Svea har varit sin hemtrakt trogen sedan födseln, fastän hon tycker om att resa och se nytt. Hon reste gärna med maken Manfred när han levde, både inom Sverige och utomlands.
- Vi bodde till och med några år i Oxelösund, berättar Svea. Vi flyttade för att Manfred fick jobb där.
När Manfreds pappa dog så, för att hjälpa mamman, gick flyttlasset hemåt igen. Alla trodde det unga paret skulle överta gården men det var inget för dem. De hjälpte till att skala ner stället så det blev hanterbart för Manfreds mamma och bestämde sig för att över Wärdshuset i Liden, allmänt kallat ”Panget”, istället.
Svea hade erfarenhet från ”Panget” sedan tidigare. När hon konfirmationsläste för prästen Wiking så fick hon jobb som piga hos honom och stannade där i cirka 3 år. Där fanns alltid mycket att göra, med tre pojkar, Birger, Ivar och Olle, och nästan allt jobb manuellt.
- Jag kommer till exempel ihåg när den gamla kyrkan skulle städas fick jag i två dagar bära en massa vatten från prästgården till städarna, som de värmde upp över öppen eld.
Även när arbetarna skulle ha mat och kaffe fick Svea cykla dit med det, eller om det var besökare fick hon cykla dit och låsa upp.
Jag har det bra, känner mig nöjd, tillfreds och har inget att ångra!
Svea, 92 år
Men allt förändrades då prästfrun Olga blev krasslig och dog. Hushållet med den ensamme änkemannen behövde mindre och mindre hjälp av Svea och då fanns mer och mer tid för henne att springa upp till ”Panget” och hjälpa till.
När till slut prästen bestämde sig för att bryta upp och flytta till Kalmar fick Svea följa med flyttlasset för att övervaka att allt går rätt till.
- Som prästpiga lärde jag mig mycket, berättar Svea. Det var en fin familj och jag fick några fina år med dem. Jag skulle säga att det var där jag lärde mig värdet med kyrklig lära och tankesätt.
Fortfarande är Svea en av de mest trogna gudstjänstbesökarna i Liden. Som ägare av ”Panget” var dagarna tuffa och långa, från 5 på morgonen till efter 22, alla dagar i veckan. Så Svea berättar att hon verkligen behövde sina gudstjänststunder för återhämtning.
Svea berättar också att det inte hade gått att driva ”Panget” om de inte hade haft så många arbetsvilliga snälla ”jäntor” anställda. Mycket hände på Panget under åren.
- Vi hade många resande försäljare, flera bröllop och kända gäster men tyvärr vi såg också mycket tok.
Nu står ”Panget” tomt och ödsligt efter några år som flyktingförläggning.
Svea är nu en pigg 92-åring, med sina fyra pojkar inte långt ifrån henne. För ett tag sedan ramlade Svea i trappen till övervåningen och så numera bor hon mestadels i husets nedervåning.
- Jag har det bra, känner mig nöjd, tillfreds och har inget att ångra, avslutar Svea.
Text & foto: Ewa Spencer