla FBK-matcherna de sett tillsammans.
- Under sjukdomen blev vi ännu tajtare, alla timmar i bilen ner till behandlingarna i Göteborg, allt vi gjorde tillsammans. Det var inte så här det skulle bli.
Han känner sig bestulen på framtiden. Hur den istället ska se ut orkar han inte tänka på. Inte än.
- Det är gôrtufft. Jag är besviken och förbannad. Om Gud hade varit chefen på ett vanligt jobb hade han fått sparken för länge sedan. Klart jag undrar vad som är meningen med allt.
Det finns inga genvägar till det nya livet, inga instruktioner.
- Jag hade gärna tagit emot en manual.
Hur gör du för att orka?
- Vad har jag för alternativ? Förutom att ta dagen som den kommer.
Efter nattjobb och förmiddagssömn går Roger bort till kyrkogården, pratar med Tim, hälsar på dottern och barnbarnet, tar en tur med bilen, väntar på Veronica, lyssnar på musik, fixar i trädgården.
Odlingarna i växthuset är välskötta och gräsmattan nyklippt.
- I dag är det en rätt okej dag. Men jag är usel på att vara ensam.
Den Roger som förut fanns kommer aldrig tillbaka, tror han. Det här är ett nytt liv, där Tim finns med på ett annat sätt, och det tar tid att anpassa sig.
- Det spelar ingen roll om folk ser att jag mår skit. Jag tror inte att någon tycker det är konstigt att jag är ledsen och gråter. Ändå finns det där, att känslor inte ska synas. Det är något man bygger upp inom sig själv.
Roger kallar det ”den förbannade manligheten”.
- Män ska inte visa så mycket, inga känslor, inga tårar. Jag tror vi är många som har fostrats så. Det blir en mask man bär.
Han berättar om första dagen på jobbet. Efter tre månader gick Roger tillbaka på halvtid. Han hade gjort upp med chefen hur det skulle gå till.
- Vi bestämde att jag kommer in och säger hej. Men att ingen behöver prata om det som hänt.
Och så blev det. Arbetskamraterna kom fram, med en kram, en klapp, ett ”kul att se dig” och  ”skönt att ha dig tillbaka”. Det kändes bra. Men samtidigt så här i efterhand funderar han över varifrån rädslan att bryta ihop kommer, varför det är så viktigt att inte visa sig svag? Roger gick till exempel inte till den vanliga affären för att handla. Av oro för att träffa någon han kände.
- Det är den där skitmanligheten igen. I början var det viktigt att inte tappa masken. Men jag bryr mig inte längre.
 
Innan Tim blev sjuk fanns inga tårar, trots att det funnits sorg.
- Jag hade aldrig gråtit. Men nu är det en nödvändig ventil. Jag spricker annars.
Och sakta, sakta tar Roger nästan osynliga steg mot något ljusare. Han beskriver bråkdelar av nyanser. Hur samtalet om och med Tim inte längre enbart är gråt, hur glada minnen kilar sig in, att till och med skrattet finner fram.
- Det får ta tid. Jag har inte bråttom, och jag behöver inte se allt på en gång.
Det tycker han att Carina, diakonen i Nor, har lärt honom.
- Av henne har jag fått väldigt bra hjälp. Det är viktigt att få prata. Men det måste funka. Kuratorn på sjukhuset gick till exempel inte alls. Jag orkade inte med sjukhusmiljön. Jag ville inte dit igen, där som jag lämnat Tim.
Vad är ”bra hjälp” för dig?
- Att människor finns där, att man inte behöver be utan att de ser och frågar.
Det har varit praktiska saker som att sköta huset eller hunden. Att någon säger ”släpp det, vi tar hand om det här”. Eller finns där för att lyssna, vetskapen att en dörr alltid är öppen, att vara välkommen även när man gråter.
Familjen, vänner och inte minst Tims kompisar, alla hjälper de Roger att leva en stund i taget.
- Och när det blir riktigt jävligt då träffar jag diakonen.
Det drar mot kväll. Veronica jobbar, huset är tomt. Roger funderar över om han kanske ska skrapa vindskivorna. Eller plocka i lådorna och gå igenom minnen. Tims rum i den röda villan, längst ut mot skogen i Norsbron, står kvar. Helt orört. Roger tycker om att gå in där. För att bara vara och för att prata en stund.
- Det är en konstig känsla. Tim är så nära, nästan som han satt bredvid mig.
Pappan sträcker fram högerhanden och visar en bred silverring. Den bär sonens fingeravtryck.
- Jag läste någonstans att ”sorg är kärlek som är hemlös”. Det är fint beskrivet, tycker jag.
Roger jämför med barnbarnet Melker 14 månader, som är ”kärlek hemma”. Hans närvaro ger glädje och tröst. Om några veckor väntas en liten kille till, beräknad bara dagar före Tims födelsedag, den första han inte är med.
- En går, en kommer.
 
TEXT: HELENA SÖDERQVIST
BILD: JESSICA SEGERBERG
 
Fotnot: Intervjun gjordes i juni.