Hon kommer med ljus i sin krona…….
Ja, snart är det dags för årets luciafirande! Men låt oss först resa tillbaka i tiden en sväng – vi startar i början av 1950-talet och mitt första mer offentliga deltagande i firandet av Lucia. I byn där jag växte upp fanns många barn och ungdomar i alla åldrar och de flesta gick i söndagsskolan eller i någon ungdomsgrupp. Detta resulterade i att det anordnades gigantiska luciatåg, där alla åldrar hade förmånen att få delta. Tåget bestod traditionsenligt av en lucia, massor av tärnor, stjärngossar och tomtar. Min absolut bästa barndomskompis, Kerstin och jag var fem år vid luciafirandet 1952 och vi tillhörde förstås de yngre söndagsskolbarnen då. Men även vi, som var riktigt unga fick delta i evenemanget. Jag och Kerstin blev till och med de två tärnorna som valdes ut att gå först i processionen - före lucian - och vi fick också stå framför det årets ljusdrottning under hela den långa ceremonin. Det var stort och ansvarsfullt! På bilden står vi beredda med glitter i håret, röda sidenband runt magen och fina nya lusseklänningar, som min mor hade sytt åt oss. Och med blommor i händerna i stället för ljus! Av säkerhetsskäl tilldelades inte de minsta barnen levande ljus – vi fick i stället förmedla budskapet med hjälp av en liten bukett rosa cyklamen! Hur eller hur är det ett både roligt och sentimentalt att minnas hur högtidliga och stolta vi kände oss där och då - och hur vi med all kraft sjöng med i luciasången:
Natten går tunga fjät runt gård och stuva
Kring jord som sol'n förlät, skuggorna ruva
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia………….
Men var kommer våra luciatraditioner ifrån och vem var Lucia? Enligt ”Nordiska museet” var Lucia en välbärgad italiensk jungfru och hon var en varmt troende kristen katolik, som levde i Syrakusa på Sicilien i slutet av 200-talet. Enligt legenden hade flickans mor lovat bort henne till en man, men Lucia ville inte gifta sig. Hon hade bestämt sig för att förbli ogift, för att ännu mer kunna leva för Gud. Lucia lyckades skjuta upp förlovningen och hon bad Gud att han skulle hjälpa henne. När sedan Lucias mor blev svårt sjuk, mötte mor och dotter ett helgon, som meddelade att Lucias tro hade botat modern. Då modern hade tillfrisknat lovade hon därför sin dotter att hon skulle slippa att gifta sig. Men då kände sig i stället den tilltänkta brudgummen kränkt. Så han angav Lucia till kejsar Diocletianus – en kejsare som förföljde alla kristna. Ja, att vara kristen var faktiskt straffbart under romartiden. Lucia blev därför arresterad och ställd inför rätta och anklagades för att vara kristen! Hon dömdes till döden och hon avrättades den 13 december år 304.
Men ganska snart blev Lucia helgonförklarad av den katolska kyrkan. Hon fick sitt namn i almanackan den 13 december eftersom helgon oftast firas på sin dödsdag – den himmelska födelsedagen. Under medeltiden tog sedan Lucia plats i den julianska kalendern (som fått sitt namn efter Julius Caesar) och som också användes i Sverige vid den tiden - i den kalendern inföll vintersolståndet den 13 december. I Sverige har därför alltid Lucia varit en symbol för att ljusare tider är på väg och att dagarna börjar bli längre igen. Och namnet Lucia kommer av det latinska ordet lux och betyder ungefär ”den lysande” eller ”ljusbärerska”. Så här skaldar Johnny Johansson i sin luciasång, publicerad 1969:
Så mörk är natten i midvintertid I mörka natten i midvintertid
men se då nalkas Lucia vi hälsar dig väna Lucia
Hon kommer den goda med ljuset hit Välkommen du goda med ljuset hit
hon kommer med hälsning om julefrid välkommen med hälsning om julefrid
hon kommer med ljus i sin krona välkommen med ljus i din krona
Vårt luciafirande har rötter både i förkristna ljusfester och i en helgonlegend och det är en av de mest mångskiftande traditionerna i vårt land. Luciasedens ursprung är komplext, skriver ”Nordiska museet”. Det har genom åren varit både enkelt och överdådigt, skämtsamt och allvarligt, oskuldsfullt och oanständigt, heligt och profant, folkligt och aristokratiskt, privat och offentligt! Det sägs att den första vitklädda lucian i Sverige ska ha skådats i Skövdetrakten år 1764 (stromma.com). Den västsvenska lucian, på 1700-talet, hade inte mycket gemensamt med helgonet Lucia. Hon beskrevs ibland som god och vacker men lika ofta som ful och mindre nogräknad.
Den tradition vi förknippar med dagens luciafirande härstammar också från Västsverige, varifrån den under 1900-talet har spridit sig över hela landet och så småningom till övriga Norden och ut i världen! - påpekar ”Nordiska museet”. Ja, det folkliga västsvenska lussefirandet var från början en lokal tradition, som inte bara spreds runt om i vårt land, utan också till våra nordiska grannar och vidare ut i världen. Så mäktigt! Det högtidliga luciafirandet, som vi känner igen oss i idag med vitklädd lucia, tärnor, stjärngossar och tomtar blev brukligt först på 1950-talet. I den nuvarande formen har firandet en viktig roll som förmedlare av den kristna traditionen. Så här skriver ärkebiskop Martin Modéus i sin bok ”tradition och liv”:
Hela luciagestalten är fylld av symbolik. Den vita dräkten är dopdräkten, symbolen för renheten som Gud skänker oss. Den renheten, ett annat namn för förlåtelsen, får vi som gåva när vi upplever att livet har smutsat ner oss. Kronan är dels en symbol för glorian - ljuset som strålar från den som levt riktigt nära Gud, dels en hedersbetygelse åt fastheten och styrkan i Lucias livshållning. Den historiska Lucia blev martyr, hon blev dödad därför att hon höll fast vid Kristus. Martyrskapet får vi också en påminnelse om i det röda bandet runt midjan, en symbol för blodet. Och det är med ljus som Lucia och hela hennes följe kommer. Mitt i vintermörkret bärs ljuset till oss som ett Guds leende, och värmen sprider sig i kropp och själ. Lucia är en budbärare om Kristus, och ljuset är en påminnelse om Jesus som sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Johannesevangeliet 8:12).
Visst är luciafirandet en både stark och livfull tradition, som ofta berör oss känslomässigt! Lucia och hennes följe, med budskap om ljus i mörkret, fyller oss med framtidstro och vår uppgift blir att hjälpas åt att sprida glädje och hopp! Och visst fylls jag med hopp om en bättre värld och ljusare tider när ”lucia kommer med ljus i sin krona” tillsammans med ljusbärande tärnor, stjärngossar och tomtar. Ja, och av erfarenhet vågar jag nog påstå att några rosa cyklamen i en barnhand kan vara nog så stämningshöjande och också sprida både ljus och glädje i lussetider!
Britten Robertsson
