Karlstads stift

Prata med oss

Kontakt

Karlstads stift Besöksadress: Västra Torggatan 15, 65224 Karlstad Postadress: Box 186, 65105 Karlstad Telefon: +46(54)172400 E-post till Karlstads stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Anders Kompass

Karlskogabördige ämbetsmannen Anders Kompass har gett civilkuraget och rättvisepatoset ett ansikte. Den kristna tron gav modet att gå mot strömmen och stå upp för sanningen.


Alla behöver en inre kompass. Men kanske också en yttre som heter Anders. När FN svek de sexuellt utsatta barnen, var han den ende som vågade visa på sanningen.

När han berättade att lillebror drunknat som fyraåring i en småländsk sjö drog psykologen i Genève en snabb slutsats: ”Jaha, det är därför du reagerade
så starkt för de utnyttjade barnen i Centralafrikanska Republiken. Det handlar i
grunden om sorgen över din egen bror.” Men Anders Kompass stryker pojkluggen ur pannan och säger att han hoppas att det faktiskt är på ett annat vis.


– Helt klart ligger tragedin som hände när jag var nio i mitt undermedvetna och spökar. Men jag vill ändå tro att mitt engagemang också beror på att jag faktiskt har ett samvete. Grundat av föräldrarnas lågmälda uppfostran, till exempel. Åren som elevkårsordförande, ungdomsassistent, broderskapare och scoutledare. Frivilligarbetet hos de fattiga indianerna i Guatemala när han var 20. Men kanske inte minst den kristna tro han sällan velat skylta med, men som otvivelaktigt gett honom en inre kompass när det gäller de stora moral- och livsfrågorna. Ja, där kom ordet igen. För sällan har väl någon offentlig person varit så i samklang med sitt eget efternamn.


NÄR FN SVEK SINA YNGSTA medlemmar var det en svensk Kompass som visade kursen tillbaka mot de ursprungliga idealen. När kollegorna i Genève gick på grund
i ett hav av feghet, valde lotsarnas avkomma en annan farled.
– Farfars farfar tog namnet. Min släkt är full avhalländska sjökaptener, fiskare och båtsmän. Min pappa Arne läste däremot på Hermods till ingenjör. Startade en liten firma, byggde vägar, broar och vattenreningsverk. Var ständigt ute på jobb.

Är det av honom du ärvt din pliktkänsla?
– Ja, men kanske ännu mer från mamma Märta. Morfar var gammal socialdemokrat i Arboga och mamma slussades tidigt in i arbetarrörelsen. Lärde sig ta ansvar och att inte ligga andra till last. Man skulle alltid göra rätt – och
göra rätt för sig.

Gamla hederliga svenska ideal?
– Ja, båda mina föräldrar var barn av folkrörelsen. De visste var de kom ifrån och vad de slogs emot. De hade sett fattigdomens och spritens verkningar. Men också hur man tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle. Klart det präglade mig.

Säger han samtidigt som han vecklar upp sin långsmala, kostymklädda kropp i fikets mjukaste fåtölj och insisterar på att själv få bjuda på fikat.

Rösten är mild. Leendet brett. De nötbruna ögon som för två år sedan mest tycktes utstråla en sorts helig vrede, har numera en högst harmonisk
glans.

– Jag förvånas och överväldigas över hur många som faktiskt kommer fram på gatan och säger något vänligt. Att jag tydligen har inspirerat många. Men också hur många unga som säger att de själva är rädda för att säga vad de faktiskt tycker. Att konkurrensen om jobben blivit så tuff, att man hellre tiger. Det gör mig bekymrad.

Jodå, han fick ibland vika ner sig som ung, han också. Som 16-åring drev Anders Kompass något som kallades Fredagsklubben i Martin Luthers församling i Halmstad. Han bjöd en dag in den unga fängelseprästen Caroline Krook från Lund. Det blev minst sagt ett herrans liv.

– På den tiden präglades stiftet av kvinnoprästmotståndare som Giertz och Gärtner. Jag blev uppkallad till kyrkoherden som sade sig inte ha ”sovit på flera nätter”. Nu hade han talat med Gud, sa han, och kommit till slutsatsen att jag måste ringa Krook och lämna återbud. Det tog mig väldigt hårt.

KANSKE VAR DET där Anders Kompass bestämde sig för att hädanefter stå rakryggad hur hårt det än stormade, han vet inte riktigt. Däremot minns han hur flyktingströmmen från Latinamerikas militärdiktaturer omsider nådde hans nya studiestad Uppsala och fick honom att längta efter en större utmaning än prästyrket.

Snart befann sig ingenjörens son som draglok för ett jordbrukskooperativ i ett Guatemala präglat av fattigdom, rasism och våld. Och insåg snabbt att han trivdes utmärkt.

– Det var en tuff miljö, det är sant. Jag sov på en säng i en kaffebodega i en indianby utan elektricitet. Tvättade mig i en bäck och hade 500 meter till latrinen. Led av alla möjliga maginfektioner. Men mötte samtidigt de underbaraste av människor.

Det märkligaste var att han kände igen dem.
– Jag minns ögonblicket när det slog mig: ”Men herregud, José är ju precis som Simon hemma i Småland!”  Bonden på granngården i Tannåker vid sjön Bolmen, där jag bodde tills jag var elva, hade också plöjt med arbetshästar, handmjölkat och hässjat. Jag insåg hur lika människor faktiskt är runt om i världen.

20-åringen, vars kunskaper om det nya landet dittills mest handlat om att lära sig sjunga Evert Taubes ”Sololá”, fann sig plötsligt behövd.
– Jag satte upp ett enkelt bokföringssystem och fick indianerna att våga investera i en liten pickup. Blev själv körskollärare för två killar som transporterade bananerna till marknaden utan dyra mellanhänder. Byns högsta önskan var att få en egen skola. Även det kunde jag hjälpa till med via stipendier när jag återvände
hem.


MEN EN LIVSLÅNG KÄRLEK VAR FÖDD. Åren i Centralamerika skulle bli många.
Här byggde Anders Kompass upp kontor för mänskliga rättigheter och jobbade för Diakonia, UD och FN. Här blev han åter förälskad, för 15 år sedan, i sin italienska kollega Flaminia Minelli – samtidigt som han avslöjade arméns inblandning i
en väpnad strid mellan gerillan och paramilitären som dödade mer än 100 civila i Colombia. ”Arméns värsta fiende” kallades han då.

Tre år tidigare hade samma sanningspatos fått landets utrikesminister att skälla ut honom efter noter.
– Jag trodde han skulle få hjärtinfarkt. Samtidigt insåg jag att mannen var helt slut psykiskt på grund av situationen i landet. Jag föreslog att vi skulle sätta oss ner i lugn och ro, och sa sedan: ”FN är ingen stark organisation. Vi kan inte stoppa stora skeenden, men vi kan i alla fall säga sanningen.”

Många år senare, när FN-skandalen rullades upp, kom stöd från just de regeringar han en gång så hårt kritiserat.
– De sa till FN: ”Varför gör ni så här mot Anders? Han kom alltid med obekväma sanningar till oss, men vi lärde oss uppskatta det.”

Är FN fortfarande en bra idé?
– Ja, en bra idé är det. Men det är farligt om man isolerar sig på ambassader och kontor. När jag jobbade för FN lovade jag mig själv att minst två dagar i veckan vara ute i fält och träffa människor.


Hur dåligt mådde du när det stormade som värst?
– Det fanns både nätter och dagar som var väldigt svåra. Men utan stöd från familj och vänner hade det varit ännu mycket tuffare.

Är du bitter över hur du behandlades?
– Arbetar man med mänskliga rättigheter får man inte ha anlag att bli bitter. Verkligheten är alltid värre än man tror. Och samtidigt blir jag hela tiden inspirerad av de människor jag möter.

 

Och av Dag Hammarskjölds exempel?
– Absolut. Han har alltid varit jätteviktig som inspiratör både som FN-chef, men också när gäller hans dialog, kamp och trosfrågor.

För att de liknar dina egna?
– Mina ligger inte alls på samma djupa plan som i Vägmärken. Men jag känner igen tvivlet, ensamheten, utsattheten och självkritiken.

Hade du stöd av din kristna tro när det stormade som värst?
– Mitt barndomshem var sekulariserat och som FN-tjänsteman talade jag aldrig om min tro. Men tron har funnits där sedan tonåren. Min ungdomsgrupp i Halmstad drabbades av en väckelse som för mig var positiv och inspirerande,
utan att gå till överdrifter. Tron ger mig trygghet, inspiration och mod.

Vad betyder Kristusgestalten för dig?
– Hans budskap handlar ju mycket om det här vi just nu talar om. Det är utmanande, nästan revolutionärt. Jesus är en förebild när det gäller att vara den farliga sanningssägaren.

Varifrån kommer annars denna din oräddhet?
– Jag blev redan tidigt i mitt liv förvånad över hur lugn och stark jag blev inför svåra moment. Man såg tidigt upp till mig som en ledare. Jag fick respekt för att jag ansågs ärlig, hederlig och korrekt. Samtidigt har det alltid funnits ett mått av adrenalin där också. Jag skulle aldrig orka om jag inte... ja, gick igång på de där frågorna. Att det ständigt finns ett ”Why?”.

Ingen gör ett bra jobb för andra om han inte innerst inne njuter av det?
– Lite så. Jag minns när biståndsminister Lena Hjelm-Wallén besökte oss i Centralamerika och utbrast: ”Här står ni och skrattar och bara har det bra!” För det stämde ju. Visst såg jag mycket ondska och elände, men samtidigt fanns spänningen, musiken och den svarta humorn.


HAN LER IGEN UNDER SIDBENAN; den här gången ursäktande. Mannen som gav civilkuraget, modet och rättvisepatoset en skarpskuren profil måste skynda vidare.
Jag frågar om det småborgerliga livet passar honom illa, och han säger, lika ärlig som alltid, att det nog är sant. Men antyder också att det vid sidan av de mänskliga rättigheterna gudskelov också finns... ska vi säga, animala, att
tillgodose.

– I själva verket vet jag inte hur man lever ett vardagsliv, hur man faktiskt gör. I hela mitt liv har det aldrig varit skillnad på torsdag och söndag.

Du saknar striden?
– Jag gör kanske det. Som tur var har jag våra två cockerspaniels att ta hand om. Utan Toffee och Tina vet jag inte riktigt vad jag skulle göra på fritiden. De håller mig på tårna.