IDRIZ KARAMAN ÄR HUVUDIMAM för Sveriges bosniska muslimer. Hans församlingsmedlemmar är som svenskar är mest – mer eller mindre sekulariserade. Och människor i dag tycker inte om att tänka på döden, säger han, så när ett dödsfall inträffar är de flesta dåligt förberedda. Det första som sker är ofta att man ringer till någon av de bosniakiska imamer som finns i Sverige för att få reda på vad manska ta sig till.
– Vid ett dödsbud åker vi imamer genast hem till familjen för att ge dem stöd och praktiska råd, berättar Idriz Karaman vidare. Imamerna tar också över alla uppgifter kring begravningen från de sörjande: sköter kontakter med sjuk hus och begravningsbyrå och löser frågor kring transport, om den döde ska begravas i hemlandet.
Inom islam är det viktigt att den döde begravs så snart som möjligt efter dödsfallet, helst samma dag. I praktiken innebär det att man håller begravning efter ett par dagar om den sker här i Sverige. Och efter tre-fyra dagar om den döde begravs i Bosnien.
Profeten Muhammed tvättade sina söners döda kroppar. Och eftersom islam är att efterlikna profetens exempel, hans sunna, så sker en rituell tvagning av den döda kroppen på begravningsdagen.
– Precis som i profetens fall bör det helst vara de närmaste anhöriga som utför den, men våra församlingar utbildar också frivilliga i hur man går till väga. Inte sällan är det vi imamer som tvättar kroppen, säger Idriz Karaman.
– Jag har haft några av mitt livs starkaste upplevelser i samband med sådan tvagning, fortsätter han. Det är fint att få visa den döde respekt och i dödens närhet måste jag också tänka igenom mitt eget liv. När det blir så påtagligt att vi alla en dag ska dö får det mig att fundera på om jag själv verkligen lever fullt ut. På vilka sätt jag felat mot livet, mot mina medmänniskor och Gud? Att utföra den rituella tvagningen hjälper mig att bli en bättre människa.
Bland annat därför att vi då söker efterlikna Gud själv som enligt första Mosebok besökte Moses när han var sjuk och begravde honom efter hans död. Men det räknas också som en särskilt förtjänstfull handling, eftersom den är helt oegennyttig. Den döde kommer ju aldrig att kunna göra dig någon gentjänst.
PETER BORENSTEIN är läkare och rabbi i den judiska församlingen i Göteborg. Precis som man kan vara kristen utan att någonsin gå i kyrkan kan man förstås vara jude och hur sekulariserad som helst, men för Peter Borenstein genomsyrar judendomen livet i varje detalj. Han försöker i görligaste mån efterleva Bibelns kosherregler och den judiska etiken med fokus på hur man ska leva för att man själv och andra människor ska kunna blomstra. Men, säger han, varje jude, sekulariserad eller ortodox, vet sedan barnsben hur de ska handla för att på bästa sätt underlätta för den som sörjer och när de själva drabbas av sorg. Det är en stor trygghet.
– När man som jude drabbas av ett dödsbud sliter man en reva i sin kläder, säger han. Det är ett gammalt tecken på sorg som visar att man under sorgens mest intensiva fas inte längre tillhör det vanliga, vardagliga livet. Att ett undantagstillstånd inträtt. Målet med det som sedan sker är att steg för steg hjälpa de sörjande tillbaka till livet.
Liksom inom islam är det tradition att den döde ska begravas snart som möjligt. I Israel sker begravningen som regel samma dag, men i Sverige för det mesta dagen därpå. Detta för att hedra den döde, men också för att sorgearbetet ska kunna komma i gång för de sörjande. Tanken är att det är svårt att börja läkningen före begravningen.
– Att hjälpa till vid dödsfall är en av de viktigaste goda gärningar en människa kan göra. När kroppen tvättats sveps den i en mycket enkel svepning. Troende muslimer som gör vallfärden till Mecka skaffar ofta sin svepning där. I enlighet med profetens sunna är det bäst att begrava den döde i svepningen, utan kista, men det är inte tillåtet i Sverige. Frånvaron av kista symboliserar allas likhet inför döden, men det anses också vara fel att slösa pengar som kan skänkas som allmosor på dyra kistor.
BÖNEN I SAMBAND med begravningen kan ske i moskéen eller vid den muslimska begravningsplatsen. Alla muslimska män som deltar i begravningen hjälps åt att bära den döde till graven, ett tecken på respekt för den döde. Graven täcks med brädor för att skydda kroppen, och de som deltar i begravningen hjälps åt att skotta igen graven till brädden.
Vid graven ber man också tillsammans vänd mot Mecka. Det är den enda bön inom islam som beds stående utan bugningar. Man läser suror ur Koranen och ber för den döde och för alla närvarande.
Inom islam är tanken på livet efter detta central. Livet ska levas så att man kan få del av evigheten hos Gud och undviker de eviga straff som drabbar den som syndat. Många riter och sedvänjor handlar därför om att hjälpa den döde med de prövningar som möter hennes själ efter döden.
– När begravningen formellt är över och det övriga begravningssällskapet gått, brukar jag stanna en stund vid graven och utföra en ritual där jag kallar på den dödes själ och så att säga undervisar den en sista gång.
Vad säger du då?
– Jag säger, ”När änglarna frågar dig vad du har trott på ska du svara att du har trott på profeten, Koranen och änglarna och att allt sker med Guds vilja. Och när änglarna frågar vad du har gjort av ditt liv ska du svara att du bett, fastat, varit givmild mot de fattiga, genomfört vallfärden till Mecka och bekänt din tro”.
Efter begravningen samlas släkt och vänner i sorgehuset. Det är tradition att grannar och vänner sköter matlagningen en tid, så att de sörjande slipper tänka på det.
– Min viktigaste uppgift som imam är att försöka förmedla tanken på det eviga livet till de efterlevande. Att förlusten av den anhörige bara är tillfällig och att vi snart möts igen i evigheten hos Gud.
IMAMEN BRUKAR OCKSÅ besöka sorgehuset igen efter sju dagar och sedan igen efter trettio dagar och en sista gång på årsdagen av begravningen för att läsa ur Koranen tillsammans med de sörjande.
– Jag brukar uppmana den som sörjer att ofta upprepa det vi kallar Zikr, korta påminnelser om Guds närvaro i våra liv. Det hjälper människor att ta sig igenom sorgen. Jag har sett hur människor som varit helt tillintetgjorda av sorg liksom återvänt till livet efter stunder av sådan läsning.
I VARJE JUDISK församling finns sjuk- och begravningssällskap av frivilliga församlingsmedlemmar som besöker sjuka och hjälper till vid begravningar. Som regel är det också de som utför den rituella tvagningen av den dödes kropp. Män tvättar män och kvinnor kvinnor. Den döde kläs sedan i en enkel dräkt som symboliserar allas likhet inför döden. Vid alla livets högtidliga tillfällen, till exempel när man gifter sig, bär praktiserande judiska män sin begravningstunika. Den är en symbol för att brudgummen dör bort från sitt gamla liv och börjar på ett nytt. Om den döde är man får han också sin bönesjal med sig i kistan.
Praktfulla mahognykistor förekommerinte på judiska begravningar. Man ska inte kunna se på kistan vem den döde var livet, om han eller hon var framgångsrik eller förmögen. Kistan är heller inte hopsatt med spikar utan med träplugg, eftersom metall symboliskt sett drar tankarna till krig – åtminstone i döden ska människan få leva i frid.
– Judendomen handlar alltid om livet, säger Peter Borenstein. Både judisk tradition och etik fokuserar på att människan ska leva ett fullgott liv här och nu, men också på att hon ska vara en god kraft i gemenskap med andra. Inställningen är att ”ja det där det med livet efter döden, det ordnar sig alltid, Gud är ju god”. Därför sker inte begravningen i synagogan utan i ett särskilt kapell vid begravningsplatsen. Synagogegudstjänsten ska vara i livets tjänst och inte påminna om döden.
VID BEGRAVNINGEN bär de anhöriga, som regel sönerna, kistan. På väg till graven stannar man till tre gånger, en symbolisk tvekan inför att skiljas från den döde. Den som leder bönen sjunger psaltarpsalmer. Vilka böner som läses varierar, men ofta läser man bönen ”Gud den barmhärtige” över den dödes själ. Den avlidnes söner läser också ”Kaddish”, en bön på arameiska som prisar Guds heliga namn. Innebörden av detta är att man inte anklagar Gud för det som har hänt, utan visar sig beredd att fortsätta ära Gud.
Den döde begravs med fötterna mot Jerusalem så att han eller hon ska kunna stå upp och genast börja gå mot Jerusalem när Messias kommer. Precis som vid en kristen begravning judendom öses kistan med tre skovlar mull med orden ”av jord är du kommen … ”. Kroppen är stoft och återbördas till jorden, medan själen är odödlig och återvänder till Gud.
Sju dagar efter ett dödsfall iakttar den dödes närmaste släktingar shiva, de sju sorgedagarna. Under den tiden lämnar man inte sorgehuset och man arbetar inte. Män slutar att raka sig och klippa håret, vilket är ett av många tecken på att den som sörjer under den här tiden inte tillhör det vanliga livet.
– Det kan vara svårt att veta vad man ska säga och göra när någon mister en anhörig, hur man ska hjälpa på bästa sätt. Men traditionen gör att alla runtomkring de sörjande vet vad som förväntas av dem. Det är till exempel vänners och grannars plikt att ta hand om all markservice under den mest intensiva sorgeperioden. De sörjande ska heller inte behöva vara ensamma – som vän eller granne ska jag finnas hos dem. Däremot är det inte alls säkert att jag nödvändigtvis behöver prata med dem om det som hänt. Tvärtom ska jag respektera att de sörjande kanske inte orkar prata. Därför ska jag finnas till hands utan att själv inleda samtal.
EFTER DE FÖRSTA SJU dagarna av intensiv sorg då de sörjande befinner sig i ett slags vakuum inleds en mindre intensiv fas då sorgedjupet släpper något, Shloshim. Under tre veckor lever man stilla, man arbetar inte men kan lämna hemmet. Fortfarande visar de sörjande yttre tecken på sorg. När de trettio dagarna är slut är också sorgeperioden över, om det inte är ens mamma eller pappa som dött, då utsträcker den sig till ett år.
– Under hela sorgeperioden och på årsdagen av dödsfallet läser sedan den dödes söner bönen Kaddish under gudstjänsten i synagogan till åminnelse av den som dött: ”Må Hans härliga namn bli välsignat, nu och i evighet ...”
Text: Erika Hedenström
