De uppgivnas beskyddare

Äntligen stålar det stjärnor mot mig från så många fönster. Jag har längtat efter advent sen tidig november. I kyrkan firar vi nytt kyrkoår den första söndagen i advent. Kyrkoåret följer våra traditioner och ger varje tid sina läsningar och teman, texter för fördjupning och livstydning.

Den första söndagen på året bär temat ett nådens år. Nådens år eller jubelår var någonting som inföll vart 50 år. Det är ett speciellt ekonomiskt system som bibeln talar om och man vet inte om det någonsin praktiserades fullt ut. Under nådeåret låg hela landet i träda. Då fick man sina skulder avskrivna, fick återvända till förlorade ägor och de som var förslavade fick sin frihet åter. 50 år är en lång tid att vänta på att åter bli fri, två generationers arbete. Men hoppet fanns där även för den som förlorat allt. Hoppet att framtiden kommer med befrielse. Hoppet att vi ska få åter det som gått förlorat. Det är ett nådens år Jesus förkunnar för människor genom att rida in i Jerusalem. Hoppet tänds i människors ögon längs vägen. Hopp är bland det viktigaste vi har. Bland det vackraste jag vet är när hoppet åter lyser i människors ögon som varit bedrövade eller uppgivna. Hoppet tar inte bort det som varit, men det gör framtiden möjlig och nuet till någonting jag kommer att ta mig igenom. I advent får vi förbereda oss för att ta emot Jesus och det nådens år han vill ge oss.

Under november när så mycket åter stängdes till i våra församlingar var det ett par bibelverser från Judits bok som jag återvände till:

Ty din makt beror inte på stora arméer,

ditt välde inte på starka kämpar.

Nej, du är de förtrycktas Gud,

du är de svagas hjälpare,

de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare

en räddare för dem som är utan hopp.

                                                                                       Judith 9:11

När vi känner uppgivenhet över allt det som vi inte kan förändra, när planer omkullkastas och vi tappar hoppet för en stund så får vi minnas att Gud är de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. I stunderna då vi känner oss kraftlösa och det känns som att den nya tiden dröjer får vi lita till att hoppet åter ska tändas i våra ögon och stråla mot andra som behöver se det. I julevangeliet visar Gud hur det heliga bryter igenom just där och då ingenting är som det skulle. Ett nådens år önskar jag dig med befrielse och återtagande av det du längtat efter. När hoppet åter finner dig, låt det lysa för andra.

Annette Öderwall, församlingsherde i S:t Johannes

Johannesfilten – en filt i fredens tecken!

Johannes församling skickade, i mitten av november, ett paket fyllt av ”kärlek och fredstankar” till Borås textilmuseum – vi har nämligen komponerat en riktigt fin ”fredsfilt” i vitt, som ska vara med och pryda museets kommande utställning ”Knit for peace”.  För hantverket står Händiga händer tillsammans med förtroendevalda, kyrkvärdar, präst, diakon, pedagoger, vaktmästare, ideellt arbetande i församlingen samt vänner och bekanta, boende både i och utanför vår församling – ett kraftfullt och kreativt gäng! Vår filt består av rutor i olika vita garner med olika mönster och prototyper – alla har fått sticka och virka efter sitt eget tyckande. Och det har skapat en härlig blandning av rutor, som vittnar om gemenskap och gott samarbete, bygger på att vi alla är olika och påvisar vikten av att vi måste få vara det – helt enkelt en skapelse som doftar frihet, fred och kärlek! Att sticka och virka för fred har varit mycket inspirerande och känns verkligen angeläget.  Och vi är alla så stolta!

Annika Johansson och Britten Robertsson

Varför bakar vi egentligen sju sorter?

Att kakor och godis har en speciell plats till jul är vi nog många som håller med om. Jag bakar mycket till vardags och till jul är det extra roligt. Intresset för bakning har jag min älskade mormor att tacka för. Så långt tillbaka jag kan minnas fick jag hjälpa henne i köket, och doften av nybakade saffransbullar tar mig alltid tillbaka till mormor och morfars kök, där jag satt på golvet och tittade på hur bullarna jäste i ugnen. Pepparkakor skulle också bakas, alla barnbarnen – fyra flickor, fick komma och hjälpa till. I kylskåpet stod en jättebunke med deg som bara väntade på att bli uppäten, i alla fall enligt mig och morfar - vi tillhör sorten som tycker pepparkaksdegen är godare än själva kakan.

  Enligt traditionen ska man baka sju sorters kakor till kafferep, kalas och jul för att talet sju är ett magiskt tal. Vilka kakor man ska baka får man välja själv, det viktiga är att det är sju sorter. Talet sju hittas i både sagor och talesätt. Det är sju dagar i veckan, det finns sju underverk, krossar man en spegel får man sju års olycka. Världen skapades på sju dagar, kunskapens träd har sju rötter och prinsen skulle rida över sju kullar där diverse faror lurade för att hitta fram till slottet där prinsessan fanns.

  Den nionde december, Annadagen, var förr den stora kakbakardagen. Klockan fyra sattes det igång att baka för att alla kakor skulle hinna bli klara. Det var tvunget att bli många kakor, för ingen ville kännas vid skammen om kakorna skulle ta slut för tidigt. Julbaket var en arbetsam uppgift och det var inte alla som klarade av det varje år. På vissa ställen fanns det ”bakkärringar” som gick runt i gårdarna och mot en liten slant hjälpte till med baket. De kakor vi förknippar med julkakor är ofta bakade på smör, socker ägg och mjöl. Sådana kakor kom till Sverige först på 1800-talet och var främst ämnat för dem som hade det gott ställt – socker och vitt mjöl stod sällan i skafferiet hos vanligt folk och de flesta hade ingen bakugn, det fanns bara på stora gårdar och i bagerier. Den verkliga julkakan är vörtkaka, som man bakade på landet till jul. Ingredienserna fick man efter ölbryggningen, och så blandade man det med rågmjöl och sirap.  I början av 1900-talet blev äntligen bakugnen vanligare i hushållen, och nu kunde alla som hade ugn baka småkakor som pepparkakor, kolasnittar och mandelmusslor.

  Den nionde december är det pepparkakans dag och pepparkakor har hört till julen i flera hundra år. Det var nunnor som på medeltiden började baka pepparkakor och sålde som medicin mot bland annat dåligt humör – alla har vi väl hört att man blir glad och snäll av att äta pepparkakor. Hildegard von Bingen var nunna och är en av medeltidens stora mystiker. Hon levde i Tyskland och tyckte om att experimentera i köket. Bland annat tog fram medel mot sömnsvårigheter, mixturer som ökade potensen och magiska nervkakor. I dagsläget, med pågående pandemi, känner vi oss alla troligtvis oroliga och nedstämda ibland. Då kan man prova att baka Hildegards kakor - fungerar det får du gärna berätta.

Hildegards magiska nervkakor

1 tsk hela kryddnejlikor

2 tsk mald kanel

2 tsk riven muskot

150 g honung

150 g råsocker

2 ägg

2 äggulor

200 g smör (rumsvarmt)

1 kopp mandlar (malda eller hackade, gör efter egen smak)

½ tsk salt

4 tsk bakpulver

600 g dinkelmjöl

Rör ihop smör och socker. Stöt nejlikorna fint i en mortel. Blanda med de andra kryddorna och tillsätt honung och ägg.

Blanda i resterande ingredienser och knåda tills degen är smidig och blank som en pepparkaksdeg. Låt vila i kylskåp en timma innan utbakning. Rulla degen till en tjock korv och skär den i tunna skivor. Grädda kakorna på en bakplåt i 10-12 minuter i 180 grader.

Malin Burmeister

Ordfläta i advent och jul

av Malin Burmeister

Änglar – finns dom??

”När nöden är som störst… då är hjälpen som närmast” – ja, så säger vi kanske lite vårdslöst ibland. Men det finns tillfällen när uttrycket verkligen är på sin plats:

Det är adventstider! Min dotter Linda och jag ska åka till Lübeck på julmarknad och det ser vi verkligen fram emot. Vi har varit där några gånger tidigare, men staden, kyrkorna, miljön och temat är så intressant att vi har beslutat oss för att åka en gång till. Vår resa börjar i Kalmar mitt i natten – kl. 02.45 – för att hinna ansluta till ordinarie buss från Malmö 07.00 på morgonen. Vi tänker sova hela resan ner till Malmö och det ska bli skönt efter en lång kväll och en halv natts väntan.

Bussen rullar ut på vägen mot Karlskrona, som ska bli vårt första stopp - och nu börjar mardrömmen. Det är extremt dåligt väder med ösregn och rejäl blåst - det är nattsvart och bussen kränger hit och dit i blåsten. Detta får mig att bli helt vettskrämd och Linda blir illamående - och hon är definitivt inte åksjuk i normala fall! Jag försöker prata med henne, men hon kan inte röra på huvudet och jag ser efter en stund att hon har ett grönaktigt skimmer i ansiktet. Då förstår jag att det är illa – dottern brukar faktiskt få lite grönaktig hy när hon mår riktigt dåligt. Och jag ber hela tiden – Gud, hjälp oss att klara den här resan! Låt oss komma fram helskinnade! Någon mil innan vi kommer fram till Karlskrona frågar jag Linda om hon tycker att vi ska avbryta resan, men hon svarar bara, utan att röra på huvudet: - Nej, men jag måste snart ha något att kräkas i!

      Oron stiger, men både dottern och jag klarar resan fram till Karlskrona. Klockan närmar sig halv fyra, regnet öser ner och blåsten piskar på. Bussen stannar i ett mörkt och igenbommat område utanför staden. Jag säger än en gång att vi kanske ska avbryta resan men Linda tycker att nu är vi ju på väg och vi har betalat resan och vi är inställda på några trevliga dagar i Lübeck. Men jag kvider och Linda kan knappt röra sig – obehaget är enormt! - Ska vi verkligen fortsätta? säger jag igen och dottern svarar nu, fortfarande utan att röra sig: - Du får nog, trots allt, be chauffören plocka ut våra väskor!

Halv fyra på efternatten - det är nattsvart, blött, blåsigt och kallt och där står vi, en bit utanför Karlskrona, med vår packning och vet faktiskt inte vad vi ska göra. Men Linda mår skönt nog lite bättre när hon kommer ut i luften. En bit bort är det upplyst vid en mack med butik och vi beslutar att ta oss dit och se om det möjligen är nattöppet. Men, icke – dörren är låst och vi ser inte en levande själ någonstans. En bit bort åt ett annat håll ligger ett hotell och vi tänker att vi kanske kan få komma in i receptionen, men nej - där är det inte heller nattöppet. Både vi och vår packning är nu helt genomsura. Vi står ute i ösregn, blåst och mörker, vi skakar som asplöv och bestämmer oss för att vi ska försöka ringa och beställa en taxi in till Karlskrona – vi kan ju vänta på en buss mot Kalmar inne på centralen. Men det är verkligen ”mission impossible” att försöka få tag i en taxi. Och vår buss har dragit mot Malmö för länge sen!

Allt känns helt hopplöst när dottern föreslår att vi ska gå tillbaka till macken och ställa oss under taket, så vi åtminstone slipper regnet. Klockan har hunnit bli en bit över fyra och när vi kommer fram får Linda se en person som rör sig långt inne i lokalen och hon knackar helt enkelt på dörren – och den öppnar sig!

Vi kliver in, rufsiga, genomblöta och så ynkliga, som man någonsin bara kan bli! Där står en man – han ser glad ut och han sträcker ut sina armar och säger: - God morgon mina damer! Nu ser jag minsann på er att ni vill ha kaffe och nybakade lussekatter! Vi bara tittar på varandra och får inte fram ett ord. Han fortsätter att prata glatt och trevligt och verkar inte fundera ett ögonblick på var vi kommer ifrån eller vad vi gör ute mitt i natten. Vi samlar ihop oss och frågar mannen om vi kan få hjälp med att beställa en taxi. Omöjligt flickor, säger han, det går inte att beställa en taxi mitt i natten i den här stan! Kort berättar vi då att vi har avbrutit en resa till Lübeck och han kontrar direkt med att säga att vi hade fått en svajig sjöresa om vi hade fortsatt. Så det gjorde ni rätt i - att hoppa av! säger han enkelt och självklart. Men slå er ner vid bordet och gör det bekvämt för er så fixar jag kaffe! fortsätter han. Underligt, det känns som han har väntat på oss! viskar vi förvånade till varandra.

Och så kollar han plötsligt upp när första bussen går mot Kalmar på morgonen och den går redan vid sextiden. Han funderar lite och så säger han att det inte är någon idé för oss att åka in till centralen utan vi kan nog stiga på ute längs vägen. Men vi är ju inte i närheten av E 22 och vi har inte en aning om var det kan finnas en hållplats längs den vägen. Det känns för ett ögonblick både rejält frustrerande och fullständigt utsiktslös att ta sig med buss mot Kalmar. Helt oväntat säger han då bestämt: Jag slutar klockan sex och jag kör er till Jämjö – kör vi direkt och inte sinkar oss, så hinner vi dit före bussen! Jag bor åt det hållet så det blir inte så värst lång omväg för mig.

 Dottern och jag bara står där och tittar på denne fantastiske man – vi fattar absolut ingenting. Det är ju nästan två mil till Jämjö från vår position! Men vi klär av oss våra våta ytterkläder och sätter oss vid bordet. Mannen småsjunger samtidigt som han fixar fram lussekatt till mig och en glutenfri macka till Linda. Och vi, vi bara sitter där helt mållösa och låter oss sugas upp av den ödmjuka atmosfären!

När vi nu har kommit till ro och kan koppla av lite och samtidigt dricker vårt kaffe (supergott!) börjar mannen att småstäda lite. Han torkar bänkar, plockar i ordning i hyllor och sanerar blommor. Och samtidigt börjar han försiktigt att prata med oss. Inga nyfikna frågor kommer – i stället pratar han mycket vördnadsfullt om sitt eget liv, både om jobbiga stunder i livet och om underbara stunder. Hans berättelse är som hämtad ur Alf Robertssons gamla låt ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. Han berättar om avbrutna studier på universitetet, ekonomi, dubbelarbete, sin fina fru, underbara ungar och husrenovering. Och vi glömmer för en stund vår otroligt obehagliga upplevelse tidigare under natten och bara lyssnar på honom. Han är inte det minsta påträngande – han bara pratar på helt allmänt på ett mjukt och behagligt sätt. Han beklagar sig inte heller utan han bara berättar så himla självklart om sig och sitt. För oss är detta just i denna stund bara ”mjuk bomull” att lyssna till!

Klockan närmar sig 05.50 och det kommer morgonpersonal (en ung kvinna) som ska avlösa vår ”hjälte”. Han går genast fram till henne och förklarar situationen - det uppmärksammar vi lite på avstånd. Och prick 06.00 lämnar vi macken tillsammans med mannen. Han slänger in våra väskor i kofferten och kör norrut mot vårt resmål. Vinden har mojnat lite och resan är fin och behaglig, vi har trevligt sällskap och vi har faktiskt landat! Att få bli så omsorgsfullt omhändertagna av en fantastisk medmänniska påverkar oss enormt!  Mannen kollar noga upp att vi kommer till rätt hållplats och inte nog med det – han kör fram bakom hållplatsen och går ut och förvissar sig om att linjenumret verkligen är korrekt OCH att hållplatsen har tak (regnet öser fortfarande ner). Nu får ni vänta i ca 10 minuter på bussen! säger han. Och vid den här hållplatsen har ni tak över huvudet! Vi frågar vad vi ska betala för all hjälp och omtanke vi har fått och för resan till Jämjö, men han vill absolut inte ha betalt. Då plockar vi ihop de få kontanter vi har och ger honom dem med orden: Tack snälla! Vi kommer aldrig att glömma dig! Vi vinkar farväl och han kör hem för att gosa en stund med sina barn innan de ska till dagis.

Väl på bussen mot Kalmar summerar vi nattens händelser. Vi känner oerhörd tacksamhet mot den enorma glädje, omtanke och vördnad som vi har fått möta mitt i allt ”nattsvart”. Och vi känner oss mycket priviligierade. Tanken på den påbörjade resan mot Lübeck är i stunden som bortblåst och faktiskt helt oväsentlig – vårt fokus är mötet med en helt fabulös man! Och vi sätter oss tillrätta i bussen, vi är rejält berörda av nattens upplevelser men vi känner oss ändå avkopplade och tänker försöka vila en stund. Då viskar Linda i mitt öra – Det måste ha varit en ängel! – Ja, det tror jag också! viskar jag tillbaka…………

Britten Robertsson

Behöver du hjälp med att handla?

Från och med nu är det Kalmar kommun som hjälper invånare i riskgrupper med matinköp och apoteksärenden. Ring kommunens växel,

0480-45 00 00,

så blir du kopplad till en av träffpunkterna där det finns personal som kan hjälpa dig!

Ett blad ur julens målarbok

av Malin Burmeister

Vernissage i barngrupperna

Den här hösten har barngrupperna Mini, Midi och Mixi (barn 4-9 år gamla) haft Jesus som tema. Det innebär att barnen har lyssnat till bibelberättelser från Jesu födelse till hans himmelsfärd. Barnen har fått höra om liknelser och under, pratat om lärjungar och Jesus förmåga att samla många olika människor runt sig, det har funderats på vad dop, nattvard och bön är för något.

Genom att lyssna, samtala, fundera och vara kreativa har barnens nyfikenhet väckts och vi har fått svara på många frågor om Jesus liv och hur vi kan ha nytta av det Jesus gjorde än i dag. Varje vecka har barnen skapat något som hör ihop med veckans ämne. I mitten av november hade barnen vernissage då deras familjer fick vandra runt kyrkan och se allt fantastiskt som skapats.

Då vi lever i en tid av restriktioner vad gäller stora samlingar hade vi höstens vernissage utomhus. Vi delade upp barngrupperna på två kvällar och alla familjer hade en särskild tid de vandrade runt kyrkan. Allt för att det skulle kännas tryggt och säkert och för att vi skulle hinna prata en stund med alla. Totalt kom nästan 100 personer och såg allt fint barnen gjort. Vi drack varm choklad och åt kakor. Det var lite extra mysigt att stå under stjärnhimlen med en kopp varm choklad i handen och fundera på hur Jesus kan ha sett ut.

Nu har barngrupperna tagit paus helt efter ett gemensamt beslut i pastoratet. Vi hoppas att terminen kan starta upp igen i januari med nytt temaområde och att vi får möjlighet att mötas fysiskt och samtala och fundera vidare med barnen i grupperna. Stort tack till alla de 37 barnen som gjorde vernissaget till en sådan succé!

Felicia Peterson och Karin Nylander, pedagoger i S:t Johannes

Fönster mot julen

Missa inte att titta in genom våra fönster i Johannesgården. Varje söndag i advent får sitt fönster med bilder och berättelse. I ett fönster sätter vi upp de teckningar som barnen har lämnat i barnens brevlåda och i ett annat växer en julkrubba fram. Tanken är att våra fönster ska leva och förändras under adventstiden. Välkomna förbi fönstren och titta in!

S:t Johannes kyrkorum

Vårt kyrkorum är öppet för enskild andakt

måndag 8-14,

tisdag-torsdag 8-16

och fredag 8-14.

Vill du ha vårt gudstjänstbrev via e-post?

Maila Annette (annette.oderwall@svenskakyrkan.se)

eller Nina (nina.lundborg@svenskakyrkan.se)!