"Alla helgon till heder" - om medeltiden i Holm

Under medeltiden var helgonen, pilgrimsfärderna och votivgåvorna (att man gav en gåva till en kyrka) viktiga i folkets fromhet. I Holm levde dessa traditioner kvar lång tid efter reformationen till överhetens och prästernas förtret. Holmborna lät sig inte styras - utan ville göra som de alltid hade gjort!

Under romersk-katolsk tid var Holm en vallfartsort. Dels för att Holm låg längs med en av pilgrimsvägarna till Nidaros (Trondheim) med St Olovs grav, men också av egen hävd. Holms församlings kyrka betraktades som en "offerkyrka", dvs. en kyrka som man gav gåvor till för att Gud skulle höra ens bön på ett särskilt sätt.
I församlingen fanns också ett särskilt offerställe, en källa med ett litet kapell invid där ett kors och bilder på jungfru Maria och St Josef stod uppställda. Denna plats skall ha funnits på den såkallade Korsmon, mitt emellan Holms och Lidens kyrkor, och dit tycks människor ha vallfärdat "såsom till Compostell, St Michel och flere afgudiske orter" som kyrkoherden i Indal, Anders Oldberg, beskrev det så sent som 1779.

 Enligt Olle Eliasson från Sunnansjö, tidigare kyrkvaktmästare i Holm, talar mycket för att pilgrimerna färdades på Holmsjön upp till Gimåfors där alltjämt en plats vid stranden benämns "Kapelludden". Längst öster om Fagervikssjön finns ett område som kallas kapellet. Där sägs ha varit ett övernattningsställe för pilgrimerna - antagligen en såkallad "själastuga". Strax öster därom ligger Korsnäset som kan ha varit en begravningsplats.

När reformationen kom till Sverige på 1500-talet tycks den redan tidigt ha nått Holm. I kyrkoarkivet i Holm har man funnit gamla kyrkohandböcker, bl a "Messan paa svensko" från 1541 - dessutom sammanbunden med med en musikhandskrift av märkligt slag, nämligen noterna till mässmusiken, utförd i skönskrift med målade anfanger. Allt tyder på att handskriften från Holm är den näst äldsta i vårt land. Den förvaras numera på landsarkivet i Härnösand.

Att reformationen kom tidigt till Holm tycks inte ha varit något som i nämnvärd utsträckning påverkade de fromma Holmborna - de ville göra som de alltid hade gjort! De älskade sina vallfärder, votivgåvor, helgonbilder och sina helgdagar. Särskilt viktig tycks alla helgons dag ha varit för dem.

Kyrkoherde Oldberg skriver igen:
Holmborna har inte byggt kyrkan till Guds ära "...utan alla helgon till heder och att därmed förvärva sig deras förböner och förtjänster: hwaraf ännu idag (1779) Allhelgona dag ligga Holmborna erkannerligen om hiertat, såsom deras största högtidsdag." Han skriver också att "reliqvierna (dvs lämningar eller statyer av helgon) ännu idag dictera, att det skall wara godt råd för dem, som råka i eldsvåda och livsfara, att lofwa något till Homs kyrka, och att sådant löfte säijes, för icke många år sedan, hafva den kraft att sjelfwa wädret wänt sig däraf."

När det bestämdes att Allhelgonadagen skulle dras in som gudstjänstdag i Holm och att Holmborna då var tvugna att ta sig till Lidens kyrka för att fira gudstjänst där uppstod "tjurighet, klagomål och förtrytelse".

Kapellet på Korsmon stod kvar långt in på 1700-talet, och 1752 berättas att en man vid namn Nils Larsson från Holm tagit en annan man, en skeppare vid namn Castling som plågades av fallandesot, till kapellet.
Där skall han ha ställt honom framför altaret och "meddelst krypande, tre gånger genom mässkjortan. försäkrat att göra honom helbrägda..."
När den hårt prövade kyrkoherde Oldberg fick höra om detta blev han rasande och lät klockaren Måns Person (som tydligen lånat ut mässkjortan) böta tre daler och Larsson och Castling fick köpa en ny mässkjorta till kyrkan! "sådant hafva de för händer" skriver han "och deras ondska hafver förblindat dem!".

Holmborna tycks ha älskat sina traditioner och sin historia, och inte alls brytt sig om vad överheten, särskilt inte kyrkoherden i det på den tiden ganska avlägsna Indal, tyckte. Tilläggas kan göras att Allhelgonahelgen fortfarande ännu idag är en av de största helgdagarna i Holm, då kyrkan brukar vara full med gudstjänstfirare och att Holmborna, trots att de är få, älskar sin hembygd!