Som person ger Johan Gustavsson ett lugnt, lågmält och ödmjukt intryck:
– Vi går ofta runt och oroar oss över hemska saker som kan hända. Men det finns en fara i att vara rädd, min erfarenhet är att de allra flesta vill väl. Under min första tid som turist i Mali mötte jag många vänliga och hjälpsamma människor.
Vad ska du prata om när du kommer till Karlstad?
– Jag vill ge en mer nyanserad bild av situationen i Mali, hur det är att leva i öknen och också försöka förklara vad som driver mina fångvaktare.
Johan rekommenderar den som vill lyssna till honom att först se dokumentären Orphans of the Sahara (se bakgrundsfakta), för att förstå mer om folkslaget Tuaregerna i Sahara samt bakgrunden till religiös sekterism och gerillarörelse.
I programmet uppges norra Mali vara en av världens största gisslanregioner. Minst 50 västerlänningar har kidnappats där och för var och en har miljontals dollar begärts i lösensumma, vilket många regeringar uppges ha gått med på.
Betalades något penningbelopp för dig?
– Jag hoppas inte det, men jag vet inte.
Hur kändes det att komma hem till Sverige igen?
– Jag har mötts av en stor omtänksamhet och förståelse. Ibland blir jag överraskad av den oerhört positiva sida folk visar. Jag ”ställde ju till det” genom att bli kidnappad, åstadkom en massa problem som tog tid, pengar och resurser i anspråk från myndigheter och andra.
Att sambon Wen fanns kvar var förstås underbart:
– Vi hade varit ihop i sex år när jag reste iväg. Wen hade ju kunnat träffa någon ny, men det gjorde hon inte.
Hur klarar man mentalt fem år och sju månader i fångenskap?
– Det gällde att ta en dag i taget. Jag försökte bygga rutiner, det är väldigt viktigt. Varje dag drevs jag av att komma framåt, att träna, lära något nytt och bli starkare. Jag ville göra det bästa av situationen, inte hamna i svackor.
– Första tiden var tuffast. Under många månader levde jag i konstant skräck. Jag fruktade att de skulle skjuta oss, de dödade en man som vägrade följa med. Det var en plåga att vakna varje dag, jag mådde dåligt, hade ont i magen.
När det efter ett par månader visade sig vara omöjligt att fly, valde Johan att konvertera till islam i ett desperat försök att rädda sitt liv.
Är du kristen?
– Nej, jag har ingen kristen tro. Just då visste jag inte om det skulle hjälpa mig att konvertera, men i efterhand tror jag att det kan ha räddat mitt liv.
Johan hade råkat höra att en troende muslim inte får döda någon av sina egna och trodde att hans fångvaktare skulle leva efter den devisen; han hade lagt märke till att männen var principfasta.
– Efter att jag hade bekänt mig som muslim behövde jag inte längre be för mitt liv i filmerna som kidnapparna spelade in på oss – bara om min frihet. Även om mina fångvaktare kanske inte trodde mig var det deras plikt att ta hand om mig, lära mig mer om den muslimska tron, ha bönestunder och äta mat tillsammans med mig. Det var en overklig känsla att sitta med sina fångvaktare, kalla dem broder och be ihop, men det var en charad som fungerade.
Hans två medfångar hade däremot inte samma uppfattning.
– Vi var dessutom ganska olika personligheter som blev tvingade att leva tillsammans. Det var tungt med konflikterna oss emellan.
Efter ett år i fångenskap kände Johan en viss trygghet, han fick mer frihet och kunde röra sig relativt fritt på dagarna.
– Jag skulle gärna ha suttit still på samma ställe, men kidnapparna flyttade oss ofta för att undvika upptäckt.
– Inför somrarna kände jag alltid en viss bävan. Då kunde det bli 50 grader varmt och vid stormar var den heta vinden extremt uttorkande. Jag lärde mig bygga hyddor av pinnar till skydd och om jag hade tur fick jag ta med mig materialet när vi flyttade till nästa plats.
Har du fått några fysiska men?
– Nej, jag tror inte det. Men under fångenskapen hade jag ont i kroppen på flera ställen och fick nog en del bristsjukdomar.
Vad saknade du mest, förutom dina nära och kära?
– Böcker! Jag hade gärna läst precis vad som helst. Man hade mycket tid att fundera. Ofta låg jag och tänkte igenom mina pluggböcker från studietiden på Chalmers, jag hade gärna velat läsa om dom och se om jag förstått vissa saker bättre.
Hur kommunicerade du med dina väktare?
– Det var svårt. Någon av dem kunde lite engelska men de flesta talade bara Hassaniyya, en lokal arabisk dialekt. Det kändes hotfullt att inte förstå eller själv kunna göra sig förstådd, men jag lärde mig lite grann av deras lokala språk.
Hur höll du reda på dagarna?
– Våra fångvaktare hade ju klockor. De hade även GPS och laptop. Man lärde sig när det var månadsskifte. Jag fick tag på penna och lite papper och skrev dagbok. Men det var nervöst, jag var hela tiden rädd att bli anklagad för att spionera så jag höll mitt skrivande så hemligt jag kunde.
Hur hanterade du tankarna på nära och kära där hemma?
– Deras oro var nästan det värsta. Att jag ofrivilligt väckt deras rädsla, påverkat deras liv och vardag under så lång tid.
Kände du skuldkänslor?
– Man måste skjuta ifrån sig skulden för att överleva. Men jag vill försöka göra något gott av mina erfarenheter. Får jag chansen att hjälpa någon gör jag det till exempel andra familjer i samma situation, eller myndigheter. Just nu sitter sex västerlänningar kidnappade i Mali – äldre människor som givit sina liv för att hjälpa människor i regionen: nunnor, missionärer och läkare.
Har det varit svårt att återanpassa sig till svenskt vardagsliv?
– Nej, det tycker jag inte. Jag har levt utomlands tidigare och vet hur det är att återvända. Det svåraste var att anpassa sig där i Mali, det tog flera år. Det är väldigt frustrerande och påfrestande att vara frihetsberövad. Att dag ut och dag in leva med snäva ramar, med bara medfångar och fångvaktare och dessutom i ett mycket tufft klimat.
Har livet förändrats mycket sedan du kom hem?
– Jag tycker inte det. Allt ändras ju på sex år. Många gamla vänner har fått barn, bytt jobb, flyttat eller genomfört andra förändringar i sina liv. Om jag själv har förändrats får du fråga andra om, det är inget jag själv tänker på. Jag är nöjd med mitt liv både nu och innan jag reste iväg till Mali.
Du verkar vara en vanlig människa med ett ovanligt öde. Vad har du lärt dig om dig själv genom dina upplevelser?
– Svår fråga. Men kanske att mina erfarenheter har stärkt min lust att leva så enormt. Jag har träffat vänner som lever i frihet och överflöd här hemma men som inte känner någon mening med sina liv. Att kämpa för livet har visat mig hur mycket det är värt att leva.
Ångrar du att du åkte till Mali?
– Nej, jag hade extrem otur. Situationen var trygg i södra Mali när jag åkte dit, sen ändrade det sig mycket snabbt. Hade jag vetat att det var farligt hade jag aldrig åkt.
Vad är det bästa som hänt dig sedan du kommit hem?
– Förutom att Wen fanns kvar och att alla i min familj är välbehållna är det nog att jag blivit välkomnad hem på ett så fint sätt, till och med blivit Årets Smålänning 2017. Med tanke på hur mycket jag flyttat runt i min uppväxt, var det väldigt generöst att utnämna mig till den titeln. Så det visar sig att smålänningar som sägs vara snåla kan vara väldigt generösa med omtanke!
Text: Eva Kihlström
