Ett medeltida mysterium?

1921 skulle kyrkvaktmästaren J.P. Söderberg göra en ny grusgång på kyrkogården. Det skulle bli en vanlig arbetsdag - trodde han. Han började gräva i gräsvallen framför Indals kyrkas sydsida, då han plötsligt stötte på något hårt.

När han fortsatte att gräva upptäckte han att det låg en stor stenhäll där, som inte såg ut att vara naturlig. Det liknade en gravsten!

Enligt legenderna i församlingen skulle den medeltide prästen, dominikanermunken och byggmästaren Pater Josephus vara begravd på Indals kyrkogård - kunde det vara hans grav man hittat?

Kyrkvaktmästaren hämtade kyrkoherde Vallberg, som drog sig till minnes en gammal latinsk uppteckning som hans företrädare Johannens Clemens Thelaus, kyrkoherde i Indal på mitten av 1600-talet, hade gjort. Där stod i svensk översättning:
"...en Josephus, till börden finne, ha varit präst i Indal vid 1400-talets slut, och ha byggt den stenkyrka som uppfördes i Indal år 1480, och vidare ha blivit begraven i Indals kyrkogård vid ingången till kyrkans vapenhus under en klippa eller ohugget och ganska obearbetat stenblock".

Mysteriet tätnade! Stämde den gamla uppteckningen? Var detta den förlorade graven?

Kyrkoherde Vallberg tog kontakt med filosofie doktor Erik Salvén, en svensk konsthistoriker och museiman, som varit delaktig i arbetet med att restaurera Lidens kyrka. Han svarade kyrkoherden att "...stenen på intet sätt skulle rubbas, förrän saken meddelats till riksantikvarien och tillstånd till gravens undersökning utverkats!".

I april 1923 kom Salvén till Indal. Man började försiktigt undersöka det man förmodade var den medeltida graven. Ungefär 40 cm under gravhällen blinkade något ljust till; knäskålen på ett skelett! 

Under 1923 grävdes graven ut och man fann lämningarna av en "äldre, kortvuxen man". Både ansiktet och bäckenet hade svåra krosskador. Någon kista, kläder eller andra föremål hittade man inte.

Efter att den förmodade pater Josephus fått göra en sista resa, till Stockholm för undersökning, återbegravdes han och Sten hällen lades åter på plats över hans grav, men nu så att den kunde ses av alla. En minnessten sattes också upp med pater Josephus namn på. Graven kan du fortfarande se vid södra sidoingången till Indals kyrka.

Men var det Jospehus som låg i graven?

Den medeltida kyrkan i Indal revs på 1700 talet och stenen från den användes i bygget av den nya kyrkan som invigdes 1761. Den gamla kyrkans vapenhus låg med största sannolikhet åt söder, ungefär som vid Lidens gamla kyrka. Platsen för graven stämmer alltså med skriften från 1669. Dessutom har ingen nånsin hittat någon annan medeltida gravsten på Indals kyrkogård. Allt talar alltså för att det var Josephus grav man hittat!

Vem var då denne pater Josephus?

1860 hade författaren K.G. Leinberg skrivit i en skildring av Finlands klosterliv:
"Förutom genom sin predikoverksamhet visade sig munkarne av S:t Dominici orden äfven för öfrigt användbara i kyrkans tjenst, hvarföre dem äfven ombetroddes hvarjehanda andra kyrkliga värf. Så blefvo de anlitade såsom kyrkobyggmästare, hvartill man kunna sluta både af traditioner, hvilka ännu fortlefva hos vårt folk, och af den skildring som meddelas rörande munken Josephus hvilken på 1470-talet uppträdde som predikant och kyrkobyggmästare i Medelpad."

Gamla uppgifter gör gällande att han byggde fem kyrkor: Indal, Lidens gamla kyrka, Ljustorps kyrka, Selångers kyrka och Sköns kyrka. Troligtvis stämmer inte uppgiften om Selångers kyrka (nuvarande kyrkoruinen i Selånger), då den är betydligt äldre än slutet av 1400-talet, men Josephus skulle mycket väl ha kunnat vara med och utvidga eller restaurera den vid denna tid.

Om Josephus död berättades på 1600-talet följande:
"Genom ett olyckligt och plötsligt fall blef han uppslukad af vattnet i Indalsälfvens strida ström mellan byn Boda i Medelpad och "Esset" i Jemtland. En annan ström störtar ned här. Invånarne kalla stället: "Strupen". Härifrån följde hans liflösa kropp med strömmen en strecka af 9 mil och fördes genom dess raska lopp till Indals sockensgräns. Bebyggarne kalla stället "Ännesnacken". Där restes ett minnesmärke, enligt folkets sed i korsform. Och sedan liket uppdragits ur vattnet. jordades det i Indals kyrkogård vid ingången till kyrkans vapenhus under en klippa eller ett ohugget och ganska obearbetadt stenblock.
Och det synes ej böra förtigas, att minnesmärket efter den döde, upprest på stranden, där han drogs upp, icke blifvit förtärdt af elden, som många gånger rasat däromkring och bräst upp gräs och skog, som funnits bredvid utan det står där oskadadt och välbehållet ända intill den dag, som i dag är."

Tydligen betraktades Josephus lite som ett lokalt helgon av Indalsborna, och hade inte reformationen kommit bara några decennier senare kanske vi i Indalens pastorat haft ett svenskt helgon, liknande David av Munktorp eller Björn i klockrike.

Oavsett om det verkligen är Josephus som ligger i graven eller inte, och oavset hur helgonlik han var, kan vi då vi besöker Indals kyrkogård sända en tacksamhetens tanke till honom som byggde upp det kyrkliga livet här i trakten - och till kyrkvaktmästaren som trodde att han "bara skulle göra en grusgång"!