Foto: Kristin Lidell

Tillit bär bättre än rädsla

Coronaviruset sätter vårt samhälle och vår samhörighet på prov. Många tusen äldre och andra i riskgrupper uppmanas undvika sociala kontakter. Det ställer krav på både fysisk och själslig omsorg om varandra, skriver biskop Susanne på GP debatt.

(GP Debatt 2020-03-29)

”Bär varandras bördor” är det bibelord som jag tänker på. Den enda vägen framåt i detta väglösa land är att arbeta tillsammans. Inget politiskt parti, ingen myndighet eller enskild person kan lösa krisen på egen hand. Men var och en i samverkan kan göra stor skillnad.

Därför har Svenska kyrkan tillsammans med flera stora, idéburna organisationer gjort en överenskommelse med staten, regionerna och kommunerna. Syftet är att hjälpa kommunerna att stötta personer i riskgrupper med mat och medicin. Svenska kyrkan bidrar liksom Röda Korset, Rädda Barnen, Riksidrottsförbundet och Sveriges Stadsmissioner med både personal och volontärer. Och redan innan avtalet var påskrivet når mig rapporter om att arbetet är igång

Kriser kan locka fram det sämsta i oss. Rädslan kan leda till att vi sluter oss inom oss själva och förlorar blicken för den andra. Men långt vanligare är att medkänslan blir starkare. Ett tecken på detta är alla de spontana initiativ som tagits inom idrottsvärlden, i bostadsområden och i sociala medier. Att hjälpa en medmänniska gör också gott för den som hjälper. Det är ett bra sätt att hantera oro.

Just därför blir det svårt för alla som nu uppmanas att avstå sina sociala kontakter. Här finns många som till vardags gör en stor insats i vårt samhälle – för egna och andras barnbarn, för närområdet och för ideella föreningar av många slag. Om jag nu inte ens bör gå ut och handla, vad blir då mitt bidrag i krisen? Det är ibland lättare att ge hjälp än att ta emot den. Faktum är ändå att det är en aktiv och mycket viktig handling för hela samhället om den som känner sig sjuk inte går till arbetet eller skolan och om den som ingår i riskgrupperna avstår från nära kontakt med andra människor.

Skolans historieböcker gjorde mig bekant med Andra Världskrigets affisch ”En svensk tiger”. Just nu gäller motsatsen: Låt oss tala med varandra!

Det är nödvändigt att vi begränsar smittspridning genom att begränsa hur vi rör oss. Därför blir det också särskilt viktigt att vi gör vad vi kan för att hjälpa människor att hantera den ofrivilliga isoleringen. Det räcker inte att sätta mat på trappan. Vi måste erbjuda varandra våra röster, känslor och upplevelser.

Att bära varandras bördor har både en fysisk och en själslig betydelse. Det är matkassarna som bärs hem. Det är också samtalet som hjälper oss med den oro som naturligt kommer i Coronaepidemins spår. För den som ligger sömnlös om natten finns alltid möjligheten att tala anonymt med en präst via 112. Vi har utökat tiderna för Jourhavande präst och det går nu att ringa 17.00–08.00 och att chatta 20.00–24.00.

Kyrkornas klockor fortsätter att kalla till gudstjänst. Så som de gjort i orostider förut. Vi sätter oss glesare i rummet och vissa moment utförs på ett annat sätt. Kyrkorummen står öppna under veckan för den som vill gå in, så långt det är praktiskt möjligt. För den som är van att delta i församlingens liv är det svårt att behöva stanna hemma, att inte vara del i gemenskapen. Därför har många församlingar börjat sända sina gudstjänster i olika digitala kanaler. Som vanligt sänds det radio- och TV-gudstjänster. Vi vet att många i vårt land ber, också när det inte är kris. Att be hemma på kammaren är lika mycket bön som den bön som beds i en kyrka. Det är också att vara del av en större, till och med världsvid, gemenskap.

Att bära varandras bördor är grunden för vårt sätt att organisera samhället. Varje dag lägger vi våra liv i varandras händer. Tilliten till varandra är en viktig resurs genom denna kris. I Sverige liksom i våra nordiska grannländer är tilliten mellan människor hög, liksom tilliten till myndigheter. Det är i många situationer en stor fördel och så även nu. Vi tycker i huvudsak att vi kan lita på andra människor och den tilliten bär långt längre än rädsla eller förbud.

Som biskop har jag formulerat ett valspråk ”Vår Gud bär sår”. Tron på en Gud som delar människans sårbarhet ger mig hopp. Den manar mig att följa Guds exempel. Att inte väja för människors lidande och tillkortakommanden. Att möta medmänniskan och fråga – Vem är du och vad behöver du?
I vanliga fall öga mot öga, men just nu mer ofta genom ett telefonsamtal.

Det kommer en tid efter krisen.

Susanne Rappmann
biskop i Göteborgs stift

Debattartikeln är publicerad på GP:s webbpats den 29 mars 2020