Kommunikation som mission – och relation

Så tänker kyrkoherde Elinor Johansson och kommunikatör Per Jonsson, som är mitt i pilotprojektet och har tankarna fyllda av kommunikationens alla möjligheter och utmaningar.

Kommunikation som relation: Om vi inte har någon relation till våra pastoratsbor så har vi ingen anledning att finnas. Det är ett måste. Att kommunicera är ett livsviktigt verktyg. För allt vi gör är ju kommunikation, säger Per Jonsson.

Stenungsunds pastorat har jobbat med kommunikation länge. De har haft en egen kommunikatör i över tjugo år och har i nuläget ett kommunikationsteam med två kommunikatörer som håller samman arbetet. I år valde de att bli pilot i projektet Kommunikation som mission.

– Det finns ett driv, en medvetenhet och en stolthet här, och det kändes väldigt roligt att få vidga det ytterligare. Vi tycker att kommunikation är roligt och vi är bra på det, men hur tar vi det ett steg till? säger Elinor Johansson.

Kommunikation som mission startade från början som ett nationellt projekt. Under 2021 ska det implementeras på församlingsnivå med uppbackning av stiften, och inför det har bland annat pilotprojektet i Stenungsunds pastorat körts med stöttning av Göteborgs stift. Syftet med Kommunikation som mission är att höja kompetensen om kommunikation inom församlingarna, såväl den strategiska som den praktiska förmågan.

– Det som ändå är nyckeln i det här konceptet är hjälpen i det strategiska tänkandet. Kommunikation kräver strategi men det är inte så enkelt alltid att lyfta sig dit på den lokala nivån. Då behövs hjälp att analysera. Vad gör man på andra ställen? Vilka lärdomar finns? Det lockade mig med detta projekt, säger Elinor.

I Kommunikation som mission talar vi om tre grupper, där Svenska kyrkans medlemmar delas in i gröna, gula och röda. Det utgår ifrån hur människor svarat på frågan ”I vilken grad känner du glädje över att tillhöra Svenska kyrkan?” och ”Känner du dig stolt och tycker du att medlemskapet är värdefullt?” De medlemmar som svarat ja kallas gröna, de som svarat nja kallas gula och de som svarat nej kallas röda. De olika grupperna hänger också starkt samman med hur man säger sig ha en tro; där de gröna har en tro, de gula inte vet om de tror och de röda tror inte. I många fall når kyrkan bara den gröna gruppen med sin kommunikation – och då främst de äldre med en församlingsnära relation.

– Hur får vi kontakt med den gula gruppen? Hur kan vi ha ett pågående samtal med alla medlemmar som vi inte ser i våra grupper? Hur når vi dem? spånar Elinor.

– Rutinerna för att möta den gröna gruppen finns, de rutinerna ska vi upprätthålla men egentligen kanske vi ska lägga lite mer fokus på den gula gruppen, fyller Per i.

– Det är väldigt olika slags kommunikation. Det krävs mer av oss när det gäller att nå dem vi inte redan når. Att försöka ta plats och vara tillgängliga och sänka trösklar, för dem som vi inte redan känner. Men som ändå är våra medlemmar, säger Elinor.

Denna text kommer från numret ”Kommunikation – Berör mig!” i tidskriften Korsväg och kanske är just att beröra människor något vi behöver göra för att nå ut med vår kommunikation.

– Det är väl det som är kärnan. Man kan ju kommunicera hur mycket som helst, men det ger inget resultat om det inte väcker känslor på något sätt. Vi måste prata med människor så som de vill bli pratade till, säger Per.

– Och som predikant tänker jag att det kan bara beröra någon annan om det också berör mig. Jag måste prata om det som jag är engagerad i, för eller med, om jag ska nå fram. Det är en lärdom: vad vill vi förmedla, det vill säga: vad berör oss? fyller Elinor i.

Kommunikation är också något som ständigt förändras, och det kommunikativa landskapet ser inte likadant ut som det gjorde för tjugo år sedan.

– Kommunikationen behöver omprövas, utvärderas och utvecklas. Vi måste hitta nya vägar. Såsom våra församlingsbor, hur använder de media? Eller andra kanaler?

Var rör de sig? För de rör sig på andra ställen än de gjorde för 20 år sedan, säger Per.

– Olika människor kommunicerar också olika idag. Det har vi inte reflekterat färdigt kring. Hur nischad ska man till exempel vara? Ska en nyinflyttad person välkomnas på samma sätt om de är 20 år som 55 år, eller inte? Detta väcker många frågor, säger Elinor.

I Stenungsunds pastorat är de måna om att möta sina församlingsbor där de rör sig. Att finnas utanför kyrkans egna lokaler, i resten av samhället.

– Vi har en medveten hållning om att vilja gå utanför det egna. Att Svenska kyrkans flagga ska finnas på fotbollsplanen och ishockeyrinken, säger Elinor.

– Vi har också en lådcykel som vi kan cykla ner till torget för att bjuda på kaffe. Det är en del i vårt arbete att möta människor. Nu under corona har det blivit mindre sådant, men då har vi handlat och cyklat hem till folk som är 70+, fyller Per i.

Nästa block i pilotprojektet som pastoratet ska göra heter ”Att vara där människor är”.

– Det är det vi vill tänka på, det som driver oss. Vi vill komma ut från våra egna lokaler och finnas på idrottsplatser och torget, säger Per.

Att kommunikation sker mellan människor, i alla möjliga situationer, är något som både Elinor och Per återkommer till många gånger under samtalet.

– I Kommunikation som mission är alla i personalen med och det tycker jag är det intressanta. Ta till exempel värdinnorna eller vaktmästarna, de kanske träffar mest folk. Det är väldigt viktigt att de också tänker i de här banorna; att man är en representant och huvudperson för kommunikationen, säger Per.

– Precis, alla behöver inte fotografera eller filma, men behållningen av att alla är med. Att man får en gemensam strategisk bild av kommunikation. Och samma vision av kommunikation som mission – eller relation, fyller Elinor i.

Det är också ett av de mål som Stenungsunds pastorat har för utvecklingen av sin kommunikation: att öka medvetenheten om att alla medarbetare är företrädare.

Pilotprojektet drog igång i början av 2020, med tanke att löpa under almanackans år. Men som med så mycket annat kom Covid-19 in och påverkade situationen. I slutet av hösten 2020 har pastoratet nu genomfört två av pilotprojektets fyra delar, med planer på att göra de andra delarna i slutet av 2020 och början på 2021. Covid-19 har också påverkat stora delar av församlingslivet och kommunikationen i övrigt.

– Sedan början av sommaren 2020 har vi börjat livesända våra musikgudstjänster och även förinspelade webbandakter. Då når vi plötsligt många fler. Vi får många tittare som inte hade kommit till kyrkan på söndagen, vilket visar att det finns en jättestor nyfikenhet ute i samhället. Det är kanske dubbelt så många som har tittat, än vad som skulle ha kommit till kyrkorna sammanlagt, berättar Per.

Elinor fyller i:

– Vi måste våga tänka lite nytt, på ett annat sätt kring vad det är att vara kyrka idag. Vi vet inte hur länge vi får leva med en 50-personersgräns på våra gudstjänster. Ett år till? Flera år? Vi vet inte. Därför måste vi tänka på hur vi jobbar digitalt. Hur vi jobbar på andra sätt. Vad är det att vara en församlingsgemenskap?