Det är verkligen mycket liv och energi! Tycker du om att vara mammaledig? Jag tycker om det mer än vad jag trodde och samtidigt är det med även mer ensamt. Veckorna är roligast eftersom det finns mycket att hitta på om jag vill också tillsammans med andra, men helgerna är svåra för att många umgås med sina storfamiljer, sin släkt, tar hand om trädgården eller så. Jag gick på en del på Soloträffar i kyrkan när det var möjligt. De finns till för alla självstående föräldrar och har varit en söndag i månaden.
Jag vet att du Cecilia fastnat för citatet ”det är bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två”, ur en sång av Susanne Alfvengren. Känner du igen dig i den raden? Jo, jag har varit i flera relationer där vi gått in med liknande drömmar och mål för att sedan, utan att vi egentligen sagt det till varandra, upptäcka att vi inte alls har samma tidsaspekt eller att våra drömmar har ändrats under resans gång. Jag har insett att jag inte kan kompromissa med vissa saker, som till exempel barn. För vem ska ge sig? Vem ska leva utan barn och vem ska ha barn fast den egentligen inte vill? Jag upplever att jag lagt många år i parrelationer där den andre ytterst inte ville ha samma liv som jag. Där jag känt mig ensam trots att jag var i en parrelation. Jag tror och ser att det även finns bra relationer, relationer där två personer hittat varandra och vill både leva tillsammans och har samma idé om hur de vill leva sitt gemensamma liv. Jag kan se på vänners relationer och känna att jag vet vad jag vill ha men även vad jag inte vill ha.
Vad var det som gjorde att du bestämde dig för att bli självstående förälder? Sommaren 2014 var jag i Kroatien och backpackade själv. Jag var ute på en båt på väg till en ö och så lyssnade jag på Lalehs låt ”Goliat” och då bara slog det mig när jag satt där med fötterna i vattnet och båten körde: Nu. Nu ska jag köra, nu kan jag inte hålla på med relationer som inte funkar längre. Sedan tog det ganska lång tid innan Johannes kom, men sommaren 2014 bestämde jag mig att det var dags. Och när det väl slog till, då slog det till med full kraft. Då kändes det som att jag inte kunde leva en dag till utan barn.
När barnlängtan blir fysisk, när den känns i kroppen och hela kroppen skriker efter barn, då är det svårt att koncentrera sig på någonting annat. Men nu har jag ju Johannes. Nu är jag mamma.
Det är en läskig tanke att det är bara jag som har ansvar och att han alltid ska finnas. Ibland tänker jag att jag bara har lånat honom och att någon kommer att knacka på dörren snart och säga: Det var öppet köp, nu är det dags att lämna tillbaka! Men jag känner inte att jag har offrat något. Eller jo förresten, jag har offrat att jag inte tänker på en relation på samma sätt längre. Att det där med parrelation kommer i andra hand och att jag behöver inte gå runt och tänka på vem jag ska träffa och när vi ska skaffa barn.
Vad möts du av som självvalt självstående mamma? Finns det normer blir särskilt tydliga för dig? Ett exempel var när jag skulle ta blodprover inför min graviditet, den sorten man behöver ta och betala själv. På vårdcentralen hade personalen dels svårt att hantera att ingen läkare hade ordinerat proverna. De frågade mig om vilket konto de skulle slås in och vart de skulle skickas och det visste ju inte jag. En annan gång var när Johannes inte åt och vi var inlagda på sjukhuset. Då kom frågan om inte min man kunde komma in och lösa av mig.
Jag kan tänka mig att det kan vara lite svårt att förklara att det inte finns en partner? Johannes kusiner har till exempel frågat mig om han kommer att bli mobbad för att han inte har någon pappa. Då pratade vi lite om det och när de tänker efter och märker att inga kompisar i deras klass blir mobbade för de inte har någon pappa landar vi i att de att det nog inte blir så för Johannes heller.
Jag tror att sättet man skaffar familj på kommer att ändras mycket de närmsta åren. Jag lyssnade på en podd där de uttryckte att vi har alldeles för få famnar och alldeles för få knän nuförtiden. Och jag tror att vi skulle behöva leva mycket mer i generationer, för att det faktiskt behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Kanske att kyrkan kan vara den platsen?
Ljudbakgrunden till vårt samtal är plast- och träleksaker som kastas i parkettgolvet. Plötsligt kryper Johannes över golvet och in med huvudet före i ett klosstorn och välter det med en stor smäll och ett jublande utrop och vi skrattar.
Avslutningsvis, har du ett tips eller råd till någon som har en stark barnlängtan och inte är i en relation? Jag skulle tipsa om att läsa på lite och gå med i de nätverk som finns, till exempel Föreningen för frivilligt självstående föräldrar med donation (Femmis) som är en organisation både för försökare, för gravida och för föräldrar, redan som försökare, för att få svar på en del frågor. Prata med dem du anser vara din familj också för en av faktorerna för att få genomgå detta på klinik att man har ett nätverk med människor som finns där för dig och kan stötta dig. Mitt sista tips är att göra det. Vänta inte för länge för det är lättare när man är yngre, både för kroppen och för själen.
Vårt samtal går mot sitt slut, jag börjar göra mig redo för att åka och Cecilia bestämmer tid med sin syster för att äta middag tillsammans. Vill du det Johannes? frågar hon och Johannes gurglar leende till svar. Och vad är bäst för dig då? Behöver du umgås lite med dina kusiner idag? Johannes svarar med små glada ljud och klänger sig fast i sin mammas ben. Kärleken mellan dem lyser.
Text & foto: Maria Olsson
Texten har tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2017). Texten har anpassats.