Prata med oss

Till innehållet

I projektet Barn i väntan/Barn i start blir ungdomarna värdefulla

Oron för framtiden är stor hos många unga afghaner som söker asyl i Sverige. Genom gruppverksamheten Barn i väntan/Barn i start får ungdomarna lära sig att hantera situationen. Möt Hossein och Saeed i en film och artikel.


framtidsbilder växer fram

Hossein Rahimi och Saeed Rahmani är två ungdomar som deltar i Barn i väntan/Barn i start (Biv/Bis) i Vantörs församling. Idag får de i uppgift att rita sin framtid. Med tuschpennor och på stora ark växer framtidsbilderna fram.

Här kan jag berätta om mina problem och hjälpa andra. Vi delar glädje, sorg och försöker vara tillsammans.

Saeed Rahmani

Saeed Rahmani täcker hela pappret med en stor svensk flagga. Hossein Rahimi skriver ordet ”frisör” och ritar ett hus, två människor och en svensk flagga. I tur och ordning berättar de om sina bilder.

-Jag vill bli frisör. Jag vill börja med en liten salong och sen komma igång ordentligt. Det är svårt att lära sig språket, men jag försöker, säger Hossein.

- Om jag får stanna kan jag bygga ett hem här: skaffa mig en utbildning, jobba och leva. Jag vill bara ha det lugnt och bra. Jag vill leva som alla andra ungdomar, säger Saeed. 

Växte upp i Iran

Hossein och Saeed är två av de unga afghaner som har kommit till Sverige den senaste tiden. De har växt upp i Iran, dit deras familjer flydde undan konflikt, förtryck och fattigdom i Afghanistan. I Iran levde de  som papperslösa och var tvungna att arbeta som barn. När tillvaron i Iran blev allt svårare, sökte sig pojkarna på egen hand till Europa.

-Ingen skulle fly om de inte måste. Flykten hit var en mardröm. Jag var hungrig och törstig. Människor dog runtomkring mig, säger Hossein.

I Afghanistan börjar mardrömmen igen

Hossein och Saeed har nu varit i Sverige i över ett år och väntar på besked från Migrationsverket. De berättar om ett på ytan ordnat liv med familjehem, skola och fritidsaktiviteter. De trivs och har funnit sig tillrätta i Sverige och är tacksamma för allt stöd de har fått.

Men ovissheten och osäkerheten inför framtiden är gnagande. De hör om andra pojkar som inte får stanna i Sverige. Rädslan för att tvingas tillbaka till Afghanistan, ett land som de knappt känner eftersom de levt största delen av sina liv i Iran, är stor.

Ingen skulle fly om de inte måste. Flykten hit var en mardröm. Jag var hungrig och törstig. Människor dog runtomkring mig.

Hossein Rahimi

- När jag tänker på att resa tillbaka blir jag rädd. Jag skakar i hela kroppen. I Afghanistan dödas minst hundra personer varje dag. Hur ska jag klara det livet?

Om jag skickas tillbaka dit börjar mardrömmen igen, säger Hossein.
- Det känns som att inget land i världen vill ta emot oss. Om vi tar oss till Iran så kommer de att skicka oss till kriget i Syrien. Allt jag vill är att få leva i fred, säger Saaed.

Stress inför en oviss framtid

Situationen för ensamkommande barn från Afghanistan får allt mer uppmärksamhet. På senare tid har flera förändringar bidragit till att framtiden ter sig alltmer oviss. Det handlar om den tillfälliga lagen, förändringar i Migrationsverkets tillämpning och att Sverige slutit ett återvändandeavtal med Afghanistan.

Tara Tony och Ximena Munoz är gruppledare för Biv/Bis. De berättar att asylprocessen för dessa ungdomar alltid präglats av ovisshet, men att det blivit värre på senare tid. Det är inte ovanligt med sömnproblem, ätstörningar och självmordstankar bland pojkarna.

 -De ensamkommande barnen mår väldigt dåligt. De känner en stress över att de inte vet vad som kommer att hända härnäst, säger Tara Tony som är barn- och fritidsledare i Vantörs församling och gruppledare för Biv/Bis-verksamheten.   

Ungdomarna vågar berätta

Genom gruppverksamheten i Biv/Bis får Hossein och Saeed möjlighet att hantera sin oro och sina erfarenheter. Kursen är på 14 tillfällen, med olika teman. En tolk deltar vid varje tillfälle och har en mycket viktig funktion.

Övningarna lockar fram det innersta hos barnen – erfarenheter som bäst uttrycks på det egna språket och tillsammans med någon som man känner förtroende för.

-Ofta döljer de sina känslor bakom en mask. De är jätteglada och ska visa att de är duktiga och hjälpa till. Vi märker det ganska snabbt eftersom vi har olika teman som bygger på varandra. Vi går in i det som de känner här och nu. Då bryts tabut som gjort att de att inte vågat berätta om sig själva. Så att de kan känna sig trygga och börjar prata, säger Ximena Munoz.

Lärde sig klippa hår i fängelset

Hossein berättar mer om sin framtidsbild. Långsamt formas berättelsen om drömmen att bli frisör. I samband med flykten fängslades Hossein i Turkiet. Tillvaron i fängelset var mycket svår, utan kontakt med omvärlden, trängsel, lite mat och dagsljus.

Efter två månader hade hans hår växt ordentligt. Han och en medfånge hittade en sax och en trasig kam. De turades om att klippa varandra. De andra gillade deras frisyrer och ville också bli klippta. Till slut ägnade Hossein dagarna åt att klippa hår. 
- Vi hittade rakmaskiner och använde dem så mycket att de började brinna, säger Hossein.

För Svenska kyrkan är det yttersta syftet med gruppträffarna att barnen ska inse sitt eget värde.

Efter några månader kom en utbildad frisör till fängelset. Han lärde Hossein grunderna i yrket. När Hossein kom till Sverige upptäckte han att det fanns en frisörutbildning på samma skola. Han tjatade på rektorn och lärarna om att få gå där.

- Rektorn och läraren sa att jag måste lära mig svenska först. Men jag gav inte upp. Nu får jag jobba i skolans salong två dagar i veckan, berättar han.  

Barnen ska se sitt eget värde

Barn i väntan/Barn i start är en religiöst och politiskt obunden verksamhet. För Svenska kyrkan är det yttersta syftet med gruppträffarna att barnen ska inse sitt eget värde.

-Ungdomarna har svåra erfarenheter bakom sig och befinner sig i ett nytt land. Ofta känner de sig väldigt värdelösa när de kommer hit. Vi vill att de ska känna sig värdefulla. Alla är vi bra på något, säger Ximena Munoz.