Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kyrkoherdemottagning

Kyrkoherde Gunilla Lindén mottogs officiellt som kyrkoherde under mässan i Högalidskyrkan den 25/8 2019. Här kan du läsa hennes uppskattade predikan

Biskop Eva Brunne närvarade liksom församlingens präster, diakoner, musiker och Högalids församlingskör. Mässan var teckenspråkstolkad.
Efter mässan bjöds församlingen på lunch i stora salen i församlingshuset.

Kyrkoherde Gunilla Lindéns predikan i Högalidskyrkan under kyrkoherdemottagningen 25/ 8 2019

Tionde söndagen efter trefaldighet: Nådens gåvor
Matteusevangeliet 18:18-22


Hur många gånger ska jag kunna bli förlåten?

Hur många gånger ska jag få göra fel? Få vända mig till någon som jag vet att jag skadat och säga: ”Förlåt”. Finns det någon gräns?

Det är inte det som är Petrus fråga i dagens evangelietext. Han tycks inte, åtminstone inte i den här berättelsen, bekymra sig så mycket över sig själv och vilken skada han själv orsakat andra. Istället frågar han:
”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Som om frågan om förlåtelse är förknippad med ett krav. Hur många gånger ska jag förlåta? 

Jesus svarar honom: ”Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.
Sjuttiosju gånger. Hur många gånger som helst.

Vad får Jesus just den här siffran ifrån? Är det rimligt att någon ska kunna handla orätt gång på gång och bli förlåten? Hur ser den förlåtelse ut som orkar förlåta sjuttiosju gånger? 

För att förstå bakgrunden till att Jesus säger just 77 gånger, 77 gånger ska du förlåta, behöver vi gå tillbaka till en annan berättelse. Det är berättelsen om Adam och Eva, och deras söner, Kain och Abel. I Bibelns första bok, 1 Moseboken, beskrivs det hur Kain slår ihjäl sin bror, Abel. När Gud möter Kain efter att han dödat sin bror säger Kain till Gud: ”Skulle jag ta vara på min bror?”. Och Kain flyr undan sin familj.

I berättelsen som följer beskrivs det hur en av Kains ättlingar vill hämnas alla som skadar hans familj. Han vill hämnas i Kains namn, sju gånger och i sitt eget 77 gånger. 

Vare sig talet sju eller 77 är slumpartat utan hänger samman med en gammal bibelberättelse som Jesus och hans lärjungar med stor sannolikhet kände till. En grym berättelse om en man som slår ihjäl sin bror och en familj som fortsätter hämnas på de oförrätter de utsätts för. De binder varandra vid hatet.

De 77 gånger som Kains ättling ville hämnas, ja lika många gånger svarar Jesus Petrus att han ska förlåta den som gör orätt mot honom. För förlåtelsen befriar. Inte bara den som ber om förlåtelse utan också den som förlåter. 

Vad innebär det egentligen att förlåta någon? Kanske skulle vi kunna börja med att fundera kring ordet ”förlåt”, och vad det betyder.

När Jesus levde fanns det inne i Jerusalem ett tempel. Templet var uppfört enligt noggranna instruktioner i Bibeln och var platsen för bön, undervisning och offer. Inne i templet i Jerusalem hängde ett skynke som skilde den stora tempelsalen från det allra heligaste. Skynket kallades förlåt och markerade gränsen till det allra heligaste, platsen där lagtavlorna förvarades. 

Det finns gott om kristen teologi som tolkar förlåten som någonting som skiljer människan från Gud. Det synsättet har förstärkts av att det i Bibeln berättas att för-låten i templet brast när Jesus dog. Den händelsen har av många kristna teologer tolkats som om det skynke som fanns mellan tempelrummet och det heligaste inte längre skulle behövas efter Jesu död; att det inte längre skulle behövas någonting som fjärmar människan från Gud. Men, tänk om det är en felaktig tolkning. 

En svensk teolog, Jesper Svartvik, hävdar istället, i en av sina böcker, att förlåten i templet var något som visade på och symboliserade Guds närvaro; som alls inte fjärmade människan från Gud utan snarare gjorde det möjligt för människan att närma sig Gud.

Templet i Jerusalem var en plats byggd för att möjliggöra människans närmande till Gud lika mycket som vår kyrka, Högalidskyrkan, är byggd för att människor ska kunna möta – inte bara varandra utan också – Gud.

Här inne i kyrkorummet finns mycket som påminner om att Gud är nära. Altarringen avgränsar platsen runt altaret. Men, tanken är inte att den ska fjärma oss vare sig från Gud eller varandra. Tvärtom är den en möjlighet för oss att närma oss både Gud, och varandra. Den är en halvcirkel för att visa på att vi som samlas här hör ihop med många andra människor i en osynlig fortsättning på cirkeln. När vi böjer knä runt altarringen böjer vi knä med andra människor runt om i världen som vi hör samman med, med alla kristna som levt före oss. Brödet och vinet som vi får ta emot, antingen vid altarringen eller på golvet nedanför trappan, är tecken på Guds närvaro här, idag.

Tänk om förlåten i sig var ett tecken på Guds närvaro i templet.

När Jesus dog brast förlåten i templet. I den del av Bibeln som vi delar med det judiska folket och som vi kallar för Gamla testamentet finns berättelser om hur människor river sönder sina kläder i sorg när någon dör. Tänk om förhänget i templet, förlåten, brast just därför, för att Gud rev sönder sina kläder i sorg.

I en judisk text, nedtecknad några generationer efter Jesu död står det: ”När en enda människa dör är det en hel värld som dör” (Mishnah Sanhedrin) och texten fortsätter: ”När en människa räddas är det en hel värld som räddas”.

Tänk om förhänget som går sönder är en påminnelse om Guds närhet och delande av mänskligt liv. Tänk om förlåten som brister är en påminnelse om att varje människa är ett slags mikrokosmos och att vi, liksom Gud, är kallade till medlidande med varandra.

När vi i kristen tradition talar om att försöka likna Gud, imitatio Dei, så bjuder det in till ett liv där närvaro och handling hör ihop. Förlåten brister och Gud sörjer.

Vad betyder det för oss? Sörj varje människa som dör som om det vore världens undergång och visa din sorg i omsorg om andra.

Förlåten. Gud river sönder sin mantel i sorg. Förlåten. Samma kläder, omsorgens kläder, sveper Gud om den gjort orätt, om den som lever med ånger.
Förlåten – förlåtelsens klädnad.

”Skulle jag ta vara på min broder?” frågar Kain, vänder sig om och går. Binder oförrätten och hatet. Men, svaret på frågan är: ”Ja, det ska du. Du ska ta vara på din broder”. För ni hör ihop, han och du. Och inte bara ni, utan också vi. Vi hör ihop, lever med varandra och ska ta vara på varandra.   

Förlåtelse befriar och möjliggör att gå vidare. Förlåtelse befriar både den som blir förlåten och den som förlåter.  Förlåtelse tar inte bort skadan, och gör den inte mindre. Och, det gör inte heller hämnden och hatet. Att hålla fast vid gamla oförrätter binder inte bara den som gjort orätt utan också den som inte förlåter vid det som har varit.

Hur många gånger ska jag kunna bli förlåten?
Hur många gånger ska jag förlåta någon annan?

Hur många gånger som helst. Inte för att jag måste, inte för att det är ett krav utan för att det befriar både mig och den andra.

Ta emot förlåten, befrielsens mantel, förlåtelsen, som Gud gång på gång sveper om dig. Du är förlåten och befriad, visa det i att befria andra. Du får förlåta, du får lämna det gamla bakom dig och gå vidare.

Amen