På infartsvägen till Spenshult går människor i vägkanten till och från busshållplatsen ute vid Nissastigen. Förutom bussen till Halmstad finns inte många kontakter med omvärlden när man bor på Spenshult. På Spenshults flyktingboende arbetar fyra personer från Svenska kyrkan med att bryta isoleringen och förbättra livskvaliteten för de boende, Lina Andersson, Andreas Sundelid, Sophie Nilsson, och Katarina Hultstrand. Katarina Hultstrand är flyktingsamordnare för Svenska kyrkan i Halmstad och Oskarström. – Jag ser Svenska kyrkan som en livboj, som har en betydande roll både här och ute i samhället. Och vi har under de senaste åren skapat som en lina runt hela Halmstad, där folk krampaktigt håller fast, eller släpper taget för att de går vidare. Katarina Hultstrand är barnmorskan som inte nöjde sig med att titta på, utan begav sig ut på olika volontäruppdrag i Europa under den stora flyktingvågen från Syrien 2015. När hon kom hem såg hon att Svenska kyrkan sökte en flyktingsamordnare i Halmstad. Hon sökte, fick jobbet och sa upp sig efter 22 år som barnmorska.

Från början handlade jobbet om att hjälpa flyktingar på olika boenden i Halmstad. Katarina riktade in sig på att skapa relationer med kvinnor och ordna aktiviteter utifrån deras behov. I samma veva öppnade Migrationsverket förläggningen på det tidigare sjukhuset Spenshult. – Det fanns inte i planen från början att jag skulle jobba här. Men när de flyktingar jag arbetade med i Halmstad flyttade till Spenshult fick jag möjlighet att följa upp det arbetet, tack vare projektpengar från Göteborgs stift. Då började jag arbeta med Andreas Sundelid och Lina Andersson som jobbar i Oskarströms pastorat, där Spenshult ligger rent geografiskt.

Vi vill ha ett gott samarbete mellan kyrkan och Migrationsverket här på Spenshult, säger Katarina Hultstrand. – På området ligger en av Migrationsverkets mottagningsenheter. Numera har vi en kontaktperson som vi har direktnummer till, men de syns inte ute på området. Det enda vi ser av dem är fyra Securitasvakter som patrullerar runt, och när mottagningen är öppen så står de utanför dörrarna. Fyra vakter med batonger och skyddsvästar. Det är en sorglig miljö. Det är det verkligen, säger Katarina.

I ett litet putsat hus i utkanten av området har Svenska kyrkan och Röda korset sin bas på Spenshult. Här ryms både matlagning och samtalsmottagning, hit kommer till exempel mammorna med desperata behov att tolka utvisningsbeslut, och de ensamma pojkarna som behöver en fast punkt i tillvaron. Idag är det öppet hus under eftermiddagen och människor kommer och går alltmedan det mörknar utanför. Vi hittar ett rum där vi kan prata någorlunda ostört. – De bor i jättetrista kala rum. Men de flesta är nästan alltid på sina rum ändå, för det finns inget sällskapsutrymme, inga lekrum till barnen. Med alla skolbarn funkar det jättebra. Det kommer skolbussar som skjutsar dem till skolor i närområdet, men också inne i Halmstad, berättar Katarina. – Det har provats en massa olika aktiviteter, flera studieförbund har varit här. En del har lagt ner verksamheten för det kommer väldigt få trots att det bor så många här. Det är jättesvårt att nå ut med information. För Migrationsverket får vi inte lov att sätta upp lappar någonstans. Vi använder oss av WhatsApp och Facebook och försöker sprida muntlig information. Igår hade de till exempel möjlighet att åka skridskor, att låna skridskor gratis, men det var ingen som kom. Så det är svårt. Halmstads kommun finns också på Spenshult med aktiviteter, spelar fotboll, lär människor att simma. – Det är kommunen, kyrkan och Röda korset som är här mest. Vi från kyrkan är det enda fotfolket på området, som gör de diakonala insatserna. Vi finns här fyra gånger i veckan. Röda korset gör oerhört mycket också. Bland annat har de ett litet syrum, dit man kan komma och laga sina kläder. Vi samarbetar jättebra, säger Katarina.

Från början har Katarina jobbat med att bygga upp ett nätverk av organisationer och människor kring verksamheten. Kyrkan samarbetar med Länsstyrelsen, Region Halland, med idrottsföreningar, med föreningen Agape i Halmstad. I mångas ögon är ändå Svenska kyrkan kärnan i flyktingengagemanget, berättar Katarina med stolthet. – Lina är anställd på samma sätt som jag, Andreas har en lite annan roll, han jobbar mer inom diakonin, både här och i Oskarström, han har varit mycket på skolor och informerat om flyktingar och varit med på rasterna, det är mycket konflikter kring flyktingbarnen där. Jag har lagt mer av min tid på de ensamkommande killarna, och där har vi ett jättebra samarbete med Agape. Där har vi ett café dit det varje vecka kommer 60-80 killar. De bjuds på fika, och vi pratar, det blir som en frizon där man kan skratta och vara glada, säger Katarina.

Många av de flyktingar som kom 2015 är inne på fjärde året av väntan, och mår oerhört dåligt av det. Sommaren 2017 berättar Katarina Hultstrand att det bodde hundrafemtio barn på Spenshult, nu är det ungefär fyrtio. Samtidigt finns här närmare tvåhundra ensamkommande killar som har fyllt 18. Många av dem åker regelbundet in med bussen till Halmstad, för att träna svenska på Sensus språkcafé. Plötsligt knackar det på dörren, Lina sticker in huvudet i dörröppningen. – Det har nyss kommit en buss med en massa afghanska pojkar. Jag måste gå ut och hjälpa till. – Det är svårt att alltid ligga steget efter. Det hade ju varit mycket lättare om vi fick lite info innan, så vi kunde vara förberedda. Problemet är att Migrationsverket har sekretess, och inte får dela med sig av information till oss. De får säkert sina order om att den och den ska lämna boendet. Och är det så att någon har fått sitt sista avslag, då knackar Migrationsverket eller Securitas på dörren, och bara säger varsågod att lämna. Katarina och Lina har sett flera problematiska utvisningar nu än för två år sedan. Då fanns det fortfarande hopp. Då trodde de flesta att det skulle gå bra. Men nu är de inne på fjärde året och tappar tålamodet. När Lina och hennes kollegor har öppet på tisdagar och torsdagar är de beredda på allt och inget. Verksamheten beror helt på vad som dyker upp. – De boendes behov styr, och vi följer efter. Andreas är väldigt bra på aktiviteter ute, åka skidor, spela fotboll och så. Det är hans sätt, och han är fantastisk på det, säger Lina.

Svenska kyrkans mål är att speciellt nå och stärka kvinnor och barn. Där har det uppstått svåra situationer, Katarina möter mer och mer av hederskultur. Många kvinnor har tidigare inte vågat berätta om våld och övergrepp. I sin första intervju med Migrationsverket har de kanske haft en manlig handläggare, en manlig tolk, en manlig advokat. Då säger de ingenting. Så det viktigaste för Katarina och Lina har varit att skapa trygga relationer. Det har tagit tid för känslorna att tina upp, men Katarina upplever att de har vunnit de boendes förtroende. – Lina hjälper dem mycket med deras överklaganden och så, medan jag försöker ta reda på hur vi kan jobba med hedersvåld. Vi matchar varandra väldigt bra. Det många kommer med just nu är sin förtvivlan över att ha fått sitt sista avslag. De vet att nu är det bara utvisning som väntar. I och med det blir de också av med sin advokat. De har bara en möjlighet kvar och det är att skriva något som heter verkställighetshinder. De är ju förtvivlade och desperata när de får det här beskedet, säger Katarina. Då har de ingen rätt till mat, sjukvård, ingenstans att bo, ingenting. Och detta möter vi nu varje vecka. Det gjorde vi inte förut. Det är ganska tufft. – Egentligen är det så att det tar fyra veckor från beslutet till dess att det vinner laga kraft, och på den tiden ska den asylsökande själv skaffa resehandlingar, pass och helst boka flygbiljett. För vilka pengar då? De kan inte ens ta sig till ambassaden i Stockholm. Och jag tror att de låter bli att göra det, för de vill inte. De drar filten över huvudet och tänker att det händer inte. Jag gör inget, så kan de inte skicka mig. Men efter fyra veckor har alltså Migrationsverket rätt att kasta ut dem från Spenshult, och det gör de, konstaterar Lina. – Men även om de blir utvisade så har vi gjort det vi kan, och de är så tacksamma, fortsätter hon. – De här mötena ger så otroligt mycket, vi skulle inte vilja ha något annat jobb!

Många av de som har fått stanna, och som flyttar från Spenshult till någon kommun, håller kontakt via Facebook. Många önskar att stanna i Halmstad, och Lina träffar dem ibland på bussen. – De är fortfarande väldigt ensamma. De ringer oss fortfarande, för de har ingen annan, säger Lina.

Relationerna är jätteviktiga, och det hade nog jag också tyckt om jag var ny ett annat land. Det är absolut min viktigaste uppgift här. Ur relationerna har jag fått förtroende, så att jag har kunnat hjälpa på riktigt, säger Katarina. – Det är ett stort bekymmer att männen styr över kvinnorna, men det förändrats ju mer vi träffas, mycket tack vare Neamat, som har haft träffar med kvinnogrupper. Nu kan männen vara i köket och laga mat, eller diska, för ett år sedan var det otänkbart. – När jag har träffat gravida kvinnor här har vi kunnat gå undan i enrum. Jag har tidigare varit med på många förlossningar, och här har vi kunnat prata om det. Vi har pratat om olika traditioner, och de här förlösande skratten - när vi inser att vi skrattar åt olika saker! Det handlar ju inte bara om att bryta bilden av att svenskarna är värda mer än invandrarna, det finns ju en osynlig rangordning mellan olika etniska grupper. Det blir ofta konflikter som vi behöver prata mer om, till exempel mellan olika etniska grupper, eller på grund av att man har olika syn på könsroller. Vi pratar om vad som kan krävas av dem om de vill jobba i Sverige, förklarar Katarina.

Ju längre tiden går desto mer går tankarna mot mer långsiktigt integrationsarbete, men det är fortfarande svårt att hitta kopplingarna till det lokala församlingsarbetet. Katarina Hultstrand har varit med på olika samlingar och berättat om sitt arbete, men engagemanget blir ofta kortvarigt.

Vi har två volontärer här idag, och detta är ungefär lika stort som Halmstad sjukhus. Det finns så många här med psykiska problem, och vi är max tre, fyra som jobbar med dem här. På ett sjukhus är de hundratals som jobbar med sina patienter. Det finns möjlighet för fler volontärer att hjälpa till, men man måste ha ett starkt intresse av att finnas till för människorna som bor här, för det är ett ostrukturerat arbete, och det är rörigt. Hur fortsättningen ser ut för Svenska kyrkans flyktingstöd på Spenshult efter 2019 är oklart. Men Lina och Katarina saknar inte visioner. – För att det här arbetet skulle bli så bra som möjligt skulle jag vilja öppna ett integrationscentrum, berättar Katarina. – Här har vi ju öppet hus två dagar i veckan, men jag tänker också att vi skulle ha en rådgivningsmottagning en dag i veckan, där vi kan hjälpa dem som har ärenden de vill ha hjälp med. Det skulle kunna vara för hela Halland. Våra flyktingar bor långt, långt ut, i Hyltebruk, Kinnared, i Rydebruk, men de tar sig ju också in till Halmstad, för att gå till Sensus eller för att handla i de arabiska butikerna. I det här integrationscentret skulle vi finnas, alla som vill jobba med flyktingar och är bra på det, tillsammans med Röda korset, Rädda barnen och andra. Där skulle vi ha mottagning för enskilda samtal, kanske med ett traumacenter där de hade varit duktiga på att ta hand om det här med hedersvåld. Där skulle man också kunna ha akutplatser. – Från och med nästa år bidrar inte Kyrkomötet med mer pengar. Ska vi bara lägga ner allt nu? Jag och Lina har våra tjänster som projektanställningar året ut. Vi får se. Trots osäkerheten är det så stimulerande. Att se att det vi har byggt upp blir något bra, det ger så mycket energi. Att se deras glädje mitt i misären ger jättemycket.

Text och bild: Tomas Pettersson

Anders Carlwe, kyrkoherde i Getinge-Oskarströms pastorat:

Hur har pastoratet påverkats när det gäller identitet och inriktning, utifrån integrationsarbetet 2015-2019? Medarbetarna på Spenshult har förmåga att ge röst åt människor som behöver hjälp med att föra sin talan. Jag tror och hoppas att detta har smittat på ett sådant sätt att vi fått skarpare blick också för den mer dolda utsattheten. Genom arbetet på Spenshult har kyrkan blivit mötesplats där vi försöker arbeta gränsöverskridande med asylsökande och bofasta, framförallt i Oskarström. Vi möts kring sådant vi har gemensamt med varandra och kring sådant som skiljer oss åt. Vi tror att avstånd skapar och befäster okunskap och rädsla medan möten och samtal skapar förståelse. Generellt tror jag att alla de erfarenheter vi gjort är värdefulla och tillämpbara i allt övrigt arbete.

Hur planerar ni framåt utifrån erfarenheterna från perioden? Min bedömning är att vi befinner oss i två parallella verkligheter, som just nu inte ser ut att kunna mötas. Först och främst den mänskliga verkligheten. Klart är att asylboendet på Spenshult kommer att finnas kvar t.o.m. 2023. Detta innebär fyra år av ständig genomströmning av människor. De flesta kommer att få tillbringa tiden på Spenshult i väntan på att utvisningsbeslut verkställs. De diakonala och själavårdsmässiga behoven kommer att öka kraftigt. Sedan har vi den ekonomiska verkligheten. Signalerna från stift och rikskyrkan till församlingar och pastorat med arbete på asylboenden är att möjligheterna till ekonomiskt stöd inte föreligger efter 2019. Samtidigt är jag fullt medveten om vad vistelsebegreppet innebär för den lokala församlingen/pastoratet. För Slättåkra-Kvibille församling motsvarar Spenshults asylboende en befolkningsökning med 24-28% och för pastoratet en ökning på 4-5%. Spenshult är ett av två-tre kvarvarande asylboenden i hela landet. Min personliga åsikt är att det är orimligt om Svenska kyrkan på riks- och stiftsnivå, med hänvisning till vistelsebegreppet, lägger ett nationellt åtagande i knät på några få församlingar/pastorat att lösa. Tyvärr är framtidsperspektivet inte längre än året ut, vilket innebär att vi får planera efter två olika scenarier:

1. Stiftet fortsätter att möjliggöra för oss vara en resurs för människor på Spenshult.
2. Utifrån de resurser pastoratet själv förfogar över kommer vi att göra det vi kan, I praktiken innebär det en mycket kraftig inbromsning i jämförelse med dagens arbete.