Foto: Margareta Rörby

Folktro och tradition

I mitten av oktober besöktes Pastoratskåren av folklivsforskaren Inger Widhja. Läs Margareta Rörbys referat av dagen.

I mitten av oktober gästades Hjo Pastoratskår av folklivsforskaren Inger Widhja från Berg som berättade om höstens högtider och traditioner, som skördefest, tacksägelse, Alla helgons dag och Halloween.

Skördefesten är den yngsta traditionen av de nämnda och härrör från ca 1890-talet. Den började i Skåne och tog ganska lång tid på sig att spridas i Sverige. Den hade sitt ursprung i en bönedag som Magnus Ladulås påbjudit redan på 1200-talet, då man skulle be för bot och bättring. Under Gustaf Wasas tid påbjöds bönedagar åtta söndagar i rad, då man skulle be för att slippa ofärd. De inföll inte på några bestämda dagar utan var beroende på omständigheter, som t ex krig, som betraktades som Guds straff. Botgörelsen skulle rädda människorna undan straffet.

1807 beslöts om fyra bönedagar: botdagen, reformationsdagen, missionsdagen och tacksägelsedagen. 1874 föreslog biskop Ullman att man skulle ha skördefest på tacksägelsedagen som inföll i början av oktober. Då kom bönderna till kyrkan med säd och grönsaker, säckar med potatis etc, som skulle skänkas till de fattiga. I många församlingar blev det därefter tradition att tacka för skörden på tacksägelsedagen, vilket skedde i Hjo kyrka helt nyligen, när kyrkan 8 oktober var smyckad med grönsaker och frukt som efter högmässan såldes till förmån för Svenska kyrkan Act.

Förvirrande nog finns det två dagar tillägnade helgonen, den ena (och ursprungliga som togs bort 1772) med namnet Allhelgonadagen som alltid infinner sig 1 november, och den andra (vilken återinfördes 1953) som kallas Alla helgons dag, som är rörlig och alltid firas på en lördag (i år 5 november). Helgonen var viktiga under den katolska tiden och återfanns i riklig mängd i kalendrarna. Helgon utan egna dagar i kalendern firades 1 november. Efter reformationen åkte många helgon ut, i den s k stora helgdöden 1772.

Den vackra seden med tända ljus på gravarna är inte gammal i Sverige. Den började efter andra världskriget i större städer som Stockholm och Uppsala, men i Västra Götaland gick det trögt. Detta bottnade troligen i att man lärt sig att inte ”ödsla” med ljus, vare sig elektriskt eller naturligt. Det var mörkt i de små backstugorna, och stearin hade man inte råd med, utan man fick nöja sig med talgdankar (gjorda av djurtalg) och det lilla ljus som kom frän elden. Inger Widhja berättade om sin morfar som var mycket gammal och som ofta berättade för sina barnbarn om sin egen far som bodde nära herrgården Esbjörntorp vid Värsås. När det var fest på Esbjörntorp vallfärdade alla bybor dit och beskådade de upplysta salarna med sina kristallkronor och vägglampetter. Så föreställde man sig himmelriket.

Dagen efter Allhelgonadagen, den 2/11, var det Alla själars dag, som fanns redan på 900-talet. Då var det processioner på kyrkogårdarna, och det var viktigt att ringa i klockorna för att de döda själarna skulle nå till himmelriket. Denna sed togs bort efter reformationen, men det kunde vara oroligt på kyrkogårdarna ännu in på mitten av 1800-talet. I biskoparnas visitationsrapporter kunde man läsa om grovt fylleri och övergrepp vid kyrkogårdarna  natten till 2 november.

Svenska kyrkan har i modern tid återinfört Alla själars dag, då vi minns våra avlidna anhöriga. Många kyrkor har då särskilda minnesgudstjänster för de som avlidit under året.

Vid själaringningarna var det förr i tiden viktigt att ringa i rätt klocka och vid rätt tid på dygnet. Om en kung var död ringde man kl 12-13 varje dag i ett helt år medan det för fattigt folk ringdes på morgonen. Denna ordning återspeglar sig i talesättet ”fint folk kommer sent”.

Halloween (All hallows eve) är en tradition som letat sig till Sverige relativt nyligen. Den härrör från nyårsfirandet i den keltiska övärlden och firades 31/10, eftersom deras nyår inföll 1/11. Det var hedniska präster, s k druider, som ledde firandet och de siade även om vad som skulle hända på det nya året. Vid utvandringen till USA tog kelterna med sig Halloween-firandet och därifrån har den spridits till många länder.

En västsvensk tradition som uppvisar likheter med den keltiska Halloween är belagd i trakten av Nossebro under 1700-1800 talen. Där gröpte man ur kålrötter som fylldes med glödande kol och sattes på käppar. När kelterna kom till USA var det i stället pumpor som användes. Den svenska importen av Halloween var således kanske inte helt främmande för oss när den vällde in under 1990-talet, uppbackad av kommersiella krafter och butiker som Buttericks.

En annan viktig tradition i fr a Mellansverige var Mickelsmäss. Den 29 september på ärkeängeln Mikaels dag kunde tjänstefolk byta husbonde och då gick flyttlassen. Under den perioden blev det därför tradition med höstmarknader, och då hade tjänstefolken två dagars (obetald) semester då de kunde passa på att roa sig.

En specifikt västsvensk tradition är fenomenet ”lussegubbar”. Det var vuxna personer som klädde ut sig och gick från krog till krog samt väsnades och skrämde allmänheten. Detta ingick i förberedelserna för julfastan som inträdde vid soluppgången den 13 december, d v s Luciamorgonen. Det kristna martyrhelgonet Lucia sammanblandades med Lucifer, som hade störtats från himmelen och tillsammans med Lucia avlat en mängd smådjävlar som var uppe den natten – Hökarnatten som den kallades – och förde oväsen och bråkade. Julfastan försvann efter reformationen men traditionen med lussegubbar levde kvar. Jag minns min barndoms lusseaftnar då lussegubbarna gjorde ett skrämmande intryck på oss barn.

 I vår sekulariserade tid sker det märkliga fusioner av nya och gamla traditioner. Jultomten (och Kalle Anka!) har fått sällskap med Jesusbarnet, och påskkäringarnas godistiggande blir en pendang till Halloween-figurerna.

Margareta Rörby