Julen är en högtid för värme, omsorg, medmänsklighet och ljus. Men julen är också en högtid som för många präglas av ensamhet, sorg, svek och brustna löften. Mitt i detta möts vi av budskapet om en Gud som inte sviker, en Gud som visar omsorg och kommer oss nära i ett litet barn som föds mitt i mörkret och kylan. Psalmen vi hör här nedan beskriver det som att Gud låter en vacker ros av hopp få slå ut mitt i den hårdaste mark, en ros som visar på att kärleken är en kraft som går genom allt, ett ljus som kan övervinna det mörkaste av mörker.
Rosen, det är Jesus, Guds son. Rosen är också hoppet och ljuset, som vi får ta emot i tro. Och den rosen är inte beroende av hur väl vi lyckats med julförberedelserna, hur fina klappar vi gett eller fått eller om vi är kärnfriska och starka eller trötta och sjukliga. Det är en ros som slår ut mitt i mörkret, ur den hårdaste mark, och som blommar helt utan vår prestation. Den kan vi glädjas åt oavsett och dela glädjen med varandra.
