På infartsvägen till Spenshult går människor i vägkanten till och från busshållplatsen ute vid Nissastigen. Förutom bussen till Halmstad finns inte många kontakter med omvärlden när man bor på Spenshult. På Spenshults flyktingboende arbetar fyra personer från Svenska kyrkan med att bryta isoleringen och förbättra livskvaliteten för de boende, Lina Andersson, Andreas Sundelid, Sophie Nilsson, och Katarina Hultstrand. Katarina Hultstrand är flyktingsamordnare för Svenska kyrkan i Halmstad och Oskarström. – Jag ser Svenska kyrkan som en livboj, som har en betydande roll både här och ute i samhället. Och vi har under de senaste åren skapat som en lina runt hela Halmstad, där folk krampaktigt håller fast, eller släpper taget för att de går vidare. Katarina Hultstrand är barnmorskan som inte nöjde sig med att titta på, utan begav sig ut på olika volontäruppdrag i Europa under den stora flyktingvågen från Syrien 2015. När hon kom hem såg hon att Svenska kyrkan sökte en flyktingsamordnare i Halmstad. Hon sökte, fick jobbet och sa upp sig efter 22 år som barnmorska.
Från början handlade jobbet om att hjälpa flyktingar på olika boenden i Halmstad. Katarina riktade in sig på att skapa relationer med kvinnor och ordna aktiviteter utifrån deras behov. I samma veva öppnade Migrationsverket förläggningen på det tidigare sjukhuset Spenshult. – Det fanns inte i planen från början att jag skulle jobba här. Men när de flyktingar jag arbetade med i Halmstad flyttade till Spenshult fick jag möjlighet att följa upp det arbetet, tack vare projektpengar från Göteborgs stift. Då började jag arbeta med Andreas Sundelid och Lina Andersson som jobbar i Oskarströms pastorat, där Spenshult ligger rent geografiskt.
Vi vill ha ett gott samarbete mellan kyrkan och Migrationsverket här på Spenshult, säger Katarina Hultstrand. – På området ligger en av Migrationsverkets mottagningsenheter. Numera har vi en kontaktperson som vi har direktnummer till, men de syns inte ute på området. Det enda vi ser av dem är fyra Securitasvakter som patrullerar runt, och när mottagningen är öppen så står de utanför dörrarna. Fyra vakter med batonger och skyddsvästar. Det är en sorglig miljö. Det är det verkligen, säger Katarina.
I ett litet putsat hus i utkanten av området har Svenska kyrkan och Röda korset sin bas på Spenshult. Här ryms både matlagning och samtalsmottagning, hit kommer till exempel mammorna med desperata behov att tolka utvisningsbeslut, och de ensamma pojkarna som behöver en fast punkt i tillvaron. Idag är det öppet hus under eftermiddagen och människor kommer och går alltmedan det mörknar utanför. Vi hittar ett rum där vi kan prata någorlunda ostört. – De bor i jättetrista kala rum. Men de flesta är nästan alltid på sina rum ändå, för det finns inget sällskapsutrymme, inga lekrum till barnen. Med alla skolbarn funkar det jättebra. Det kommer skolbussar som skjutsar dem till skolor i närområdet, men också inne i Halmstad, berättar Katarina. – Det har provats en massa olika aktiviteter, flera studieförbund har varit här. En del har lagt ner verksamheten för det kommer väldigt få trots att det bor så många här. Det är jättesvårt att nå ut med information. För Migrationsverket får vi inte lov att sätta upp lappar någonstans. Vi använder oss av WhatsApp och Facebook och försöker sprida muntlig information. Igår hade de till exempel möjlighet att åka skridskor, att låna skridskor gratis, men det var ingen som kom. Så det är svårt. Halmstads kommun finns också på Spenshult med aktiviteter, spelar fotboll, lär människor att simma. – Det är kommunen, kyrkan och Röda korset som är här mest. Vi från kyrkan är det enda fotfolket på området, som gör de diakonala insatserna. Vi finns här fyra gånger i veckan. Röda korset gör oerhört mycket också. Bland annat har de ett litet syrum, dit man kan komma och laga sina kläder. Vi samarbetar jättebra, säger Katarina.
Från början har Katarina jobbat med att bygga upp ett nätverk av organisationer och människor kring verksamheten. Kyrkan samarbetar med Länsstyrelsen, Region Halland, med idrottsföreningar, med föreningen Agape i Halmstad. I mångas ögon är ändå Svenska kyrkan kärnan i flyktingengagemanget, berättar Katarina med stolthet. – Lina är anställd på samma sätt som jag, Andreas har en lite annan roll, han jobbar mer inom diakonin, både här och i Oskarström, han har varit mycket på skolor och informerat om flyktingar och varit med på rasterna, det är mycket konflikter kring flyktingbarnen där. Jag har lagt mer av min tid på de ensamkommande killarna, och där har vi ett jättebra samarbete med Agape. Där har vi ett café dit det varje vecka kommer 60-80 killar. De bjuds på fika, och vi pratar, det blir som en frizon där man kan skratta och vara glada, säger Katarina.