Den sista tiden tillbringar många människor på ett sjukhuseller ett äldreboende. Döden är inte längre en lika naturlig del av livet som den var förr när vi bodde hemma till livets slut. Tidigare lade vi allt annat åt sidan vid ett dödsfall. Numera är det ofta almanackan som styr när begravningen ska ske. Samtidigt är vår tro på riter betydelsefull och vi vill mer än tidigare göra våra begravningar personliga.
– I dag ska begravningen mer spegla den dödes liv än hur det var när jag började som präst 1979. Begravningarna har blivit mer individcentrerade, musiken också, säger Inga-Lill Karlsson, präst i Maria församling i Helsingborg.
Vi möts i vackra Sankta Anna kyrka, som biskop Christina Odenberg invigde 2001. Här har Inga-Lill Karlsson varit verksam under större delen av sin tid som präst. Hon har haft många begravningar och har därmed stor erfarenhet av att
möta anhöriga. När Inga-Lill började som präst kunde en begravning äga rum
en vecka efter dödsfallet. Men det har förskjutits. Numera dröjer begravningen vanligen mellan två och fyra veckor. Fördelen med det, påpekar hon, är att de anhöriga hinner tänka efter hur de vill ha begravningen. En annan skillnad är att
begravning med urna sällan förekom för tio år sedan, men nu är det allt vanligare.
– Från början tyckte jag att det kändes konstigt, att en del v sorgeprocessen är att det står en kista i kyrkan när man kommer in. Men begravningsbyrån arrangerar begravning med urna väldigt fint med blommor runt om och tända ljus, säger Inga-Lill Karlsson.
Det har hänt att hon haft begravningsgudstjänster där enbart hon, organisten och begravningsentreprenören var på plats. Vid ett tillfälle var de anhöriga sjuka och bodde i en annan del av landet. Då skickades bilder från begravningen till de
anhöriga efteråt. Pandemin medförde att begravningar ofta direktsändes så att akten kunde upplevas på avstånd. Många begravningsbyråer har valt att ha kvar den möjligheten. Enligt Inga-Lill är allhelgona en högtid som ökat i betydelse.
– Våra minnesgudstjänster är välbesökta. Kanske har det något att göra med ljuset mot mörkret. Vi är många som går till våra anhörigas kyrkogårdar för att minnas dem som stått oss nära. Vi är inte ensamma, säger Inga-Lill Karlsson.
Birger Signäs på Limhamns begravningsbyrå i Malmö har liksom Inga-Lill upplevt hur våra begravningar förändrats över tid. Han är verksam som begravningsentreprenör sedan 47 år.
– Många saker har ändrat sig. Tidsaspekten är en sak, mellan dödsfallet och begravningen. Förr träffade jag familjen här på måndagen, annonsen var på tisdagen och begravningen på fredagen, säger Birger Signäs.
I genomsnitt går det 21 dagar mellan dödsfallet och begravningen, uppger han. Då har vi börjat acceptera förlusten. När sedan begravningen äger rum återvänder vi till förlusten. I många länder finns traditioner där man begraver sina anhöriga kort tid efter dödsfallet, vilket kan underlätta sorgearbetet tror Birger. Lagen säger att en avliden ska begravas inom 30 dagar efter dödsfallet.
– Det förekommer att man går över den gränsen. Man kanske har ett önskemål om en viss präst eller en viss kyrka. Det kan vara att det ska passa in i folks almanacka och det kanske mer och mer är det största problemet. Innan bröt döden allt, fortsätter han.
Vår syn på döden har förändrats enligt Birger Signäs.
– Vi håller döden ifrån oss. Döden är inte naturlig längre. Vi dör inte i närheten, vi dör på ett äldreboende eller på en sjukhussäng. Man ”försvinner ut”. I en bostad med tre generationer fanns de åldrande och sjuka med hela tiden fram till sin död.
– Men folk vill fortfarande ta ett fysiskt avsked och lägga en blomma. Det vi har sett bli vanligare är att man tar avsked vid en urna i stället för vid en kista. Det jag fått förklarat för mig är att många tycker att det är lättare.
Birger Signäs tror att ett avsked vid en askurna kan vara ett sätt att hålla döden på avstånd. Döden blir då mer abstrakt. Det är antagligen lättare att visualisera den döde om avskedet sker vid en kista, anser han. ”Där ligger en person som jag nu tar avsked från”, blir en naturlig tanke. En annan skillnad jämfört med begravningar förr är att döden och sorgen privatiseras när endast de anhöriga deltar.
Till det bidrar de anhörigas förväntan att prästen ska hålla ett personligt minnestal om den döde. Att musiken ska spegla den som avlidit förväntas likaså.
- Prästen har inte alltid den uppfattningen utan vill utgå från evangeliet. Att kombinera de bitarna kräver sin präst, så att säga.
De flesta av våra döda kremeras medan jordbegravningar blir allt ovanligare. Begravningar genom direktkremering ökar, vilket är ett storstadsfenomen. Sådana genomförs helt utan ceremoni. Limhamns begravningsbyrå genomför
flera direktkremeringar under ett år.
– När annons satts in och de sociala myndigheterna står för begravningen och de enda som sedan är med på begravningen är prästen, organisten och begravningsentreprenören, då undrar man hur den här människan blev så ensam.
Att allhelgona fått en stark ställning hos oss är en påtaglig och spännande förändring, anser Birger Signäs.
– Det intressanta är att vi importerade ljuständningen från Sydeuropa på sextiotalet. Nu tänds det nästan lika mycket ljus på de mångkulturella gravplatserna som på de andra gravplatserna. Ljuständning förekommer inte traditionellt i den muslimska världen. Det visar att vi tar intryck av
varandras kulturtraditioner.
Text: Sven Rosell
Foto: Stefan Lindblom