Prästvigning i Göteborgs domkyrka 26 januari 2020. Domprost Stefan Hiller och biskop Susanne Rappmann flankerar de nyvigda prästerna Johanna Wikberg och Tobias Dannstedt.
Foto: Torgny Lindén

Biskop Susanne vigde två präster 2020

Söndagen den 26 januari 2020 vigde biskop Susanne Rappmann två präster, Tobias Dannstedt och Johanna Wikberg, till tjänst i Svenska kyrkan.

Tredje söndagen efter trettondedagen fick Göteborgs stift två nya präster då biskop Susanne Rappmann vigde prästkandidaterna Tobias Dannstedt och Johanna Wikberg för tjänst i Svenska kyrkan. 

Tisdagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna prästexamen inför det församlade domkapitlet i Göteborg. Det var sista delen i utbildningen till präst och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sitt ämbete och träda i tjänst i Svenska kyrkan. 

I sin predikan tog biskop Susanne utgångspunkt i Förintelsens minnesdag som hedras imorgon, den 27 januari.

— Johanna och Tobias, ni har genom era studier lärt känna teologernas brottningar med livets avgrundsfrågor, sa biskop Susanne till prästkandidaterna. Det är med stor glädje och tillförsikt som vi viger er till präster idag. Vårt samhälle behöver teologer som kan föra intellektuella resonemang om svåra frågor.

Biskop Susanne knöt också an till prästernas många uppgifter i att bland annat vara ett stöd för människor i livets olika faser.

— Jesus visar handlingskraft och han talar till människor som inte annars hade blivit tilltalade, fortsatte biskop Susanne. På samma sätt behöver vi våga vara på plats och våga vara i det som är besvärligt. Handla på ett sätt som stödjer livet.

— Vår Gud är en närvarande Gud som bär sårade människor och som visar omsorg om hela sin skapelse, avslutade biskopen sitt vigningstal. Den omsorgen, Tobias och Johanna, gäller också präster. Det är min bön att ni finner vila i det.​

Vid vigningen i domkyrkan avlade prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen, att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. 

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

De nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. 

Så här presenterade sig kandidaterna inför vigningen: 

Tobias Dannstedt, Lindome, för tjänst i Lindome församling
Jag bor i Lindome tillsammans med Charlotte och vår yngsta dotter Tindra, våra stora döttrar bor och studerar i Lund. I vår hemförsamling i Lindome, kommer jag att ha min första tjänst som präst i Svenska kyrkan. En lång resa för att bli präst avslutas nu och en ny resa som präst tar sin början. Att vara präst är för mig att stå i församlingen tjänst. Förkunna evangeliet och förvalta sakramenten kommer vara min särskilda uppgift. Jag ser fram emot att få finnas till för möten och samtal om de stora och små existentiella frågorna. Jag ser med förväntan emot att få tjäna som präst i Svenska kyrkan. ”Mot det förgångna: Tack, till det kommande: ja!” (Vägmärken, Dag Hammarskjöld).

Johanna Wikberg, Göteborg, för tjänst i Torslanda-Björlanda församling
Jag har mitt ursprung i Sundsvall. De senaste 10 åren har Göteborg varit mitt hem och jag bor nu i Högsbo med min fästmö Ellen. Det känns helt fantastiskt att alla år av studier är avklarade och att nu få gå in i tjänst i Svenska kyrkan! Allra mest ser jag fram emot att få möta människor i glädje och sorg i livets alla skeden och att få samtala om Gud, både vid fikabordet och i predikstolen. Som präst vill jag under adjunktsåret lära känna församlingen och stiftet och lyssna efter Guds närvaro i allt.

Biskop Susanne Rappmanns predikan och vigningstal

I morgon är det Förintelsens minnesdag, en internationell dag till minne av förintelsens offer. Den firas varje år den 27 januari, samma dag som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades. I år är det 75 år sedan.

Bland alla de frågor som sökt sitt svar efter att omfattningen och systematiken i denna Förintelse blivit känd finns frågan om Guds existens. Går det att tro på en god Gud efter Auschwitz? Bakom siffrorna av antalet mördade finns människor som desperat bett till Gud för sitt eget och andras liv, förgäves.

Kristna och judiska teologer har sedan Andra världskriget ägnat åtskilliga böcker och diskussioner åt frågor om Guds allmakt och mänskligt lidande. Frågor som för övrigt känns igen av varje förälder, som till skillnad från ämbetsmannen i dagens evangelietext, ber för sitt döende barn men inte får se det växa upp.

Att det går att tro på Gud efter Auschwitz, ja det vet vi, för vi sitter här och i går möttes den judiska församlingen i synagogan. Men hur ser vår tro och vår Gud ut?

Fixarguden på molnet, med starka drag av jultomten, är definitivt död.

Tron med de enkla svaren på livets verkligt svåra frågor är inte trovärdig.

Men det hör till min övertygelse att vi behöver gemenskaper som brottas med de existentiella grundfrågorna och som inte värjer för ondskan, också den i oss själva. Rörelser som håller fast vid att människan inte är världens centrum och som tror att det finns ett tilltal utifrån som manar oss att ta ansvar för varandra. Församlingar som i sin gudstjänst tillber Gud, förvissade om att denna Gud aldrig kan fångas till fullo i det mänskliga språket, sådana församlingar vill jag vara en del av, ja - denna kyrka vill tjäna och leda.

Att vi som kyrka tror på Gud är hör till det självklara, men det vi ständigt måste tala och tänka om är hur våra bilder och föreställningar om Gud ser ut?

Till den kristna traditionens paradoxer hör att vi å ena sidan säger att Gud, är den Annorlunda och transcendenta, och å andra sidan att samma Gud har blivit människa och på så sätt gett sig till känna på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det finns trots allt något vi kan säga om vem Gud är. Och till det helt avgörande är just detta att Gud själv delat de mänskliga villkoren av liv och död.

I Jesus möter vi en Gud som berörs av människors liv, som inte går förbi den som lider. Han stannar upp och lyssnar till den förtvivlade pappan i dagens text. Han griper in och ger barnet livet tillbaka, men samtidigt tar han avstånd från en tro som bara bygger på tecken och under.

Johanna och Tobias, ni har genom era studier lärt känna teologernas brottningar med livets avgrundsfrågor. Det är med stor glädje och tillförsikt som vi viger er till präster idag. Vårt samhälle behöver teologer som kan föra intellektuella resonemang om svåra frågor. Enskilda behöver hjälp att tänka när livet går på grund. Vår kyrka behöver präster som är förtrogna med vår tradition och som bottnar i sin egen tro. Som kan tala, men som också vet när det är tid att tiga.

I mötet med de svåra frågorna och den lidande människan rör vi oss på en slak lina. På ena sidan finns det ytliga pladdret som döljer vår ångest, och på den andra tigandet som aldrig vågar säga något med risk för att det blir fel.

Som kyrka, präster och kristna behöver vi finna vägen däremellan.  

Jesus skapar tro står det i denna söndags rubrik. Ja, Jesus skapar tillit hos dem han möter, genom att vara på plats, inte väja för det som är komplicerat och svårt, han visar handlingskraft och han talar till människor som inte annars hade blivit tilltalade. På samma sätt behöver vi våga vara på plats och våga vara i det som är besvärligt. Handla på ett sätt som stödjer livet.

Många människor anar Gud i naturen, i det spegelblanka havet och den solvarma klippan. Det hör vår till tro att samma Gud, som vi möter i det sköna, var precis lika närvarande i Auschwitz och finns vid de döendes sängar också idag. Guds majestät och helighet rymmer också närhet och medlidande.

Något av denna tro har jag velat fånga med mitt valspråk ”Vår Gud bär sår”. Jag delar förundran över skapelsens skönhet, men i en söndrad värld där lidandet inte hör till det förgångna har jag funnit det angeläget att lyfta fram bilder av Gud som påminner om att Jesus och därmed Gud själv är sårmärkt. Vår Gud är en närvarande Gud som bär sårade människor och som visar omsorg om hela sin skapelse.

Den omsorgen, Tobias och Johanna, gäller också präster. Det är min bön att ni finner vila i det.