Reportage och intervjuer från Se människan

Här hittar du reportage och intervjuer med koppling till Se människan-scenen på Bokmässan. Äldre reportage och intervjuer finns i vårt arkiv.

Korta intervjuer med några personer som medverkar i Svenska kyrkans program under Bokmässan 2022.

Emma AdBåge

Författare och illustratör, som deltar på Se människan-scenen med Såret, en existentiell bilderbok om att plötsligt hamna i centrum – och vad som händer när uppmärksamheten försvinner.

Såret utspelar sig på en skolgård med yngre barn, men tematiken berör oss alla, barn som vuxen. Vad var det som gjorde att du ville berätta historien just utifrån något så konkret som ett sår?

– Den stora tematiken – uppmärksamhet – är inget jag valde aktivt att undersöka innan jag började skriva. Jag fick bara titeln Såret i huvudet för ett par år sedan, tyckte den hade något, skrev ner den på en post it-lapp och sedan växte texten därifrån. Jag ville berätta om ett sår, från födelse till död. Men så blev det också en berättelse om personen runt såret, och hur hela klassen engagerar sig och verkligen djupdyker i det där såret. Det är först efteråt som jag, eller snarare andra, fick syn på den där större tematiken.

Foto: Magnus Liam Karlsson

Vad är dina råd för att hantera plötslig uppmärksamhet?

– Jag är väl ingen rådgivare inom området och det beror säkert mycket på vilken typ av uppmärksamhet det gäller – men att vara lite försiktig är väl bra. Att försöka gå undan ofta, odla sina intressen och vara mycket med sina vanliga närmsta personer. Sedan finns det ju något fint i bejakandet också, att våga låta sig själv undersöka jaget i situationen men inte låta sig uppslukas helt.

Och vad är viktigt att tänka på när uppmärksamheten försvinner?

– Jag tror att det är här som man har nytta av ovanstående svar – det vill säga att har man just haft kontakt med sitt vanliga gamla jag och odlat andra intressen och haft sina närmsta personer med sig, så har man nog mycket vunnet när den där lampan släcks. Att ha ordnat annat att göra, som känns meningsfullt.

Vad ser du mest fram emot under årets Bokmässa?

– Jag tror att jag mycket ser fram emot känslan av att vara igenom något, att kunna göra det här igen, som förut. Det är fint. Och att träffa vänner och kollegor jag inte har sett på länge.

Anna Rikner

 

Joanna Rubin Dranger

Serieskapare som på Se människan-scenen samtalar med ärkebiskop Antje Jackélen om den tecknade dokumentärromanen Ihågkom oss till liv, där du tar reda på vad som egentligen hände alla släktingar som försvann under andra världskriget.

Du skildrar i boken hur svårt, men också nödvändigt, det kändes att berätta din familjs historia. Vad var det som gjorde att du ändå orkade och hur känns det nu när boken är ute?

– Arbetet pågick under flera år och jag kände hela tiden en så enormt stark angelägenhet: att jag måste lyckas berätta detta. Periodvis var jag ute och sprang en halvtimme tidigt varje morgon för att mitt psyke skulle klara av att sortera i detta enorma och komplexa material och jag har tagit många långa promenader i naturen. Några gånger blev jag tvungen att ta betydligt längre pauser, att bara sluta leta och vara i livet här och nu. Efter att boken kommit ut och fått ett så fantastiskt mottagande är jag djupt påverkad av det, det berör mig på ett existentiellt plan att känna att många andra delar min upplevelse av angelägenhet vad gäller det jag gestaltar i Ihågkom oss till liv.

Foto: Anna Widoff

Av alla öden du fått ta del av, kan du berätta om någon som berörde dig lite extra djupt?

– Det är så många som berört mig djupt och på olika sätt. Dels flera av de släktingar som jag berättar om i boken, som lilla Faivel och hela min morfars familj som var kvar i Grodno när tyskarna kom. Men också den norska läkaren David Abrahamsen som försökte argumentera mot Hitler, eller den nu levande släktingen Chaim som jag lyckas hitta i Tel Aviv. Men också om andra människors öden som jag berättar om i boken, som Sonia Reman som var svensk judinna som deporterades från Norge med sina två små pojkar och mördades vid ankomsten till Auschwitz, medan Sonias mamma väntade förgäves på sin dotter och sina barnbarn på tågstationen i Göteborg.

I boken tecknar du av ett stort antal fotografier och tidningsklipp, som visar allt från moderiktigt klädda ungdomar i full färd med att njuta av livet till vidriga mord på judar avbildade i svartvitt i dagspressen. Det är två verkligheter som är svåra att få ihop. Vad överraskade dig mest under ditt forskningsarbete?

– Det var så mycket jag blev chockerad över men just moderniteten, de moderna liv de levde som är så lika våra liv drabbade mig gång på gång. Det närmast omöjliga i att tänka sig det som hände då i relation till just moderniteten. Det finns också en fasansfull insikt som är mycket plågsam: att nazisterna till stora delar lyckades göra det de ville: mörda miljontals människor och stjäla deras tillgångar – och samtidigt radera minnena av dem man mördade. Men det fanns också många andra överraskande insikter under arbetets gång, dels de privata som: ”Hur har jag inte kunnat veta det här?” och ”Varför har jag inte undrat över detta tidigare?”, men också de många olika sätt som Sveriges samlingsregering bistod tyskarna genom sin tystnad och olika påbud om tystnad.

Delar av boken är också grunden för utställningen Familjen som försvann som visas året ut på Forum för Levande historia i Stockholm. Hur känns det att se din berättelse i det formatet?

– Jag hade kontakt med Forum för levande historia om idén om en utställning utifrån boken redan för ett par år sen, så utställningen har vuxit fram under lång tid. När det huvudsakliga urvalet väl var gjort var det praktiska arbetet att ta fram utställningen en fantastiskt fin erfarenhet genom samarbetet men den duktiga och mycket professionella scenografen Johan Killgren. Jag är väldigt glad över utställningen som genom det begränsade urvalet på ett bra sätt kompletterar den omfångsrika boken och samtidigt lyckas berätta och beröra. Utställningen är också skapad för att sen kunna turnera runt i landet.

Anna Rikner

Johan Rockström

Professor och chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning och aktuell med Jorden – vår planets historia och framtid, skriven tillsammans med Owen Gaffney, som deltar i två seminarier och ett scensamtal i Se människans regi.

De två seminarierna handlar bland annat om vikten av hållbara globala överenskommelser och om världen verkligen klarar klimatomställningen i tid. Så vilka klimatfrågor är det mest akut att nå globala överenskommelser om?

– Tre omställningar är mest akuta och lika viktiga:

* Att fasa ut olja, kol och naturgas. Vi måste ha en fossil-fri värld till 2050–2060, vilket kräver att vi halverar de globala utsläppen varje årtionden, det vill säga först 50 procents minskningar i hela världen till 2030, och sedan att vi fortsätter halvera det nya värdet varje kommande årtionde. Detta översätts till cirka 7 procents minskningar varje år. I dagsläget ökar vi fortfarande utsläppen med 1–2 procent per år. Fortsätter vi med det, ”äter vi upp” det återstående klimatutrymmet på Jorden inom 8–10 år. Det är således akut.

* Vi måste också rädda den biologiska mångfalden på jorden för att hålla den överenskomna planetära klimatgränsen på 1,5°C. Varför? Jo, för att intakt natur absorberar cirka 25 procent av våra globala utsläpp på land, och ytterligare 25 procent i haven. Denna gigantiska ”subvention” från naturen till mänskligheten är inte oproblematisk, men om vi förlorar den, till exempel genom fortsatt avskogning, så klarar vi inte klimatgränsen även om världen blir fossil-fri.

* Att rädda naturen handlar i första hand om matomställningen, att omvandla världens jordbruk från den enskild största orsaken till att vi förlorar mark, vatten och biologisk mångfald, till att bli en del av lösningen, att fånga upp kol och rädda biologisk mångfald.

Foto: Thorstein Grebpik

… och vad krävs för att världen ska klara klimatomställningen?

– Det första är enkelt. Helt enkelt att världens politiska ledare och företagsledare levererar vad som lovats. Över 100 länder i världen, inklusive världens fyra största utsläppare Kina, Indien, EU och USA, har lovat att nå netto-noll utsläpp mellan 2045–2070. Det är ändå något för långsamt, och blir ju särskilt jobbigt för just de här fyra, som med undantag för EU inte ens har börjat.

Det andra är att vi måste ha politiska beslut om slutdatum för aktiviteter som skadar klimatet. Att göra som Norge som från 2025 stoppar all försäljning av bilar som drivs med förbränningsmotor. Vi måste sätta hårda gränser och klara tidslinjer på transformationen till fossil-frihet in om alla sektorer i ekonomin.

Det tredje är att kombinera slutdatum och regleringar med incitament. Som att det till exempel kostar en ordentlig summa i utsläppskompensering för att använda kol. Då blir det inte lönsamt att investera i fossil verksamhet.

Och det fjärde handlar om rättvisa. Det kommer bli dyrare under en övergång för att sedan bli billigare, när förnybar energi är utbyggd och solen – i huvudsak – driver världsekonomin. Under tiden måste vi skapa sociala dämpare för att hjälpa de mest sårbara i samhället.

Vad tycker du om Svenska kyrkans klimatarbete och vilka klimatfrågor tycker du att världens trossamfund i första hand måste prioritera inför framtiden?

– Svenska kyrkan, liksom alla samfund i världen, har en jätteviktig roll att spela i att hantera och lösa klimatkrisen. För klimatkrisen har en djup etisk dimension – vilken rätt har vi som lever på jorden idag, att lämna efter oss en ”skapelse” som är i sämre levnadskick till våra barn, än den planet vi själva föddes på? Vilken rätt har jag, genom min konsumtion, och mina livsval, att underminera livsförutsättningar för medmänniskor på andra sidan jordklotet, genom att skada deras regn, orsaka översvämningar, kanske till och med radera hela deras nation från jordens yta, på grund av havsyteökning. Dessa är stora och viktiga frågor. Kyrkan har en viktig roll att få in humanismen i klimatkrisen, och bli en röst i världen för medmänsklighet och respekt för alla som lever på jorden i dag och för framtida generationer.

Sedan har Svenska kyrkan en särskild roll i att angripa klimatkrisen som den planetära kris det är, och fokusera inte bara på fossil-frihet utan också på hållbar förvaltning av våra skogar. Detta är ett stort ansvar, eftersom Svenska kyrkan är en stor skogsförvaltare, som måste ta ansvar för skogen som kolsänka, men också värd för arter och landskap för rennäring och rekreation.

Berätta lite om din bok, vad är inspirationen bakom den?

– Boken har flera ingångar. Det började med att jag insåg att vi klimat- och hållbarhetsforskare i dag sitter på ”the best untold story in town”, vilket också var arbetstiteln på bokprojektet i början. Här finns ingredienser för en dokumentär thriller. Vi håller på att knuffa hela planeten över ett stup, men vi har också hjältar som kliver fram alltmer, med lösningar för en mera attraktiv, modern och hälsosam framtid. Forskare levererar inte bara riskanalyser, men också metoder för att snabba på en omställning till en modern världen inom planetens gränser. Företagare utvecklar teknologier för vätgaslagring, mat för planetens och människans hälsa och elektrisk mobilitet. Ungdomar reser sig i den globala Fridays for Future rörelsen. Det finns ljus i tunneln, men fönstret stänger snabbt... Det är upplagt för dramatik. Ett perfekt manus för en bok, tyckte jag.

Sen utvecklades projektet vidare, när Netflix klev ombord och ville göra en dokumentär om allt i boken, med fokus på de Planetära Gränserna. Så föddes den engelska ursprungsversionen Breaking Boundaries, som nu är en dokumentär på Netflix med Sir David Attenborough som kommentator. Vilken i sin tur blev underlag för den svenska utgåvan av boken, Jorden – vår planets historia och framtid.

Anna Rikner

Missa inte Per Starke på Bokmässan! Fredag 23/9 kl 10.30-10.50

Per Starke om historiska kvinnor, ledarskap och Dag Hammarskjöld

Från skrivstugan i fiskeboden på Orust har han perfekt utsikt över Malö. Men för Per Starke, avdelningschef för gemensamma funktioner på Kyrkokansliet, är det 1400-talets Florens han ser när han tittar ut över vattnet. Som 60-åring debuterade han med den historiska romanen Den florentinska liljan, tätt följd av ledarskapsboken Generalsekreteraren, där Dag Hammarskjöld spelar en avgörande roll. Den senare pratar han också om på Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg.

Första gången vi träffas skrivs december 2020 och Per Starke har precis fått sina första exemplar av Den florentinska liljan hemskickade från tryckeriet. I handeln släpps den efter årsskiftet. Generalsekreteraren finns vid den här tidpunkten endast i manusform, den kommer ut först i oktober samma år. 2021 debuterar alltså Per Starke dubbelt upp, med en faktabaserad roman respektive en romaninspirerad fackbok.

Debuten sker mitt under Coronapandemin och även om vi inte vet det då, så kommer det flesta av de planerade aktiviteterna runt boken snart att bli inställda. Sämsta tänkbara förutsättningar för en ny författare att nå ut – men i kölvattnet av det också ett otippat sätt att få böckerna att leva längre. Så här ytterligare ett år senare upplever många fortfarande böckerna som helt nya, i synnerhet den inte ens årsgamla Generalsekreteraren. 

Och det är just under våren 2022 det lossar ordentligt. När vi ses inför Bokmässan har Per Starke inte bara mött sin publik under föreläsningar på bibliotek och i församlingar, han har också diskuterat Dag Hammarskjöld med Sveriges överbefälhavare Micael Bydén framför en rekordpublik på Kvalitetsmässan.

Så hur hamnade han här? Ja, vi tar det väl från början.

Per är född och uppvuxen i Göteborg tillsammans med sina föräldrar och tre äldre syskon.

– Jag har alltid älskat språk och var språkbegåvad, men kunde kanske inte så mycket annat. Jag gick helklassisk linje för att jag ville läsa språk, som latin och grekiska. Men det visade sig att min klassföreståndare var en fantastisk berättare, som tog med oss till Rom och det antika Aten, så där väcktes mitt riktigt stora historieintresse. Sedan dess har jag varit en riktig historienörd. Eller, jag är helt enkelt en nörd.

I bokhyllan syns framför allt historiska romaner och berättelser, från Illiaden och Odysséen av Homeros till Umberto Ecos Rosens namn och Ken Folletts tegelsten Svärdet och spiran.

– Det är litteratur när den är som bäst.

Per Starke Foto: Mikael Ringlander

Historieintresset ledde honom till studier i kyrkohistoria och religionsvetenskap, med inriktning mot religionsfilosofi. Där stötte han i slutet av 1980-talet ihop med Nicolaus Cusanus (1401–1464), som många år senare skulle få en avgörande roll för hans kommande författarskap, bland annat som en viktig del av Den florentinska liljan.

– Kyrkohistoria hänger ihop med den vanliga historian, det finns historiskt sett inga skarpa åtskillnader. Där är Cusanus ett bra exempel, som var både kardinal, teolog, jurist, filosof, matematiker och astronom. Genom honom går det att följa hela 1400-talets europeiska tankesätt.

Efter avslutad utbildning blev det dock snarare ledarskapsfrågor som fångade Per Starkes intresse, även om historia och filosofi också där är den röda tråden. Hur någon väljer att se på olika typer av ledarskap och gruppdynamik går ytterst att tolka både filosofiskt och i en historisk kontext, för den som har verktygen och intresset att göra så. Här kom Cusanus åter in i bilden och Per läste många av hans både otillgängliga och svåråtkomliga texter på engelska, eftersom i princip ingenting fanns översatt.

– Jag insåg snabbt att ingen människa visste vem Cusanus var, men jag blev så oerhört uppfylld av denna fantastiska person och gärning att jag ägnade 10–15 år åt att läsa allt jag kom över av och om honom.

Här någonstans väcktes intresset för att skriva något eget, som ett sätt att ge den tyska 1400-talsfilosofen en nyrenässans i Sverige. Men på vägen kände han att han behövde ett lite annat grepp än att rakt av berätta Cusanus historia, för att få in fler perspektiv. För det som snart slog honom när han började skriva var hur mansdominerad Cusanus och hans värd var, men också hur många starka kvinnor som rörde sig i utkanterna av de bevarade texterna, utan att alltid bli fullt synliga. 

– Jag har alltid omgärdat mig med färgstarka och inspirerande kvinnor, inte minst min nu före detta hustru och våra fyra döttrar. Så jag tyckte det skulle vara spännande att se 1400-talet ur det perspektivet, hur skulle de här händelserna se ut ur kvinnornas perspektiv? Så i Den florentinska liljan valde jag tre kvinnor som huvudpersoner, för att medvetet balansera upp berättelserna om alla dessa gubbar.

Att boken skulle utspela sig i Florens kändes också självklart, staden som var 1400-talets nav för konst, politik och ekonomi. 

Nästa bok – som alltså skrevs till stor del parallellt – utspelar sig däremot i 1900-talets Sverige och USA. Närmare bestämt i de svenska fjällen, Uppsala, Skåne och i FN-skrapan i New York. Vilket har sin förklaring i att bokens egentliga huvudperson är FN:s tidigare generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905–1961) som på ett osedvanligt konkret sätt för en avliden person ger berättarjaget tips och uppmuntran i olika typer av ledarskapsfrågor. Boken kan både läsas som en ren handledning och som en mer romanbetonad skildring av Sveriges främsta FN-tjänsteman.

– Utifrån svenskt perspektiv har vi aldrig haft en så stor ledargestalt, de flesta svenskar har svårt att förstå hur berömd han faktiskt var och är. Och vilket inflytande han hade. Därför är det så otroligt att han var så ödmjuk inför det uppdrag han fick, vilket var något som verkligen inte var vanligt under den tidsperioden. När han kom till New York visade det sig till exempel att generalsekreteraren varje dag serverades en särskilt lagad lunch. Det tackade Dag Hammarskjöld nej till och åt i stället i den vanliga personalmatsalen med sina medarbetare.

Från det att Per Starke mer seriöst började skriva på sin första bok tog det nästan 20 år innan han höll debuten i handen. Så vad var det som hände, varför dröjde boken?

– Manuset blev liggande i den berömda byrålådan och där låg det i nästan tio år. För tio år sedan fick jag plötsligt impulsen att börja om och därefter är väldigt mycket nytt. Jag hade aldrig släppt tanken på boken, men där och då hade jag plötsligt en tillvaro där det fanns utrymme att skriva. Barnen var vuxna och jag hade dessa underbara platser att rent faktiskt sitta och skriva på. Sedan tog det förvisso tio år till att bli klar, men då blev det två böcker nästan på en gång.

Nu hoppas jag att det inte tar lika lång tid till nästa bok?

– Nej, lite fortare ska det nog gå den här gången. Min nästa bok blir en uppföljning på Den florentinska liljan och kommer utspela sig i 1500-talets Spanien och Mellanamerika. Utgivningen är faktiskt planerad redan till nästa år och boken har än så länge arbetsnamnet Erövringen. Sedan planerar jag att skriva en bok kanske vartannat år, där jag skildrar ett århundrade i taget.

Anna Rikner

 

PER STARKE

Född: 1960 i Göteborg

Familj: Tre biologiska barn och en japansk dotter som kom hit som tonåring.

Bor: Orust

Intressen: Historia absolut, naturen både i form av segling, kajak och skogspromenader, att bygga och designa saker till både trädgården och huset.

Historisk favoritperiod: Det är nog 1400-talet

Historisk favoritperson: Där måste jag nog säga Cusanus.

Marika Griehsel

Dokumentärfilmare och SVT:s Afrikakorrespondent åren 1990–2002, vars film om ärkebiskopen och fredspristagaren Desmond Tutu A tree has fallen – remembering Archbishop Desmond Tutu har premiär i Göteborgs Domkyrka torsdag den 22 september klockan 19, i anslutning till Bokmässan.

Varför har du gjort den här filmen?

– Se människans programchef Mikael Ringlander och jag talade om Desmond Tutu inför Tutus 90-årsdag, som firades i oktober 2021. Desmond Tutu har haft en enorm betydelse då det gällde att internationellt uppmärksamma de fruktansvärda förhållanden som rådde för majoritetsbefolkningen i Sydafrika under apartheidtiden. Tutu fick Nobels fredspris 1984 och propagerade för sanktioner mot den vita rasistiska regimen. Han ledde Sannings-och försoningskommissionens arbete och blev en röst för rättvisa och fred även efter det första demokratiska valet i Sydafrika 1994. Han var en sanningssägare och en stor människorättsaktivist.

Berätta gärna lite kort om filmen och om vilka som medverkar?

– Jag har intervjuat några personer som stått Tutu nära, arbetat med honom och inspirerats av honom. Svenska läkaren Ingrid le Roux medverkar, även Tutus personlige assistent John Allen, musikern Concord Nkabinde som just nu tonsätter Tutus ord och en rad andra spännande personer.

Varför är det viktigt för framtida generationer att minnas Desmund Tutu?

– Desmond Tutu är en av vår tids främsta människorättsaktivister och hans gärning har inspirerat miljontals människor. Precis som vi känner till Gandhi, Nelson Mandela och Moder Teresa, så är det viktigt att lyfta Tutus arbete för fred, rättvisa och försoning.

Filmpremiären arrangeras av Svenska kyrkan Se människan i samarbete med Göteborgs domkyrkoförsamling, Verbum och Sensus.

Anna Rikner

Bokmässans unga har intervjuat och filmat författare på Bokmässan 2021

Här kan ni titta på deras filmer! Bland de intervjuade finns Mats Jonsson, Vigdis Hjorth, Ann-Helén Laestadius, Jenny Jägerfeld, Oskar Kroon och Göran Greider.

Se människan och Bokmässan tidigare år

Här kan du hitta material från tidigare års upplagor av Se människan och Svenska kyrkans närvaro på Bokmässan.