Julia konfirmerade sig som 21-åring i Paris

Tjugoettåriga Julia Öberg bor i Paris sedan ett par år och läser franska på universitetet. Julia berättar om hur hon innan terrorattentatet i centrala Paris inte alls var religiös.

Hennes tro har istället vuxit fram i mötet och i samtal med prästerna Tua Sällström och Tanja Kamensky kring livsfrågor och existentiella tankar. För en tid sedan valde hon och en väninna att konfirmera sig. Och det var Tanja och Tua som var deras konfirmandpräster.

– Jag känner mig mycket gladare sedan jag konfirmerades, har mindre ångest, känner mig inte ensam och kan gå vidare på ett annat sätt om saker händer. Det känns som om jag alltid har någon med mig och alltid är älskad, säger Julia. 

Rädslan för att dö har avtagit 

Hon berättar att hon livet igenom burit på en rädsla för att dö. Men genom att hennes tro blivit starkare har också rädslan minskat.

– Den rädslan tilltog efter terrorattacken i Paris. Men sedan jag konfirmerat mig känner jag ett större lugn och vet att även om jag skulle dö är jag inte ensam.

Julias bild av att vara troende stämde inte

Julia har tidigare känt att man måste vara på ett speciellt sätt om man är troende. Att man inte kan dejta eller dricka alkohol. Men den bilden stämmer inte längre för henne. Istället känner Julia att hon är älskad för den hon är.

Julia kommer inte från någon religiös familj som hon själv uttrycker det, men har ändå blivit uppmuntrad av sin mamma att söka sig till Svenska kyrkan i Paris med sina existentiella frågor.

– Mamma uppmuntrade mig särskilt efter terrorattacken och vi har talat mycket sedan dess. Hon upplever att jag har hittat hem i mig själv genom min tro på Gud och i kontakten med Svenska kyrkan.

Hoppade av konfirmationen som femtonåring 

Som femtonåring gick Julia hela konfirmationsåret hemma I Sverige, men precis innan konfirmationen hoppade hon av. Hon kände inte att hon konfirmerade sig av rätt anledning.

– Det räckte inte med att kompisarna skulle konfirmera sig. Jag behövde känna mig övertygad. Det var stor skillnad att konfirmera mig som tjugoettåring och som femtonåring. Det blev mycket personliga samtal, reflektioner över livet, samtal kring bibeltexter och andliga reflektioner. Framför allt blev det en konfirmation av rätt anledning.

Många tonåringar och vuxna väljer att döpa sig

Tua Sällström är barn- och familjepräst i Paris och säger med eftertryck att det är en glädje att arbeta med unga vuxna.

Även om det är första gången som någon vuxen valt att konfirmera sig under Tuas tid på kyrkan möter hon många som bär på tankar och frågor som de vill fördjupa. Flera äldre barn, tonåringar och vuxna väljer att döpa sig efter att de börjat gå till kyrkan. 

– Ofta blir den processen ganska lik den att konfirmera sig. Vi har samtal inför dopet kring tro och existentiella frågor. Det kan finnas olika anledning till varför man vill döpas som vuxen. För vissa handlar det om att de hittar en tro när de blir allt mer aktiva i kyrkan. Det kan också handla om att man känner sig utelämnad i en stor stad och söker trygghet och gemenskap.

Att livet inte alltid blir som man tänkt sig är ett återkommande tema hos många som personalen på kyrkan möter. Då blir lätt Svenska kyrkan den trygghet och man söker.

– Även om de inte är i kyrkan så mycket är bara vetskapen om att de kan komma hit och fika, prata och vara, viktig för många.

Att nå ut till barn och unga

Varje onsdag sjuder Svenska kyrkan i Paris av liv. Då är många av barnen lediga från skolan och har både svenskundervisning på Svenska skolan som delar lokaler med kyrkan samt har aktiviteter i Svenska kyrkans lokaler.

Tua Sällström prästvigdes 2001 och har sedan dess arbetat främst med barn och unga i Sverige och sedan 2015 i Paris. Hon har många år bakom sig med konfirmandarbete och är van att tänka pedagogiskt kring teologi.

– I en utlandsförsamling går det ofta snabbt mellan planerna och besluten. Hemma kunde jag sitta i timtal och planera ett konfirmationsupplägg. Den tiden finns inte här på samma sätt. Då är det bra att ha många års erfarenhet av arbete med barn, säger hon.

De mer omotiverade konfirmanderna försvinner

Svenska kyrkan i Paris har traditionell konfirmationsundervisning för ungdomar mellan 13-15 år med möjlighet att konfirmera sig vart annat år. Det har också inletts ett samarbete med Norska sjömanskyrkan i Paris där ungdomarna kan mötas på olika arenor. De håller även på att skapa en ungdomsverksamhet för dem som redan har konfirmerat sig.

Något hon har lagt märke till både i Sverige och i Frankrike är att de som idag konfirmerar sig ofta är extremt motiverade. De mer omotiverade har försvunnit.

– Det är tråkigt och lite oroande tycker jag. För det blir lätt bara de ungdomar som har familjer som backar upp dem och ordnar de stora festerna som väljer att konfirmera sig. Det blir svårare att nå de barn och unga som saknar det stödet och engagemanget hemifrån.

Förberedelsetid inför konfirmationen

Tua ansvarar för undervisning av de lite yngre barnen mellan 9-13 år. Det är en förberedelsetid inför konfirmationen. Hon anordnar regelbundet något de kallar Övernattningsläger för den åldersgruppen som sträcker sig över en helg. På det lägret får barnen fundera över djupa kristna frågor på barnets egen nivå.

– Vi talar kring teman ur mässans grundord. Kyrie handlar om livets mörker, vår synd, skuld, all orättvisa och ondska som finns i världen och inom oss. Gloria är det vi vill tacka för, livets glädje. Credo handlar om det vi tror på. Sanctus handlar om det som är heligt i våra liv, i naturen och i kyrkan. Pax handlar om frid och fred inom oss och runt omkring oss. Agnus Dei handlar om Jesus. Om mod att göra något för någon annan och om kärlek. Till alla orden hittar vi sånger, lekar, pyssel och film.

Kyrkan är som ett öppet hus 

Tua berättar att en utmaning i hennes arbete med barn i Paris ofta är språket.  Många barn har en svensk och en fransk förälder, de går i fransk skola och använder franskan frekvent på ett helt annat sätt än svenskan. Det kan behövas mer tid till att förklara och diskutera, ofta får hon lägga undervisningen på en lite annan nivå.

– Samtidigt upplever många kanske en större närhet till utlandskyrkan än till kyrkan hemma. Vi har ett café som man kan sitta i, kyrkan blir som ett öppet hus och det kan kännas närmare till hands att ställa frågorna man funderar kring och att välja att konfirmera eller döpa sig. Ofta har vi en relation på ett annat sätt, man träffas lite mer och oftare och det kan göra det lättare att ta steget.

Ta del av den svenska kulturen

För många föräldrar finns det också en önskan att deras barn ska ta del av den svenska kulturen och av svenska traditioner. Flera minns sin egen konfirmation som något positivt och vill att även deras egna barn ska konfirmera sig I Svenska kyrkan.

– Många upplever det nog också enklare att bli aktiv i en utlandsförsamling än i en församling hemma, mycket för att vi i utlandskyrkan är mer beroende av frivilliga krafter i vårt dagliga arbete. Det andliga och praktiska går ihop på ett annat sätt i en utlandskyrka.

Marja Anne Casparsson